Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla barn. Ett litet spegelfäkteri i tre afdelningar. Wilhelm Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 23
gossar" och »mammas flickor» kommer aldrig i fråga, ty
»de äro, som vinden blåser». - För resten är »mamma»
högsta auktoritet, och hemmets vanor, seder och bruk
de enda, som duga -i hela vida verlden. Mammas gossar
och mammas flickor äro dessutom vanligen mycket ilskna
af sig-, dock »gossarna» vida mindre än flickorna. På
den sunda öfvertygelsens väg kommer man ej tillrätta
med dem, men väl på vanligt barnsligt sätt med »lock»,
icke med »pock». - Sköna ljusalfer i öfrigt att hafva
eller få med att göra! -
Och härmed hafva vi kommit till slutet på de omedvetet
gamla barnen.
Nu återstår att taga i betraktande de medvetet
gamla barnen.
Dessa äro i allmänhet mycket älskliga varelser,
»när de sätta den sidan till»; men äfven de kunna
vara »femton-lödiga», »om det kniper». Första
underafdelningen af medvetet gamla barn utgjordes,
enligt schemat, af sådana, som blygas för sin
barnslighet.
De flesta representanter af denna grupp utaf gamla
barn återfinnas bland allmogen och vidare hos alla
andra, som, till hvilken samhällsklass de ock må
höra, stå på ungefär samma bildningsgrad. Det är just
denna lägre bildningsgrad, som gör, att de blygas
för sin barnslighet, bestående uti en rik fantasi
och ett poetiskt sinne. Sjelfva hafva de svårt för
att reda allt det, i eget tycke »underliga» uti deras
själslif. Dock finner en stor del deraf uttryck uti
folksägnen och folkvisan samt i tron på öfvernaturliga
företeelser såsom »skogsrån, sjörån, tomtegubbar och
mera sådant» samt spöken. Lätt öfvergå också dessa
gamla barn ifrån den ena svärmiskt religiösa sekten
till den andra, eller fasthålla de under för saken
gynnsamma omständigheter fanatiskt vid en. Allt,
som talar till hjertat, till känslan beherrskar
hela deras väsende, men blott för ögonblicket: de
äro i allmänhet hvad man kallar känslomänniskor. Med
energisk, lämplig hand äro de mycket lättledda. För
alla sina känslor, med undantag af de religiösa,
likasom skämmas de. Det nordiska karaktersdraget
melankolien är deras hufvud-temperament i förening
med sangvinism. De personifiera gerna allting, tala
med djur, växter och »döda ting» såsom förstode alla
dessa, hvad som sades. Ofta tala de också med och
för sig sjelfva.
Öfvergången ifrån denna underafdelning af gruppen
medvetet gamla barn till den nästföljande, till dem,
som icke blygas för sin barnslighet, är i verkligheten
långt ifrån skarpt begränsad.
Till medvetet gamla barn, som icke blygas för sin
barnslighet, höra i första rummet alla utöfvare af
skön konst, vare sig såsom blott dilettanter, eller
som verkliga konstnärer. Det är dessa gamla barn, som
lyfta menskligheten från det sinnliga till det öfver
sinnliga, från materiens till andens verld, der själen
flyger fritt i det oändliga, lik fjärilen från blomma
till blomma. Dessa tolka naturens språk för dem, som
icke kunna det: för dessa gamla barn har allt lif, och
det är detta lif under oräkneliga former, hvars inre
väsen de syssla med och vilja göra åskådligt för sina
annorlunda lottade medmenniskor. Om dessa gamla barn
kan man verkligen säga, att de äro »i syne», andligt
»i syne». Men hur kan detta komma sig? - Jo se, de äro
litet annorlunda inrättade i h j er na och hjerta,
än andra menniskor. Låtom oss för ro skull försöka
titta in lite på bägge ställena, dock bevare oss väl
ifrån detta i egenskap af anatomer eller fysiologer,
nej, men i stället sjelfva i egenskap af medvetet
gamla barn, som icke blygas för vår barnslighet.
Åh! Hvad se vi? - Är det möjligt? - Jo-jo men! -
Se der, två dubbeldörrar med eleganta draperier af
siden och sammet. Detta är de medvetet gamla barnens,
deras, som icke blygas för sin barnslighet, ögon. -
Nå, det var gentilt! Och så stora!? - Ja visst! - Så
stora, att vi med största lätthet kunna stiga in genom
dem i - hjernan. - Ödmjukaste tjenare! - Ödmjukaste
tjenarinna! - Tillåten mig vara Eder ciceron, ty
för tillfället är ingen hemma af husfolket och icke
heller någon af de vanliga gästerna finnas här: alla
äro borta på »sommarnöje». - Men tyst! - Personen,
hvars hjerna vi besöka, sofver middag uti en hängmatta
i trädgården. Vårt besök kallar han sedan för drömmar.
Här* se vi nu först en stor, stor salong, hvars
lätta möblemang vexlar om likasom figurerna i ett
käleidoskop. De många speglarna röra sig likt deras
anförvandter uti en blänkfyr med olika sken hvar femte
minut. På det stora runda bordet finna vi alla de
sköna konsternas emblemer likasom ock trons, hoppets
och kärlekens. – Se, bordet dansar, fast inga fingrar
vidröra det! Det var ett förunderligt bord; under
detsamma ligger en svartlurfvig hund. Skäller han? -
Nej, inte nu. - Hvad heter han? - Dåligt humör. -
Ja så. - Se här en dörr! men den är stängd. Innanför
den är ett konstkabinett. Dit in kunna vi dock
icke komma. Men emellertid så leder derifrån en
ytterst luftig spiraltrappa ned till hjertat, som är
alldeles på enahanda sätt inredt. Hjertats salong ocli
konstkabinett utgöra första eller nedersta våningen
och hjernans andra eller öfre. Ett och annat trappsteg
emellan de båda våningarna går som oftast sönder,
så att passagen derigenom då och då för kortare tid
af bry tes. Men detta betyder dock icke så mycket,
ty det finns en god telegraf ledning emellan de båda
våningarna och dessutom flera språkrör. Men hvad
är det för ett behagligt sus, som hörs derinne i
hjernans konstkabinett? Det är från ett springvatten,
som har sin reservoar i hjernans konstkabinett och
utflödar, brutet i regnbågens alla färger, i hjertats
konstkabinett. Vattnet härleder sig från den eviga
kärlekens rena källa och kallas för »lifsens vatten.»
Det är stadt uti ständig cirkulation.
Allt detta nu beskrifna är dock af rent andlig
natur. Också bo endast andar uti hjernans och hjertats
nu beskrifna våningar. I hvardagslag går der minnsann
ganska trefligt till. Såsom värd och värdinna fungera
ett gammalt, dock med evig ungdom begåfvadt par,
nämligen öfverintendenten välborne herr af Tanke,
en stor och mäktig ande samt hans maka, hennes
nåd af Tanke, född Fantasi, ett vackert qvinligt
andeväsende. Deras många barn, af hvilka en del
äro vackra och en del fula, ligga ute på resor:
flacka vida verlden omkring till mensklighetens
tjenst. Öfverintendenten och öfverintendentskan
af Tanke hålla emellanåt små kafferep. Vid dessa
små festligheter infinner sig en hel hop mer eller
mindre egendomliga väsenden såsom forntidens gudar
och gudinnor med »följe» och många aflidna store mäns
samt namnkunniga qvinnors andar. Och bland alla dessa
gäster vill jag särskildt påpeka de lefnads-friska
ynglingarna, herrar studenter Humor och Satir jemte
deras trolofvade, de strålande vackra fröknarna
Klara von Oskuld och Amanda de Naiveté, de förra
åtföljda af stadsbudsparet herr Kraft och fru Kraft,
född Materia, såsom bärare af saker och de sednare
beledsagade utaf en massa små dansande elfvor, hvilka
representera djurens, växternas och stenarnas själar,
ty de hafva själar allihop.
Hur sedan allt gått eller går till uti hjernans
och hjertats festvåningar, det talar »tomtägaren»
eller »tomtägarinnan» om, antingen blott och bart
muntligen, eller också med penna, pensel, mejsel eller
i toner, och derigenom få vi lite hvar del derutaf,
och då hafva både de sjelfva medvetet gamla barnen,
som icke blygas för sin barnslighet, och andra gamla
barn och äfven de, som icke äro barn, roligt deraf,
hvar och en efter sin uppfattning.
»Så funtade» äro de medvetet gamla barnen, som icke
blygas för sin barnslighet.
Dessa kunna känna sig lyckliga midt i olyckan.
Men låtom oss derföre åtminstone någon gång
försöka vara gamla barn, som icke blygas för vår
barnslighet. Tjenar det ingenting till, så kostar
det ju ingenting heller. Uti en så praktisk tid, som
vår, är detta en ren förtjenst: kontant behållning
i kassan. Och det är denna man skall lefva af här
iveriden.
Lefve derföre den och alla gamla barn, som inte -
gråta och ännu på gamla da’r kunna glädja sig vid
åsynen af en sockerbit eller vid tanken på att
»tuppen värper» en slant, om ock aldrig så liten,
bara man är flitig! -
I baruafröjd
är barriafrid
hos gamla barn med hjessa grånad. -
I ålder as fröjd
är också frid,
när fröjden är från himlen lånad.
Wilhelm Aurell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
