Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bland Radjmahals berg. B. - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europa fått sin befolkning från mensklighetens
moderjord Asien. Märkligt är ock i sanning, att så
i hjertat af ett urgammalt kulturland påträffa ett
litet folk, som nu i snart fyra årtusenden bevarat
sina egendomligheter, bevarat dem så, att det vid
första ögonkastet angifver sin frändskap till en
annan fjerran bortom hafven bosatt folkstam.
B.
-
Allt af barmhertighet.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
III.
Hvad som inträffade genom en oväntad försummelse.
Clary hann i häpnaden ej att svara, men hade hon
än hunnit det, så skulle hon icke kunnat vara lika
uppriktig, som hennes reskamrat. För sig sjelf
tillstod hon dock, att detta första lediga samtal,
hon någonsin i sitt lif fört med en man, hade verkat
mycket uppfriskande. Och i nuvarande ögonblick tänkte
hon mera öfver huru hon kunnat blifva så modig och
obesvärad, än hon tänkte på den omständigheten, att
hon nu skulle få se hufvudstaden. Att professorskan
hållit sitt löfte, att sända någon emot henne, tog
hon alldeles för gifvet.
Nu uppstod detta enormt tråkiga väsende, som alltid
följer på framkomsten till stationen: mötande och
resande i en vild blandning ... virrvarr med åkdon,
bärare och förglömda tillhörigheter.
Brukspatron von Helldorff hade artigt hjelpt ned
sin följeslagerska. »Naturligtvis», sade han, »har
ni någon slägting eller vän emot er? Om ni behagar
säga mig ert namn, skall jag genast höra efter."
»Mitt namn är Clary Haveman. Någon slägting äger
jag ej på hela vida jorden» ... hennes röst ljöd
med en genomgripande sorgsenhet ... »men professorskan
Weller, hos hvilken jag under en tid kommer att vara
inackorderad, skulle sända någon att mottaga mig,
och jag kan icke tro, att hon underlåtit det.»
»Och ni känner må hända icke alls till Stockholm?»
»Icke det ringaste ... Hvad jag är ledsen öfver
att behöfva antaga herr brukspatronens godhet!»
»Säg för all del icke så! Vi äro ju redan, hoppas
jag, bekanta ... Åh, se här kommer min betjent, som
gick med gårdagståget ... Ni finner huru kinkig jag
är med att hafva väl rangeradt åt mig ... Jönsson,
spring nu omkring du, och hör efter om här finnes
någon person för att hemta fru Haveman från B.! Hon
skall bo hos professorskan Weller.»
Betjenten ilade af, och under hans frånvaro försökte
brukspatronen förströ den unga frun med allt slags
vänligt prat, men hon hade blifvit högst orolig och
blef det naturligtvis i ännu högre grad, då Jönsson
kom tillbaka med den notisen, att ingen sådan person
stått att få reda på. »Men jag», tillade han, »vet
hvar professorskan bor – jag har en kusin, som tjenar
der – och jag kunde snart få tag i en droska.»
»Då vet jag ett bättre förslag, min käre Jönsson
... Du är väl här med vagnen?»
»Ja, den väntar ett stycke härifrån, herr
brukspatron,»
»Godt ... skulle då icke fru Haveman värdigas förtro
sig åt min omsorg? Jag erinrar mig just nu, att jag
personligen, från min Upsalatid, känner professorskan,
och skall djerft presentera mig med hennes gäst. Den
här lilla ledsamheten är icke hennes skull ... Hon
blir mycket glad, att ni kommer väl fram.»
»Men det der blir då att verkligen utmana er
barmhertighet, min herre?»
»Nej, det blir alldeles motsatsen, fru Haveman! Ni gör
mig den allra största tjenst, om ni tillåter att jag
får råda. Jag vet eljest rakt icke huru jag skulle
förströ mig i afton. Det är för tidigt att supera
och lägga sig, och för sent att kläda sig och söka
upp bekanta ... Se så, här äro vi nu vid vagnen,
och Jönsson kommer snart med sakerna. Var så nådig
och stig upp!»
»Efter så många goda skäl», svarade Clary småleende,
»återstår det för mig icke annat, än att antaga
och försäkra, att jag aldrig skall glömma er ridderliga
och menniskovänliga handling.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
