Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farmors historia. Skiss af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
göra en hop indragningar nödvändiga för henne; men
jag vågade det oaktadt icke vägra taga mot det ökade
underhållet, af fruktan att icke kunna bistå Vincent,
om han skulle behöfva det.
Han kom till Stockholm, blef elev vid Fria
konsternas akademi och körde nöjenas vagn med vild
fart, utan att låta hejda sig. När äfven jag kom
till hufvudstaden för att, efter slutad kurs vid
universitetet, tjenstgöra i det embetsverk, hvari
jag låtit inskrifva mig, voro jag och Vincent ganska
allvarsamt fördjupade i skuld. Jag hade råkat deruti
för att hjelpa honom och dölja hans dårskaper för
vår mor – ett lika så dumt, som oriktigt ädelmod,
emedan det gaf honom medel att fortsätta sitt
dåraktiga lefnadssätt. Ett par år till, och jag insåg
omöjligheten af att hålla sanningen dold för vår
mor. Vi voro nu båda så illa ansatta af procentare,
att vår ställning var rent af förtviflad, om vi icke
skaffade oss skyndsam hjelp.
Vincent hade just kommit till mig för att öfverlägga
om huru vi skulle framställa saken för vår mor.
»Det förfärligaste af allt», sade jag, »är att vår
mors förmögenhet till större delen kommer att stryka
med och att hon, som så kärleksfullt uppoffrat sig för
oss, skall uppoffras af oss. Om jag handlat klokare,
skulle jag ej genom mina skulder hafva ökat hennes
olycksmått; se der, hvad som gör mig förtviflad!»
»Har äfven du skulder?» sporde en röst bakom mig. Jag
satt vid mitt skrifbord med ryggen vänd mot dörren;
Vincent låg på soffan och hade ansigtet gömdt
i kuddarna.
»Mamma!» utropade vi båda och störtade upp.
Hon stod framför oss blek och allvarlig.
»Jag behöfver icke spörja huru ni lefvat», sade hon
långsamt; »eder bestörtning, att se mig här, säger
mig allt. Andra hafva velat uppväcka mina farhågor,
men jag trodde så fast på mina barn, att detta
icke lyckades. Nu inser jag att mitt förtroende var
obefogadt. Felet är mitt. Jag har ej uppfostrat er så,
som jag bort; ty hade jag det, skulle ni ej så fort
dukat under för frestelserna. Jag är också i denna
stund en mycket beklagansvärd mor.» Hon sjönk ned på
en stol och grät; grät dessa namnlöst bittra tårar,
en mor fäller öfver sina barns förvillelser.
Åsynen häraf tillintetgjorde mig. Jag kastade mig på
knä för denna tillbedjansvärda qvinna och utropade
med bedröfvelse:
»Gråt icke! Dina tårar bränna som eld på mitt hjerta,
jag kan ej uthärda dem.» Jag gömde mitt ansigte i
hennes knä.
»Men du uthärdade att göra mig sorg. Du, Carl, som
jag alltid ansett för Vincents stöd och hjelp; du,
som utgjorde min stolthet och min glädje.»
»Mamma», inföll Vincent, »icke ett enda anklagande
ord till Carl, han har helt och hållet uppoffrat sig
för mig i hopp att kunna för dig dölja mina fel och
utsväfningar. Det är jag ensam, som är den felande;
det är jag som bragt honom och mig i skulder och
till sist i den förtviflade belägenhet vi nu befinna
oss. Jag har spelat, rumlat och slösat, under det
Carl försakat och arbetat.»
Constance stirrade på sonen. Hon förde hastigt
handen till hjertat för att hämma dess våldsamma
slag. En pinsam paus uppstod. Slutligen yttrade hon
med matt röst:
»Säg mig nu allt!»
Och allt blef sagdt; men icke ett enda ord af
förebråelse eller klagan gick öfver de färglösa
läpparna. Hon hade äfven nu varit stark i pröfningen;
må hända den allra bittraste, ty den ref ned alla de
ljusa förhoppningar, hon hyst på sonen. Mycken tro
och förtröstan på händelsernas allsmäktige styresman
erfordrades för att återskänka henne dem.
Kort derpå afreste Vincent till Düsseldorf, för att
der fortsätta sina studier såsom målare. Han gaf den
öfverseende modern de allvarligaste löften, att genom
arbete och noggrannhet i sitt lefverne godtgöra hvad
han brutit, och hon trodde på hans löften och goda
föresatser. Vincent visste ej hvad hans dårskaper
och underhåll i utlandet skulle komma
att kosta modern. Må hända hade det varit bättre,
om han haft detta klart för sig.
Constance måste nu utarrendera Stafsborg och
till Vincents kreditorer anslå tre fjerdedelar
af den årliga arrendesumman, till dess skulderna
blefvo betalda. Den återstående fjerdedelen af
arrendepenningen anslogs till Vincents underhåll i
Düsseldorf. För sig sjelf ägde hon nu intet. Hon
flyttade upp till Stockholm tillsammans med mig,
och här började hon det för henne främmande och
sträfsamma lifvet, att medelst lektioner i språk och
musik förskaffa sig sin utkomst.
Brefven från Vincent utgjorde hennes glädje; men de
kommo sällan och voro korta. Han hade ständigt så
mycket att göra och var så upptagen af sitt arbete,
att han ej hann skrifva utförligare. Jag tyckte ej
om hans skrifvelser, de voro ej nog ångerfulla och i
dem fanns ej ett ord, som utvisade att han på minsta
sätt oroade sig öfver följderna af sitt lättsinne;
utan han förbigick alldeles att underrätta sig om
huru modern hade det efter de uppoffringar hon måst
göra. Hos mig uppstod också den misstanken, att han
ånyo råkat i dåliga sällskaper och hängifvit sig åt
sitt ohejdade njutningsbegär.
Ett par år förflöto emellertid utan att något
inträffade, som styrkte mina farhågor, då efter denna
tid hans bref alldeles uteblefvo. Moderns oro väcktes
nu och vi framlefde månader i pinsam ångest. Jag skref
till Düsseldorf flera bref, men erhöll icke något
svar; slutligen adresserade jag mig till en mycket
berömd landsman, som uppehöll sig der och fick då
veta, att Vincent redan för flera månader tillbaka
lemnat platsen, emedan han der fördjupat sig i skuld,
efter att hafva fört ett högst oregelbundet lif.
«Det är skada på unga Blixt», skref den frejdade
målaren, »ty få konstnärer äro af naturen så rikt
begåfvade. Om han en gång stadgade sig, skulle han
blifva en af våra mest framstående genremålare.»
Vidare fick jag veta, att Vincent begifvit sig till
Hamburg, troligen i afsigt att återvända hem. Ett
halft år hade emellertid förflutit sedan dess.
Utan att delgifva vår mor innehållet af detta bref
skaffade jag mig pengar och reste till Hamburg,
för att der söka reda på hvart han tagit vägen,
eller om han uppehöll sig der.
Mina fåfänga spaningar förbigår jag alldeles. –
En dag då jag, trött och nedslagen, återvände till
hotellet der jag bodde, för att den följande morgonen
återvända till Sverige, träffade jag på en dansk,
som i ett gathörn exponerade sina taflor, dem han
utbjöd för ett mycket billigt pris, som jag likväl
anser icke hafva varit nedsatt, då man betraktade
dessa usla produkter af en kluddare. Bland dem fanns
likväl en liten tafla, föreställande ett sofvande
barn, som genast angaf en helt annan pensel. Jag
betraktade taflan med intresse och frågade dess pris,
»Å, det är billigt, 15 kronor», svarade dansken.
«Har ni målat den?» sporde jag.
»Nej, den är af en fattig svensk, som ligger och
kämpar med döden. Ni gör en god gerning, om ni köper
den», tillade mannen.
Jag begärde den döende svenskens adress och begaf
mig genast till honom. I ett eländigt kyffe fann jag
min bror, i ett tillstånd, som berättigade till den
tanken, att han var döende.
Följande morgon förde jag honom med mig på ångaren,
som styrde kurs på Stockholm. Vi hamnade der
en måndags förmiddag. Jag visste, att vår mor
då var i den pension, der hon gaf undervisning i
engelska. Vincent sändes hem, bäddades ned i mitt rum
och läkare efterskickades. Han led af en allvarsam
ryggsjukdom, förklarade läkaren och gaf föga hopp om
hans återställande till helsan.
Vid middagstiden återkom vår mor och sedan jag
förberedt henne på i hvilket tillstånd hon skulle
återfinna sin son, sände jag henne in till honom. Hon
sjönk ned vid hans bädd och brast i gråt. Vincent lade
sina afmagrade armar om hennes hals och hviskade med
darrande läppar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
