Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Æsopus. S-m. - Nilens öfversvämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
hvad han så noga såg efter, svarade han: »jag söker
en menniska.»» Man erinrar sig, att samma bittra
svar under liknande förhållanden äfven tillskrifves
filosofen Diogenes. Det är denna berättelse, som den
holländske målaren Jean Luyken (född 1640, död 1712)
valt till ämne för den allegoriska tafla, hvaraf vi
här meddela en afbildning, -ZEsopus med satiriskt
hån i sina
anletsdrag lyser på en hop menniskokroppar med
djur hufvuden, hvarå dumhet, högfärd, vrede,
omåttlighet, elakhet och andra låga lidelser
satt sin prägel. I bakgrunden synes Kristus,
omgifven af menniskogestalter, hvilka fridsamt
och harmoniskt gruppera sig i strålarna af
den gudomlige religionsstiftarens gloria.
S-in.
ggypten har Nilfloden att tacka för sin af ålder
prisade bördighet och äfven för sitt bestånd såsom
ett odladt och folkrikt land. Utan honom skulle landet
länge sedan hafva varit en öken, oförmögen att erbjuda
uppehälle åt menniskor. Med undantag tilläfventyrs
af trakterna nederst vid medelhafskusten faller
intet regn i landet, och sålunda skulle dess torra,
sandiga mark vara fullkomligt ofruktbar, om icke
floden regelbundet på en viss tid af året of ver
svämmade hela slättlandet.
Orsaken härtill var i forna dagar en hemlighet. Också
förekommo många orimliga förklaringar och
gissningar. Egypterna sjelfva trodde, att floden var
en gud, som i sin välgörenhet’ årligen utgöt sig öfver
landet, för att tillfredsställa folkets behof. Om
öfversvämningen tycktes dröja att inställa sig på
väntad tid, - hvilket emellertid under århundradens
förlopp knappast varierat en enda dag, - så beredde
de sig skyndsamt att offra åt denna gudomlighet,
och offret utgjordes vanligen af en skön flicka, som
först blef rikt beprydd och sedan kastades i floden.
Några af forntidens filosofer an-gåfvo rätta orsaken
till vattnets stigning då de antogo, att det härrörde
af starka regnfall i det inre Afrika och en deraf
beroende uppsvallning af flodens källor. Hvar dessa
källor lågo hade under årtusenden varit en olöst
gåta, till dess de engelska resenärerna Speke, Grant
och sedermera Baker upptäckte dem uti två ofantliga
sjöar, belägna nära eqvatorn, mer än 3,000 eng. mil
från flodens mynning vid medelhafskusten. Dessa sjöar
hafva af sina lyckliga upptäckare fått namnen Victoria
och Albert Nyanza.
I de trakter som omgifva dessa
sjöar faller ett ymnigt regn under större delen af
året, men aldra häftigast under Mars vid tiden för
dagjemningen. Sjöarna bilda ofantliga reservoarer för
vattnet, hvilket här samlar sig från de kringliggande
höjderna och från Månbergen; i samma mån som sjöarna
stiga, växa äfven deras afflöden. Några af dessa
afflöden förena sig och bilda Öfre eller Hvita Nilen,
och denna flod, som gradvis växer till dess han
förenar sig med Nedre eller Blå Nilen, vattnar det
torra landet åt båda sidor. Detta är emellertid ej den
enda välsignelse, som den välgörande floden bringar;
den medför äfven en stor mängd gyttja af den fetaste
beskaffenhet: Då Nilen omsider sjelf sprider sig öfver
Egyptens sandiga slättland riktar han det år efter
år med sin gyttjiga, men fruktbara fällning. Följden
häraf är en småningom försiggående höjning af det
sålunda bevattnade slättlandet, och man har beräknat
denna höjning till fem å sex tum på ett århundrade. På
grund häraf är det som en mängd ruiner af
Nilmätaren,
det gamla Egyptens stoltaste städer nu ligga till
hälften be-grafda i jorden.
Fastän vi nu för tiden veta mera om allmänna
naturföreteelser, än forntidens filosofer, och kunna
tillfredsställande förklara skälet till vattnets
stigande, qvarstår i sammanhang dermed ändock ett
under, hvilket måste förefalla oss lika stort som
det föreföll dem, nämligen dess regelbundenhet.
Under århundradens förlopp har, såsom vi
nämnde, flodtidens inträde knappast vexlat med en
dag och dess utsträckning är likaledes noga bestämd
inom en viss gräns - så jemnstark bör nederbörden
öfver hufvud vara i närheten af eqvatorn, och så
regelbundet måste regntiden börja och aftaga.
Öfversvämningen börjar i nedre Egypten omkring den
25:te Juni och fortgår oaflåtligt de tre följande
månaderna. Under denna tid blir hela Nildalen försatt
under vatten och dess byar sticka upp ur detsamma likt
öar. När vattnet har uppnått sin största höjd, förblir
det stående vid pass tio dagar, och sedan sjunker
vattenspegeln lika jemt som den höjt sig. Genom floden
har landet då blifvit både vattnadt och gödsladt,
och den ymnigaste växtlighet uppstår inom otroligt
kort tid.
Den höjd, hvartill floden stiger, är af yttersta
vigt att känna. Några få fot mer eller mindre blir
afgörande för missväxt eller god skörd. Medelståndet
omvexlar från vid pass fyrtio fot, då den inträder
i Egypten, till endast fyra fot i närheten af
Medelhafvet.
Om man såsom medelhöjd antager den som observerats vid
Cairo, så kan man, om floden stiger mindre än tjugo
fot, förutsäga ett nödår, till och med hungersnöd ;
om vattnet stiger tre eller fyra fot högre, så blir
skörden knapp; ytterligare tre eller fyra fot och
den blir ymnig; men går vattnet ännu högre, så blir
öfversvämningen olycksbringande. Inrättningar för
att noggrant mäta höjden af Nilens öfversvämningar
begagnades i forna tider, och lemningar af sådana
»Nil-mätare» finnas ännu qvar. Den ena, och det är
den äldsta, antages hafva blifvit uppförd på den
tiden, då romarne herrskade öfver Egypten, och är
funnen på ön Elephantine i Öfre Egypten. På de murar
af hvilka den omgifves finnas inskriptioner, som
angifva måtten på vattenhöjden för vissa år. Den andra
(afbildad på vår teckning) är belägen på ön Ehodus,
nära Cairo, och tros hafva blifvit byggd under de
arabiska kalifernas tid. Den består af en fyrkantig
bassin, hvari vattnet insläppes i mån som det stiger;
i midten står en marmorpelare, hvarå finnas en mängd
inhuggna märken, utvisande vattenstånden för vissa
års öfversvämningar. Nilmätarne antagas hafva varit
af stor nytta vid bestämmandet af statsinkomsterna
o. s. v., enär de gåfvo en säker ledning vid
bedömmandet af den blifvande skörden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
