Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LIII. Karl August Nicander. Axel Krook - Folksägner från Åland. Upptecknade af Herm. Hofberg. IV. Skattletarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måltider i kaminen, men i Paris och Wien uppträdde
med snart sagdt furstlig glans.
Omsider kunde Nicander fortsätta hemfärden och
anlände till Berlin, der han åter igen måste låna sig
fram. Vid ankomsten till Stralsund möttes han af den
nedslående underrättelsen, att hans utan tvifvel bäste
vän, Vitalis, aflidit. I September beträdde skalden,
fattig och öfvergifven, åter fosterlandets jord,
å hvilken han tyckte sig vara liksom en resande
främling. Han hade njutit till själ och sinne af
söderns yppighet, af dess konst och dess lekande,
glada befolkning. Han kunde derför ej, såsom ock
Ehrensvärd före honom, undgå att utstöta en suck af
saknad efter det skådade och ett rop af misslynthet
öfver torrheten och tråkigheten här hemma. "Visst
är," skrifver han, "att, då man kommer från söderns
paradis, en resa på bondvagn genom Sverige i September
månad är en ängslig resa."
Nicander sökte nu att tjenstgöra i krigsexpeditionen,
der han var kopist, men det gick ej; och han led
ofta brist på det allra nödvändigaste, allt under
det hemsjukan till det skönas varma hem tärde på
hans inre med större och större våldsamhet, så
att hans bästa själskrafter förstelnades och hans
lyras kraftfullaste toner allt mera dogo ut. För
att få bröd måste han åter egna sig flitigare åt sin
skriftställareverksamhet, och han utgaf 1831 första
delen af sina "Minnen från södern", hvilkas andra del
först efter hans död kom till offentligheten. Derjemte
öfversatte han för k. teatern Schillers "Röfvarbandet"
och "Jungfrun af Orleans». De summor, som härför
erhöllos, ljuspenningarna och den lilla lönen i
verket räckte likväl icke till för skalden, som ännu
ej förstod konsten att hushålla och dertill ej blott
drack ur det skönas kastaliska källa.
För att rädda den dubbelt betryckte vännen och
skalden, försköt friherre Hamilton till honom en
större summa, till redande af hans affärer, och tog
honom med sig ut till sitt vackra Bo, för att han
skulle der kunna fullborda sina »Hesperider» och
"Minnen från Södern», med hvilka arbeten han skulle
betäcka skulden till Hamilton. »Hesperiderna» utkommo
också verkligen 1835, utgörande en samling dikter
och noveller i dels bunden, dels obunden form. De
äro kanske det bästa, som flutit ur Nicanders penna,
och vittna hvad han kunde blifvit, om han med allvar
sökt att utveckla sig i en bestämd riktning.
Ställningen på Bo behagade emellertid icke länge
skalden, som fann sig der allt för tvungen och äfven
en dag förklarade, att han ville resa tillbaka till
Stockholm, såsom ock skedde. Här hade han dock numera
icke någon offentlig tjenst. Armodets polyparmar
slogos ånyo omkring honom och drogo honom ned. Åter
saknade han ofta bröd, och dystra, qvalfulla timmar
tillbragte den olycklige, som var sjuk,
tvinande, ej förstod sitt land eller sin omgifning,
och äfven stod inför den tröstlösa vissheten,
att han förfelat sina idealer och ej blifvit
det, hvartill han haft gryet och som både han
sjelf och andra väntat. Tysken Schuberts mystiska
naturfilosofi hade vunnit utbredning äfven hos oss,
och andesyner och spökerier utgjorde samqvämenas
stående ämne. Nicanders fantasi tändes lätt vid dessa
irrsken, och han utgaf sin mycket lästa bok: "Syner
och röster ur det fördolda», hvilken för tretio år
sedan lifligt förelästes och utlades vid familjehärden
om vinterqvällarne och kom litet hvar att med rysning
se i skymningens skuggor gestalter "ur det fördolda".
Den ock aflidne bokhandlaren Adolf Bonnier tog
slutligen hand om Nicander. Han fick bo i hans hus
och äta vid hans bord, mot det att Nicander åt honom
utarbetade några småsaker och lemnade förlagsrätten
till sina samlade skrifter, åt hvilkas redigerande
och åt utarbetandet af texten till planschverket
»Pittoreskt Universum" han egnade sina sista år. Hans
sista större arbete var »»Lejonet i öknen", till
hvilket en vän försköt förlagskostnaden för att
det skulle inbringa skalden mera. I denna diktcykel
förekommer »Napoleons monolog», om hvars tillkomst
"Wieselgren berättar följande: "Då ett exemplar
af Napoleons Memoires först kommit till Stockholm,
fick jag låna ett band kl. half 12 en afton, sedan
exc. Skjöldebrand släckt sitt ljus, för att behålla
det tills han vaknade. Jag, som visste huru Nicander
skulle frossa af denna läsning, gick till honom,
som ännu satt uppe och manad af sandkastning på
fönstret släppte mig in. Jag ernade tillbringa natten
hos honom, der vi kunde läsa gemensamt. Men hans
första utbrott, då han hade läst en hjertutgjutelse
af Napoleon, hade så sublima drag, att jag gaf
honom en skrifpenna och sade: ’Skrif! Godnatt!’ Om
morgonen kom han med boken, och hade då ’Napoleons
Monolog’ färdig. Jag förvarar än en del af det första
konceptet, föga ändradt.»
Nicander blef till sist så svag, att han ej
kunde lemna rummet. En af hans närmaste vänner
kom som vanligt på besök till honom den 7 Februari
1839. Han satt då uppe en liten stund. "Blif nu hos
mig, tills jag dör!» sade Nicander till honom. Mot
aftonen kände han sig allt svagare. Han anställde
sjelf betraktelser öfver sin död. "Nu ser jag icke
längre!» utbrast han. Kort derefter var hans ande för
alltid flyktad från jorden; skilsmessan hade skett
utan synnerlig kamp. Då hans lik öppnades fann man,
att hjertat växt ända till dubbelt mot den naturliga
storleken. Han afled således af samma sjukdom som
Stagnelius, vid hvars sida han också begrofs å Maria
kyrkogård i Stockholm, jordfäst af vännen och skalden
C. F. Dahlgren, som i ett varmt poem tolkade den
hädangångnes lif och verk.
Axel Krook.
Folksägner från Åland.
Upptecknade af Herm. Hofberg.
IV.
Skattletarne.
På byn Kullas mark i Finströms församling ligger
på ett slätt, men temligen högt berg, ett forntida
stenkummel. Bergstoppen, hvarpå grafröset är beläget,
är flack, nästan utan ett enda träd, så att man
derifrån har en fri utsigt öfver den nedanför liggande
bygden, med Kulla och Emkarby byar samt det lilla
Norrkulla-träsket norrut.
För omkring tjugo år se’n – berättar traditionen –
gick en flicka vall i skogen omkring berget och kom
att händelsevis ställa sina steg dit upp. Kommen
fram till stenröset, som hon ej förut sett och som
derför väckte hennes uppmärksamhet, fick hon se vid
kumlets fot en lerkruka med någon vätska, som kokade
och porlade, ehuru någon eld ej syntes till. När hon
en stund betraktat det besynnerliga skådespelet, rann
det henne i sinnet, att det troligtvis var trollen,
som kokade sin mat, hvarför hon så öfverväldigades
af förskräckelse, att hon i största hast ilade hem
och lemnade kreaturen åt sitt öde.
Berättelsen om den sällsamma händelsen lopp snart ut
i bygden och kom äfven till en smed, som den tiden
bodde i Kulla. Som denne var en behjertad man och
visste hvad dylika järtecken hade att innebära,
gjorde han upp med en granne, som icke heller var
buskablyg, att de efter nödiga förberedelser och
försigtighetsmått skulle söka få fram den skatt,
som utan tvifvel låg gömd på stället.
När allt var klart begåfvo sig de båda skattsökarne
tidigt en morgon till bestämd ort och begynte
sitt arbete. I början märkte de ingenting; men
när de hållit på några timmar och solen gassade som
hetast, ansattes de af en stor bålgeting, som surrade
omkring öronen på dem, utan att likväl göra dem någon
skada. Smeden, som anade hvad detta var för otyg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
