Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LIII. Karl August Nicander. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina af fadren förut vägledda studier vid gymnasiet i
födelsestaden. Här slöt han sig nära till Erik Sjöberg
(Vitalis), som äfvenledes var gymnasist. Det var utan
tvifvel bådas hängifvenhet åt sånggudinnornas tjenst,
som fäste dem vid hvarandra, ty det fanns mellan dem
några års skilnad i åldern; men deras lynnen hade en
något olika riktning. Sjöberg var alldeles känslolös
för yttre höghet och grannlåt, hvilket deremot
ej var fallet med Nicander. Dennes blidare lynne
mildrade deremot Sjöbergs medfödda dysterhet eller
rättare stränghet emot både sig sjelf och andra. Bådas
skaldeanlag vaknade tidigt. De sutto i olika »»ringar»
och brefvexlade derför samt skickade till hvarandra
dikter, hvilka de underkastade ömsesidig granskning
för att sålunda bilda sig. Nicanders poetiska anlag
blefvo härunder kända af statsrådet Adlerbeth,
som nu vardt en af hans gynnare och skaffade honom
medel att besöka universitetet i Upsala, der N. blef
student 1817.
Här gjorde sig så väl Nicander som Vitalis snart
bemärkta för sina skaldeanlag och erbjödos att
lemna bidrag till den efter mönstret af Atterboms
poetiska kalender utgifna »Kalender för damer,
år 1820». Redan dessa bidrag, med hvilka de båda
unga männen, ehuru ännu anonymt, för första gången
framträdde, mottogos välvilligt och sporrade
isynnerhet den mera alstringsrike Nicander, att
flitigt stränga lyran. Året derpå utkom hans kända
sorgespel »Runesvärdet», som af mer än en ansågs
båda en gryende ny dag för svensk dramatik. Så skref
i »Svensk Literaturtidning» Palmblad, att »detta
arbete, ehuru ej utan ungdomlig omogenhet, gifver
dock för framtiden förhoppning om ännu fullkomligare
frukter». Wieselgren utbrast i liflig hänförelse:
»Han väckte (med Runesvärdet) förhoppningar, att en
dramatik af högsta ordningen också kunde uppblomstra
ur svenska språkets mergel. En tjugotvåårig student
inträdde dermed bland skalder af första
ordningen.» Sannare och skarpsyntare dömde dock
Tegnér, som i ett bref till den unge skalden yttrade
bland annat: »I Runesvärdet ligger ett dramatiskt frö,
som vi alla gerna såge utveckladt ... Tillåt likväl,
för välmeningens skull, att jag på förhand varnar för
tvenne nu för tiden vanliga tragiska afvägar. Det
ena är die romantische Breite, som framställer icke
en handling, utan en epok på skådebanan, hvarigenom
intresset försprides och förslappas ... det andra
är mysticismen, hvars dimmiga och hålögda gestalter
äro mig lika vidriga, hvarhelst jag möter dem, i
religion, i vetenskap, i konst. – Lyckligtvis falla
de mystiska dimmorna annars nu för tiden öfverallt
i poesien; bland kulisserna, helst de tyska, sväfva
de ännu qvar. Låt dem icke komma öfver Östersjön!»
Till Geijer skref Tegnér: »Runesvärdet är en högst
märkvärdig produkt; och sista akten lofvar, så vidt
jag af en hastig genomläsning förstår, något alldeles
ovanligt. Hjelp honom derför till rätta och låt icke
en sådan natur gå under.»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
