Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 / 4 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LV. Arvid August Afzelius. Rudolf Hjärne - Flamingon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

väsentligaste. Inflytelsen deraf på vår senare
sköna litteratur har dock varit långt mindre, än
man haft skäl önska och hoppas. Den först utgifna
samlingen af Svenska folkvisor synes i allmänhet för
ett yngre slägte varit en tillsluten bok. Samtiden
kände den bättre. Tegnér yttrar: »Om jag icke läst
Saemunds Edda och folkvisorna, så hade jag icke kunnat
skrifva Frithiof.» Se der en af de ej minst glänsande
frukterna af Afzelii fosterländska verksamhet. Skall
det nu uppväxande slägtet, som känner sig manadt
till arbete i den fosterländska sköna litteraturens
tjenst, ej känna sig draget till de ursprungskällor,
som för en Tegnér, en Geijer m. fl. hade ett så högt
värde och på dem utöfvade en så helsosam verkan?

I Geijers ofvan nämnda uppsats finner man
hänsyftningar på den litterära strid, som då delade
allmänheten hufvudsakligen i två skilda läger, det
fornakademiska (»Gustavianska») och det romantiska. I
det förra synes man haft föga sinne för alstren af
Afzelii verksamhet. Folkvisorna förlöjligades. På
romantikerna hade de ett motsatt intryck. Också
lemnade Afzelius ett och annat bidrag till deras
»Poetiska Kalender». Sådant var den tiden nog för att
i det andra lägret framkalla mot sig misstanken, löjet
eller hatet. I detta läger synes man — åtminstone
att döma efter dess kritiske målsmans[1] offentliga
framfart — haft svårt att se »poesien in i själen»,
sådan den uppenbarade sig i våra folkvisor. Det är med
anledning af slika granskare Geijer yttrar: »Dem lemna
vi den tacklösa mödan att i dessa enfaldiga sånger
anmärka och förlöjliga alla möjliga fel mot den goda
smaken, och vilja i stället på fullt allvar anbefalla
de gamla visorna till våra skalders studium. De skola
af dem säkrast lära förstå den nordiska poesiens
karakter, ntan att behöfva förvillas, hvarken af
en tom och ytlig regelmessighets fordringar, eller
af det starka ropet om kraft [2], med hvilket man å
andra sidan tyckes tro svenskheten vara tillräckligt
utstyrd.»


Flamingos.
(Tillhör art. sid. 7.)

Under det Afzelius förberedde utgifningen af de
första delarna af sina folkvisor, kom han händelsevis
att göra bekantskap med den kände »tonsiaren» Olof
Åhlström, som väsentligen biträdt Bellman vid
uppteckningen och ordnandet
af melodierna till dennes »Sånger» och satt melodier
till flera af Kellgrens och Franzéns vackraste dikter,
hvilka derigenom vunno etto ökadt intresse och ofta
sjöngos i forna sällskapskretsar. Åhlström var en
äkta sångens son, som genom sitt musikaliska snille,
under egna öden, uppstigit från en fattig torparstuga
till ryktets tempelhöjder inom tonernas verld. Från
folket hade han utgått, dess sånger voro hans barndoms
förtrogna. Se der den blifvande föreningslänken mellan
honom och Afeelius.

De hade första gången oförmodadt sammanträffat
hos Fr. M. Franzén. Åhlström kom dit på besök. Ryktet hade
då redan spridt sig om en magister Afzelius, som
svärmade för våra gamla folkvisor, hvilka han ämnade
utgifva. »Nå!» inföll Åhlström, nu med »krigsråds»
titel, under samtalets gång, »har bror hört talas om
en magister Afzelius, den token, som ämnar utgifva de
gamla folkvisorna? » Han tyckte att det hardt när
var en dårskap. Så bortkommen var då denne folkets
man från sina musikaliska folkminnen. »Jo», svarade
Franzén leende, steg upp, gick in i närmaste rum och
kom strax ut med en yngre man vid handen. »Här får jag
presentera magister Afzelius», sade han skälmaktigt,
Åhlström, förmodligen något förlägen, ty Afzelius
hade, honom ovetande, hört samtalet, gjorde så den
mans bekantskap, som snart omvände äfven honom, och
inom kort voro de de bästa vänner just på folkvisans
grund. Under förtroliga aftonsamqväm 1814 och 1815
sysselsatte de sig med att i minnet återkalla och
uppteckna »bröllops-och lekstugumusik», en hvar från
sin barndoms hembygd, Afzelius från Vestergötland,
Åhlström från Södermanland. Den offentliga frukten
häraf blef: »Traditioner af Svenska Folkdansar» 1-4
h., hvilka de nämnda år gemensamt utgåfvo. Det var
äfven åt denne sin musikaliska vän, som Afzelius ämnat
uppdraga ordnandet af melodierna till sina i förening
med Geijer utgifna Folkvisor, men hans afsigt gjordes
om intet af Geijer, som, såsom det synes, utan sin
medutgifvares vetskap, lemnat samma uppdrag åt sin
högt värderade vän kapellmästaren Haeffner i Upsala,
hvilken han ock

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>