Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Simon Bolivar. Birger Schöldström - Tre aftnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
öfver alla Sydamerikas stater, hvilka han ämnade
förena under en kejsarspira, utspredos - ännu tio
år efter Bolivars död berättar den bekante svenske
resenären Gosselman (»Rapporter om Sydamerikanska
Staterna», Nyköping 1840), att på vissa håll i
Sydamerika man fortfarande trodde på uppgiften, att
Bolivar tänkt bilda ett »Andernas kejsardöme». Då
dessa rykten allt mera togo fart samt general Paez
i Venezuela 1830 höjde upprorsfanan och ungefär
samtidigt en af Bolivars trognaste anhängare, general
Suere, blef mördad i ett bergpass i provinsen Pasto,
afsade sig Bolivar på fullt allvar president-skåpet
och utfärdade såsom sitt »sista afsked till Columbia»
en proklamation, hvilket manligt stolta aktstycke vi
här i öfversättning meddela:
»För en ung fristat är närvaron af en af lyckan gynnad
krigare, vore han än så lojal, alltid vådlig. Jag har
tröttnat på att ständigt höra, att jag eftersträvar en
kejsarkrona, att jag traktar efter att återupprätta
Incas tron. Öfverallt för-tyder man mina gerningar;
intet, ej ens mina tankar, skonas för uselt
förtal. Måttet är nu rågadt. Jag har betalat min
skuld till mitt fosterland, tijl menskligheten. För
frihetens sak har jag offrat min egendom, mitt blod,
min helsa. Hvart faran vinkat har jag hängifvet
följt. Men i dag, då Amerika icke mer är söndradt
genom krig eller vanhedradt af väpnade främlingar,
drager jag mig tillbaka, på det min närvaro ej
må motverka mina landsmäns lycka. Mitt lands väl
är det enda, som kan förmå mig till den bittra
nödvändigheten af
en ständig landsflykt långt bort från den nejd,
der jag först skådade dagens ljus. Mottagen
mitt sista farväl såsom ett bevis på den lågande
fosterlandskärlek och den hängifvenhet, jag alltid
odeladt egnar Columbia och dess folk.»
Den 12 Maj 1830 lemnade Bolivar Bogotå. Han
realiserade den sista återstoden af sin förmögenhet,
en part i Santa Anas silfvergrufva, och det var
hans mening att öfverflytta till Europa. Han
var dock så sjuklig, att han ej hann längre än
till ett landställe, San Pedro, i närheten af
S:a Martha, och der uppgaf han den 17 December
1830 sin hjelte-själ. Hans sista ord voro:
»Enighet! Enighet! Eljest skall tvedrägtens hydra
förstöra oss!»
På senare tider, då afunden, lögnen och smädelserna
för länge sedan upphört att söka fläcka Bolivars
namn, har det peruanska folket, såsom en aktningsgärd
åt minnet af sitt lands, befriare, i Lima upprest
Bolivars kolossala ryttarestod*).
Simon Bolivars namn är ett af de stoltaste och ädlaste
i verldshistorien. Äfven på Sydamerikas Washington
kan lämpas, hvad den svenske skalden sjunger om
Nordamerikas:
"Vår känsla vallfar till hans stoft,
Till hjeltegrafven, der han hvilar:
Der sprids ej veka blommors doft,
Der växa inga tårepilar;
Men nit för ordning, lag och stat,
Och tro och vänskap åt all verlden,
Och arfvet af evärclligt hat
Mot våldet, träldomen och flärden."
*) Denna stod, gjuten i Kouen, restes 1852 och
lärer hafva kostat omkring l million kronor. QFör
den originalfotografi^ hvarefter vår afbildning
af stöden är graverad, likasom för en stor del af
de historiska uppgifterna i vår uppsats om Bolivar
stå vi i förbindelse till svensk-riiorske konsuln i
Bogotå m. m. d:r Pedro Nisser. -. Red. hade önskat
att kunna meddela några närmare detaljer om sjelfva
konstverket, men har icke blifvit i tillfälle dertill,
af anledning, som omnämnes i en särskild uppsats,
hvilken finnes intagen å omslaget till detta häfte.
Birger Schöldström.
aftnar.
i.
i^erute i den gröna björkskogen, som bekransar
hafs-vikens strand, dröjde ännu ett glittrande ljus af
den nedgående vårsolens sista strålar. Derinne i den
af höga, åldriga träd omgifna gamla byggnaden strålade
ett annat ljus från gnistrande kronor. Midt under
en af dem står en ung flicka i en hvit drägt. Kronan
och kransen, som hvila på det ljuslockiga hufvudet,
förtälja oss att det är en brud. Den fina, veka
gestalten darrar något litet, men det klara ögat är
med ett uttryck af tillförsigt och hopp fästadt på
den gamle mannens, hvilken med en af oro och ömhet
vibrerande stämma läser välsignelsen öfver sin unga
dotter, som i nitton år varit hemmets lifvande sol
- den gamles glädje. - Den unge mannen vid hennes
sida, har nyligen gifvit sitt löfte till sin Gud
och till sin unga makas fader »»att i lust och nöd
ära och älska sin hustru». Äfven han är upprörd -
stundens vigt breder öfver hans ansigte en slöja af
allvar, som adlar hans eljest nästan vekliga drag,
och kastar öfver dem ett skimmer af manlighet -
om det är den uppgående solens morgonrodnad eller
ett irrsken - vet ingen. - Några ögonblick derefter,
och bruden hvilar i den gamles famn. Denne starke, -
oakadt de gråa håren, ännu oböjda gestalt - synes nu
nedböjd, då han skall bortgifva sin största skatt på
jorden - bortgifva solljuset i sitt hem och sitt lif,
och insläppa all ålderdomens köld och mörker. Men nu,
som så mången gång förut, gick han segrande ur striden
med sig sjelf. Dottren lades i sin makes armar med de
orden: »Må hon blifva din goda engel, så som hennes
moder var min! Må, om så är Herrans allena styrande
vilja, frid och lycka bygga sitt bo i edert hem. -
Men först och sist, mina barn, förgäten aldrig, att
I skolen vara hvarandras ledsagare dit upp till edert
eviga hem.–––-Min
dotter», – här lade han sin hand välsignande på
hennes nedböjda hufvud - »låt ingen, låt intet
förmå dig att se bort från ditt eviga mål, som är,
att vårda och lifva den
himmelska gnistan i din makes bröst, att den ej må
släckas i lifvets strid.»
Några timmar derefter foro de unga, i den milda
våraftonen, till det blifvande hemmet. Vägen dit
gick genom hennes barndoms och ungdoms älskade
nejder. Hafvet - detta älskade haf, som varit hennes
käraste lekkamrat, tittade gång på gång fram genom
den späda björkskogen och nickade sitt farväl. Den
unge mannen väntade med otålighet att få visa henne
det hem, han ordnat och hvari hon skulle blifva
herrska-rinna. Hur öm var han ej om henne, sin
nyförvärfvade skatt I huru varma hans löften! - Hon
lutade sig intill honom med kärlek och tro och hopp
för de kommande dagar. - Men minnet af faderns ord låg
starkare öfver henne. Den unge maken lefde fullt i det
närvarandes sällhet; ögonblicket var för honom allt;
framtiden fanns ej nu. Men hon, den unga qvinnan,
bäfvade med qvinljg oro för den. Dess ovisshet började
kasta öfver hennes sinne en skugga, på sitt sätt
kanske ej mindre mörk än den träden kring hennes
barndomshem kastade öfver den väg, de färdades. -
»Älskade!» hviskade hon, slående sina armar om hans
hals, »den som blott vågade vara lycklig; men det är
för mycken sällhet, den gör mig rädd.» - »Hvad skulle
du frukta hos mig», svarar han henne; »min kärlek är
stark nog att lyfta dig öfver all sorg och nöd. Bort
derför med all oro, min lyckas tindrande stjerna! -
Ni qvinnor äro underliga väsen», tillägger han sakta,
liksom för sig sjelf. »Ni äga ett synnerligt begär
att skapa eder olyckor i fantasiens verld, om ni ej
äga verkliga sådana - Ni aren spökrädda»- - »eller
aningsfulla», tillägger hon med ett leende. Var detta
leende så sorgset, eller var det det matta ^ ljuset,
som föll derpå (i det de nu lemnade den täta skogen
för en öppnare plats), som gjorde det så matt, så
spoklikt. Han vet det ej, men rysande drar han henne
intill sig, och först då han känner hennes hjertas
hastiga slag invid sitt eget, försvinner den hemska
känslan inom honom för hans unga kärleks varma glöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
