Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En svensk "komedi" för 200 år sedan. R. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55koiiiedi" för* SOO å/r &ecLa,ii.
x asta vi en hastig blick öfver Europas då
varande egent-. liga kulturländer, se vi, att den
dramatiska konsten redan uppnått sin höjdpunkt i
Spanien och England, i det förra med Löpe de Yega
och Calderon, i det sednare med Shakspeare och
hans närmaste föregångare och samtida, under det
Frankrike snart beherrskade den bildade verlden med
sitt s. k. »klassiska» tidehvarfs länge beundrade
dramaturger, Corneille, Eacine och Moliére. Sverige
i en vrå af verlden mottog sent inflytandet från
utlandets literära odling. Någon inhemsk teatertrupp*)
hade vi ännu ej, och de få dramatiska alstren voro
så till innehåll som form bevis på vår barnsligt
naiva ståndpunkt och på fullkomlig frånvaro af i
någon mån utbildad smak. De försök, som gjordes
vid högtidligare tillfällen och på i hast anordnade
tiljor, der tillfälliga skådespelare, små eller stora,
gjorde sitt bästa att underhålla åskådarne, mottogos
likväl med ett intresse, så varmt och lifligt, att
knappt vår tids dramatiska mästerverk kunna glädja
sig åt något likartadt. Man kände den tiden ingenting
bättre, ståndpunkten var naiv och sinnet ej förslöadt
genom något öfverflöd på poetiska retningsmedel. Så
veta vi, hvilket intryck den unge Carl XI mottog af
Urban Hjärnes Rosimunda, som för honom skrefs och
uppfördes på Upsala slott (1665). Författaren sjelf
anordnade det hela, målade dekorationerna och öfvertog
jemte andra unga studenter, som alla en gång blefvo
framstående män i staten, hufvudrolerna. Konungen
kunde under hela sitt lif ej glömma det nöje detta
skådespel beredde honom.
På andra sidan Bottniska viken beredde man sig ock
någon gång slika nöjen. Det kan ej vara utan intresse,
för kännedomen af tidens anda och konstutveckling, att
erfara hufvudinnehållet af en sådan s, k. komedi,
som gafs på Viborgs slott 1674 och samma år
trycktes i Stockholm. Författaren var då varande
rektorn i stadens skola, sedermera domprosten Petrus
Carstenius. Redan titeln på hans försök är för tiden
egendomlig. Den lyder:
»Thet Himmelska Consistorium tillhopa kalladt för
våra första föräldrars ynkeliga affalls skull: uti en
liten skoleöfning och Comaedia med någre skolegossar,
närvarande högre samt. lägre ståndspersoner, uppå
Viborgs slott representerad och föreställd af Petro
Carstenio.»
Hufvudinnehållet (efter en finsk källa) var
följande. Pje-sen indelades i 4 akter. I början
af l:a akten beklaga sig Adam och Eva öfver sitt
fall, hvarpå Gud fader i andra uppträdet håller
en lång monolog öfver menniskornas otacksamhet och
brottsliga förhållande, men besluter dock af medömkan
att sammankalla sina himmelska mor, d. v. s. sitt
Consistorium, englarna, »att jag i sjelfva verket
förnimma må, hvad mig står till görande». I 3:e
scenen inkomma åter Adam och Eva och beklaga ånyo
sitt tillstånd, då Adam bland annat utbrister:
O, nu först förnimmer jag thet gemeena ordspråket
sannt vara, att thå om sider lare vi känna godheten
(sällheten) then vi ägt, när vi henne bortmist hafve.»
Eva åter önskar, att hon smakat något annat än detta
förbannade äpplet, och att Adam ej tillstad t henne
en sådan dårskap eller åtminstone icke åtlydt hennes
råd. Han svarar: »Mitt endaste hjerta! skulle jag
så grymm och afvogh ställa migh emot tigh, som så
mången glädje och lust i tigh alltid funnit hafver,
att jag tigh i någor måtto motsväfva skulle? Håller
du migh thå för een beest eller omenskligh, att jag
thin kärlek i vårt om-gänge icke lijda och efterfölja
måtte?» I 4:e scenen blir Adam varse Lucifer med sina
exekutionsbetjenter, som komma att gissla de fallna
menniskorna. Han vill då fly, och utropar:
»O, jämmer! nu gäller vår rygg, vår själ, vårt lif»,
men blir fasttagen. Och så slutar l:a akten.
I 2:a akten är hela det himmelska Consistorium
försam-ladt. Gud fader presiderar och har till
venster: freden, enigheten, vänligheten, nåden,
mildheten, långmodigheten, saktmodigheten,
godheten, allsmäktigheten m. fl.; till höger:
rättfärdigheten, strängheten, stadigheten, heligheten
och sanningen. Adam och Eva äro under rådplägningen
närvarande jemte det menskliga slägtets eländighet,
hvilken som deras advokat talar till deras försvar,
medan Lucifer som aktör i målet anklagar dem. Gud
fader öppnar öfverläggningen med ett tal, som begynner
med följande ord: »I himmelske möör! hvarföre jag
eder församlat och i sådan oförmodeligh hast tillhopa
kallat, kunnen I lät t eligen sjelfve aftaga utaff
desse ynkelige personer, som för våra ögon ståå.»
Och han slutar: »söker fördenskull, käre barn,
efter något rådh, som thet förfallna menniskoslägtet
till hugnad och hugsvalelse lända måtte». - Derpå
uppstiger Freden och håller ett tal till menniskornas
förmån. Hon säger bland annat: »ty hvad för gagn har
du deraf, att menniskoslägtet nedstört varder till
helvetet? Hvem kan tacka dig der? Lägg bort, endeste
fader, det sinnet, hör min och deras bön, tänk huru
ondt oenigheten uträttar, fördenskull bebinda dig med
menniskan i frid och enighet.» Enigheten instämmer
med Freden, men Rättfärdigheten gifver henne för
hennes flathet en allvarsam lexa och frågar henne,
om hon är »klok» eller »nöchter» samt yrkar ett
strängt straff. Strängheten delar hans åsigt, likaså
Lucifer, som, då vänligheten talar till menniskornas
förmån, afsnäser henne med dessa ord: »Tig du, näsvisa
qvinna! var tyst du, ovettiga! och krysta tillsamman
läpparna.» Då Gud fader härunder iakttager tystnad,
går Lucifer ut med försäkran, att strax återkomma
med sina handtlangare och fängsla de brottsliga.
I början af tredje akten inträder ock Lucifer med
sitt följe, yttrande: »Jo, jo, mine trognaste
kamrater! tager cerberi kedjor, glömmer intet
handklåfvarne, slår, binder, skoner intet!» De
lyda. Gud fader är alldeles overksam, men om de
öfriga consistoriales heter det: »Dessemellan sucka
samte-liga himmelens möör.» Sjelfva Lucifers betjente
ömka de brottsliga och trösta dem, men under det de
bereda sig att bortföra dem, hindras de af Guds nåd
med följande ord:
"Låt bli, låt bli, du arge skalker; Tag bort din näbb,
du glupig falker! Hvi vill du i odömd sak falla,
Och föra menniskan bort med alla?"
De brottsliga erhålla likväl icke ännu förlåtelse,
utan Öfverläggningen fortsätten. Slutligen uppträder
menniskoslägtets eländighet till de brottsligas
försvar. Hennes -tal befinnes så rörande, att Gud
fader sjelf djupt suckar och samtliga engla-skaran
instämmer i förbön för menniskorna. Nu erhålla de nåd.
Vi hafva här sammanfört innehållet af tredje
och fjerde akterna och vilja blott tillägga,
att mellanakterna upptagas af en s. k. »hållet»,
hvari Cupido, Bacchus, Venus med sina nymfer, Diana,
Minerva, Två Satyrer, drängen Doris, Aescu-lapius
ni. fl. uppträda och samtala om Cupidos lynne och
illfundighet.
»Komedien» slutar med en tacksägelse, dels till Gud
den heliga Trefaldigheten och i synnerhet Guds son,
för menniskans återlösning, dels till åskådarne,
som hedrat akten med sin närvaro.
Sådana voro den tidens dramatiska försök i höga
Norden. Likväl hänförde de sin publik. Man fann deri
både nöje och uppbyggelse.
*) Den första namnes 1686, bestående af några
studenter från Upsala, hvilka erhållit tillåtelse
att spela i "Lejonkulan", sedermera Bollhuset,
strax söder om slottet, der nu obelisken står.
Se F. A. Dahlgren: "Sv. skådespel" m. m. 1866.
R. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
