Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.) - Satser och motsatser. Blot Sven - Gåta - Fyra nötter i ett skal. And. Er. S. - Charad. Ol. Ersson. A. Holmgren - Uttydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du har nu vid flera tillfällen visat dig som en
fullgod man och kan derföre vara en god lön värd. Det
dyrbaraste jag äger må blifva ditt.»
Jens fattade härvid Ellens hand och kastade en
frågande blick på mäster Hans.
»Ja, just så har jag menat», sade vapensmeden, »och
Gud vare er nu nådig, mina barn! Du står ännu med två
tomma händer, Jens; men jag hade sjelf icke mer att
börja med. Den som har ett par friska armar och ett
karlavulet sinne slår sig nog bra ut, har han blott
Gud i hågen. Då jag emellertid ser, att du håller
mitt barn kärt för hennes egen skull, så vill jag
för er båda nämna, att jag ännu icke är alldeles
utblottad. Jag har flera fordringar utestående hos
både herremän och annat välbergadt folk, som ej hafva
synnerligen lidet af ofreden, och med dessa medel
vill jag börja min handtering på nytt; men vi stanna
ej längre här. Rotnaby blir aldrig mera samma stad,
som den varit, och vi kunna här när som helst vänta
ett nytt besök af vår ovän. Kommer han icke i år,
så kommer han i stället nästa år, och hvad hjelp vi
då kunna påräkna af dem, som blifvit satta till vårt
skydd, det hafva vi i dessa dagar fått erfara. Vi
draga till Malmö, der min fader öfvat samma yrke,
som jag, och der vapensmedens konst skall blifva
fullt ut lika bra uppskattad, som här. Malmö är en
god köpmansstad, der Jens lätt kan få anställning,
och får jag lefva ett eller annat år
och ha helsa och krafter, torde jag snart kunna stöda
till, så att han får egen skuta att föra.»
Några dagar senare fick man säkra underrättelser
om att den del af svenska hären, som under Klas
Kristerssons befäl gått vesterut, redan genom norra
Skåne tågade mot Halland, efter att dock först hafva
plundrat och brännt de små städerna Sölvitsborg
och Elleholm. Den förra af dessa hade fegt blifvit
öfvergifven af Werner Passberg, som redan den
6 September satt eld på dess slott och afseglat
till Malmö, der både han och den tyske fribytaren
v. Schwarzburg dock strax derefter blefvo från sina
befattningar entledigade.
Hans Nörrum fick aldrig full visshet om sin hustrus
öde; men det troddes, att hon, under försök att berga
så mycket som möjligt af husets egendom, blifvit
innebränd. I slutet af September lemnade vapensmeden
med de sina den plats, der de framlefvat så många
lyckliga år och derifrån de ej utan den djupaste
smärta kunde skiljas.
»Det är hårdt att få lemna hvad man hållit så kärt»,
sade mäster Hans i afskedets stund, »och så mycket
hårdare, då man utan sin egen förskyllan är dertill
nödd. Det är jordens store som föra till strid mot
hvarandra dem, som kunde lefva som bröder. Men jag
ser en solglimt mellan molnen: jag tror, att en dag,
om ock sent, skall komma, då folken, lika djupt som
de nu hata, skola älska hvarandra och det i både lust
och nöd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
