Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 / 301 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torghatten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omgifningar består af granit. Bottnen i hålet utgöres
af idel lösa stenar, somliga af ganska betydlig
storlek. Ingenstädes kan man i hålets botten se något
fast berg, men taket och synnerligast de nästan
lodräta väggarne bestå af fastare bergmassa.


Hålet i Torghatten.
(Efter en fotografi.)

För att förklara tillkomsten af hålet i Torghatten
har man tänkt sig att grunden under tunneln
blifvit undergräfven af vatten så att stenmassan
sjunkit ned. Vid noggrannare undersökning skall man
nemligen uti hålets tak se märken efter de största
stenblocken, som nu ligga på dess botten. Ännu rinner
der vatten, och fordom har flödet sannolikt varit
ännu starkare. Lägger man härtill, att hålets djup
tilltager i samma riktning som bäcken gått och i
smått ännu fortgår, nemligen i vestlig riktning,
och vidare, att flerestädes i samma fjäll finnas
begynnelser till liknande tunnelar, så vinner
antagandet i sannolikhet. För öfrigt fortgår detta
arbete ännu, ty om våren lär under stundom nedfalla
stenar från taket, så att det kan vara förenadt med
fara att vid den tiden gå genom tunneln. Om denna
process fortsättes skall det leda derhän, att man
till slut får en öppen klyfta utan tak, i stället för
en täckt gång – och på sådana har man många exempel.

Frågar man allmogen der i trakten huru hålet i
Torghatten tillkommit, så får man visserligen en
förklaring, men ingen som kan tagas till stöd för de
teorier, som vetenskapen uppställer.

Hvarje storartadt naturfenomen får helt visst till och
med hos de mest obildade nationer sin förklaring. Det
är som om folket icke kan gifva sig ro, innan det
på ett eller annat sätt sökt lösa gåtan. I brist på
kunskap och vetande har det deremot så mycket mera
lefvande fantasi, och denna hjelper dem lätt öfver
de svårigheter, inför hvilka
vetenskapen tvekande stannar. Så äfven här. Det
finnes en gammal saga om Torghatten, men till
den sagan hör förutom Torget äfven två andra öar,
Hestmandö och Lekö, som ligga några mil från den
förstnämnda. Hestmandö eller »Hestmanden» förtonar
sig från en viss synpunkt som en riddare till häst
och i full rustning. Man tycker sig se hjelmen och
den böljande fjäderbusken, de starka skuldrorna
och manteln, som faller i vida veck och fortsätter
som täcke öfver hästens rygg. På Lekö ses en
stenfigur, »Lekömön», icke olik ett fruntimmer,
klädt i fruntimmerskappa. Om dessa trenne klippor
berättar sagan:

Hästmannen var en jätte, som förälskade sig i en fager
jättemö och bestormade henne med sin råa hyllning. Men
jungfrun afskydde den vilde älskaren och flydde i
hemlighet till Lekö. Då harmades jätten grufligen i
sitt sinne, och, full af vredesmod öfver att se sin
kärlek försmådd, bestiger han sin gångare och spänner
bågen efter den flyende, som stod
värnlös på Lekö i det mattskimrande
stjerneljuset. Pilen flög genom Torghatten med
ohejdad fart mot mön, men nornorna förbarmade sig
och förvandlade henne till sten, innan pilen ännu
hunnit med sin skarpa udd vidröra hennes kropp. Än
i dag vänder sig mön med förfärad blick tillbaka mot
den fruktade älskaren, som sjelf, af ett rättvist öde
förvandlad till sten, i vredesmod blickar på henne,
som flydde undan hans famn. Men pilen studsade
tillbaka och ses ännu på en närliggande ö.

Så lyder den gamla sagan. Men spörjer man den nu
lefvande generationen, så får man höra en annan
berättelse: Det var en jätte och hans hustru, som voro
sysselsatta med höbergning. Jätten mejade gräset så
flinkt med sin lia, att hustrun icke hann efter med
att breda höet. Häröfver vardt han mäkta förbittrad,
och för att undkomma mannens hotande hand, tog hustrun
till flykten. Jätten förföljde henne, och då han icke
nådde att tukta henne handgripligt, fattade han sin
båge och sköt en pil efter henne. Men denna stötte
mot Torghatten och slog ett hål igenom densamma, så
att regnet af de kringkastade klippstyckena bildade
en mängd skär i hafvet.

Om man jemför dessa båda sagor med den gamla grekiska
om Apollo och Daphne, så faller det lätt i ögonen,
att, liksom den grekiska utmärker sig för veklighet
och täckhet, utmärker sig den gamla norska för kraft
och hårdhet, den nynorska deremot genom sin simpla
prosa.

-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>