Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LV. Arvid August Afzelius. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett fosterländskt
LV.
Afzelius.
Den svenska slägt, hvarur han uppstigit med ett
berömdt namn, härstammar från Vestergötland. Man må
uppsöka dess stamtafla, så långt man kan följa den,
i Gabriel Anreps "Svenska Slägtboken» h. 1. b. 1. Den
har sprungit ur en bondestam,* som spridt sig i många
med blad och frukt rikt försedda grenar. Rykte och ära
hafva tillfallit icke få af denna slägts medlemmar,
hvilkas mest egna anlag synas hufvudsakligen sökt
sin näring och utveckling i vetenskapens grufva,
eller på den sköna litteraturens blomsterfält. Men
af alla dess medlemmar, som genom vittra idrotter
förherrligat sig sjelfva och sin slägt, synes ingen
i sin verksamhet och sitt syfte blifvit sina anor så
trogen, som Arvid August. Uppväxt och fostrad bland
det egentliga folket, hemtade han redan tidigt ur dess
outtömliga förråd af fornminnen, sånger och sägner,
den lefnadsskatt, som, väl vårdad och förräntad,
återgafs det, då han uppnått mognare år och lärt
sig förstå dess värde. Det är hans lefnadsbragd,
och han har deri hos oss af ingen öfverträffats.
Arvid August Afzelius föddes den 6 Maj 1785 på
Fjällåkra i Hornborga i Vestergötland. Ett af de
tidigast odlade af våra landskap är Vestergötland
och ett af de rikaste på fornminnen, så från heden-
som från kristen tid. Icke blott ögat ser dem, äfven
örat hör dem. Befolkningen, af naturen kanske mer än
vanligt begåfvad, har ej kunnat undgå att mottaga
lifliga intryck af dessa minnen. Arvid August blef
deras gemensamma tolk. Hans naturliga anlag och de
egna omständigheter, hvarunder han uppväxte, gjorde
honom dertill skicklig. Sina barndomsår tillbragte han
merendels hos sin farfader, en aktad och ansedd bonde,
"en förståndig danneman», säger han sjelf, ** på
Helsinggården. "Der satt jag", fortfar han, "vid den
gamle vises knä vid härden i oförgätliga vinteraftnar,
lyssnande till sägner och forntidsminnen. Mitt
minne var redan då en samling af folksånger, och jag
upptecknade dem sedan flitigt under de Utflygter,
jag från gymnasium och akademien "företog, samt
ökade med sorgfällighet mitt förråd, utan att ana
dess egentliga värde eller ärofulla framtid.»
Så fostrades han för sitt egentliga lefnadskall. Han
var ett »fosterbarn af Saga och Skalda», han
genomlefde ett folklif, var sjelf "medlem af lekstugan
och vinterqvällens sagogillen". Det var ock vilkoret
för att en gång kunna förstå och från det obildade
folkets läppar upphemta och återgifva "folksångerna
i deras ursprungliga renhet" och "än mer att urskilja
det rätta och egendomliga i melodierna".
Sällan har väl ett menniskolif så som A. A. Afzelii
fått redan snart sagdt med modersmjölken sin bestämda,
oafbrutna riktning. Också hafva säkerligen få, om
någon, varit denna tidiga anvisning så uteslutande
trogna. Härtill drefs han ej af en föresats, utan af
en naturlig böjelse, som med åren och insigten blef
allt mera stark. Utan kärlek och brinnande ifver
uträttar man ej heller någonting med besked, ännu
mindre någonting stort. Och Afzelii sak var en stor
sak. Hans mål var fosterlandets väl genom folket. I
det uppsökte han hvad deri för honom syntes bäst
och egendomligast och återgaf det förädladt, att
folket måtte lära rätt känna sig sjelft och blifva
kändt. Häri såg han rätta grundläggningen till en
framtid, som säkrast slår sin rot i sjelfkännedomens
och minnets väl och djupt upparbetade jord.
Sedan Afzelius genomgått Skara gymnasium, blef han
1803 student i Upsala och afslutade sin akademiska
bana med ma-
gistergraden 1809. Derefter begaf han sig
till Stockholm och erhöll som lärare plats vid
frimurarebarnhusets skola. Prestvigd 1811, nämndes
han 1812 till extra ordinarie och 1820 till ordinarie
hofpredikant. Slutligen 1821 kyrkoherde i Enköping,
tillbragte han der sitt återstående lif. Vi hafva
sålunda endast i korthet vidrört hans befordran på
den presterliga banan, der han ej blef mer än vanligt
bemärkt, för att så mycket mera få följa honom på det
verksamhetsfält, som låg hans håg och naturliga anlag
närmast och der de frön han rikligen sådde skulle
inför offentlighetens ögon småningom växa upp till
gagn och nöje för det folk, som ägde hans hjerta helt.
Icke långt efter Afzelii ankomst till Stockholm hade
der bildats ett fosterländskt sällskap, som kallade
sig "Götiska Förbundet". Vi vilja ej här mer tala
derom, än behöfligt är för att antyda dess betydelse
för Afzelius och hans för det, och hänvisa dem, som
om detta "förbund» önska någon närmare kännedom, till
en sammanträngd teckning deraf i ett af tidskriftens
följande häften.
Afzelius ägde ingen del i Götiska Förbundets
grundläggning, men som lärare vid frimurarebarnhuset,
der Carl Fredrik Geijer, broder till den sedermera
så ryktbare Erik Gustaf, var kamrerare, blef han
af dessa, två af förbundets 12 stiftare eller
»stamgöterna", snart känd, så väl till sin person,
som till sitt egentliga syfte, som väsentligen ingick
i förbundets. Dettas stiftelseår (1811) utgaf ock
Afzelius i öfversättning en af hednatidens märkligaste
sagor, "Hervora Saga»,*** och skördade derför bifall,
äfven från ett håll, der man med tiden blef mer och
mer njugg på beröm för den nya litterära riktning,
som verkligen var eller syntes innebära ett ingrepp
i den länge herrskande s. k. "gustavianska skolans»
smakvälde. Afzelius blef sålunda offentligen bemärkt,
ej minst af de 12 »stamgöterna", hvilkas tillämnade
verksamhetsområde han redan beträdt. Må hända hade
man ock genom ofvan nämnda personliga förbindelse
lärt känna den skatt af fosterländska minnen,
han förde med sig i sitt hjerta och i upptecknade
samlingar. Man skyndade alltså att redan tidigt -
förbundets stiftelseår- tillegna sig honom. Afzelius
blef sålunda den först invalde (13:de) medlemmen i
det Götiska Förbundet, der han antog det forngötiska
namnet Arngrimr. Det visade sig ock snart, att han
var denna utmärkelse fullt värdig. Han blef genom
den fosterländska betydelsen af sin verksamhet inom
förbundet en af dess hufvudman, en af banbrytarna. Som
sådan uppträdde han 1812, samtidigt med Tegnér, i
tredje häftet af förbundets tidskrift »Iduna». Han
gaf der med ens uppslag till tvänne för samtiden i
Sverige nya riktningar och gjorde genom båda epok
i vår nyaste litteratur, liksom i den fosterländska
bildningen. Icke minst hans förbundsbröder mottogo
deraf ett djupt intryck.
Det ena uppslaget skedde genom meddelandet af »Völu
Spá», text och öfversättning, ur Saemunds Edda, som
innehåller de ursprungligaste brutna ljuden af våra
och öfver hufvud de germaniska folkens verldsåsigt,
vishetsreglor och hjeltelif. De klinga emot oss ur
djupet af hedendomens natt och bära inom sig hela
egendomligheten af sitt ursprung. I synnerhet gripes
man oemotståndligt af Völans, sierskans, djupsinniga
"visdom". Denna riktning afslutade Afzelius 1818,
då han till den danske språkforskaren R. Ch. Rasks
utgifning af de fullständiga isländska texterna till
Eddorna, Saemunds och Snorre Sturlasons, fogade
öfversättningar af båda. "Sålunda", säger Geijer,
»blefvo den Nordiska Gudasagans skatter afslöjade»
(+) och för en
* Känd från början af 1600-talet. Den först kände
af slägten hette Afge Larsson, som gaf namnet
Afzegården åt det hemman i Broddetorps hy och socken,
han i Vestergötland brukade. Hans son hette Lars
Afzeson, eller på latin Afze filius (son), hvaraf
sedermera genom sammandragning uppkom slägtnamnet
Afzelius. Dopnamnen Lars, Arvid och Pehr, efter
stamfäderna för slägtens tre hufvudgrenar, blefvo de
allmännaste inom Afzeliska slägten.
** Afsked af Svenska Folksharpan.
*** En ny upplaga utkom 1819.
t Sluthäftet (11:te) af Iduna, utgifvet 1845.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
