Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dröm och verklighet. X. - Vid riksgränsen. Gubben Noach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
men ej mer; och han var för henne den, som visserligen
arbetade och skaffade välstånd i huset, men också
var hennes husbonde. Hon var till halfs rädd för
honom, ljög och bedrog honom, svedde enris för att
han ej skulle känna kaffelukten, då han kom in,
och sammansatte hvarjehanda historier, för att han
ej skulle få veta, att hon varit der eller der på
besök. Alltid talade hon med otålighet och förargelse
om det tvång, som en hustru lider. För hvarandras
hjertan betydde de intet. Karin förtvinade.
Deras lilla dotter, en liten sjuklig flicka med klara
ögon, tyckte Karin mycket om. »Om vår Herre en gång
ville taga henne, Lill-Kerstin der», sade modern
nästan dagligen, »så jag kunde komma ut och förtjena
något eller kunde få väfva.»
Kerstins hjerta drog sig tillsammans. Hon önskade
sitt barns, sitt eget barns död! Kärlek mellan makar,
kärlek mellan föräldrar och barn finnes då icke? Äro
de då endast vackra
sagor, som smeka vår fantasi, fästa sig i vårt minne
och komma verkligheten att synas oss dubbelt fattig?
Få veckor derefter gjorde Karin en konstresa i sitt
fädernesland. De medel, som derunder insamlades,
voro tillräckliga att inköpa ett litet hemman åt
föräldrarna. Derefter reste hon åter ut.
Skall hon fortsätta sitt konstnärslif, ensam,
oberoende af alla, i saknad af ett föremål att längta
efter, att drömma om, utan hopp och flyende sina
minnen ? Skall hon lefva för stunden en fjärils lif,
beundrad af alla, älskad af ingen? Så frågade jag och
fick ej svar; men i en dröm såg jag ett upp-rördt haf
och ensam i en liten båt satt Karin bland de skummande
vågorna. Jag vände mig bort, och då jag åter blickade
ditåt, var båten försvunnen. En liten hvit hand syntes
ett ögonblick sticka fram ur en mörk våg; äfven den
försvann. - Sjönk hon och förgicks? Hvar? Hur? På
det haf, som rullar sina böljor kring jordens länder,
eller på det, som svallande röres i hvarje menniskas
själ, lidelsernas vilda ocean?- Jag vet ej.
X.
sig
är man från Malmagens gästgifvaregård, den sista på
svenska sidan, vandrar fram på vägen till Röraas,
gripes man ovilkorligen af en känsla af ensamhet,
att icke
säga öfvergifVenhet.
Skyhöga resa
fjellen hvart
blickar, och öfver
slätfjellet går vägen
fram mellan videbuskar, kråkris och
här och der ett litet
björkparti. Sällan
möter man en väg-
farande och inga
gårdar finner man,
förr än man kommit
ett godt stycke in i
Norge. Allt är så
tyst, så djupt ensligt,
men också på samma
gång så storartadt,
vildt och mäktigt, att
känslan nästan stämmes till högtidlig
bäfvan.
En mil ofvanför
Malmagen skär riks-gränsen landsvägen.
Man skulle väl tro,
Gränsmärke mellan
(Efter en skiss
»Gränslinien?» eftersade bonden nästan harmfullt. -
»Yi äro ju ett folk numera, det norska och det
svenska, - skall det då behöfvas rå och rör mellan
oss?»
Som bekant, är det dock icke alla norrmän som tänka
och tala så. På den svenska sidan invid gränsen vet
man allrabäst det, men det blir nog godt och bra
äfven med dessa små tvister, när vi en gång hunnit
blifva mera n ett», och å ömse sidor lärt oss litet
mera fördragsamhet.
När författaren vandrade fram till riksgränsen hade
på tjugofem dygn ingen enda resande antecknat sig i
dagboken på Malmagens
Sverige och Norge.
af K. Ekström.)
det är i sommartid så sällan någon resande färdas
denna
att här skulle finnas uppsatt ett gränsmärke, som vore
värdigt brödrafolken, en sten med inskription eller
åtminstone en vanlig gränstafla, men så är ingalunda
förhållandet - endast ett gammalt stenröse utmärker
stället, och vid -tillfället för vårt besök stod bland
bullerstenarna en halfrutten och vresig björkstam,
likasom för att göra tillställningen litet gentilare
eller åtminstone tydligare. Säkert är emellertid, att
ingen vägfarande skulle kunna se, att rågången mellan
tvenne riken här stryker fram öfver slätfjellet,
om han ej af skjutsbonden eUer vägvisaren gjordes
uppmärksam derpå.
Detta förhållande påminner mig om en liten
karakteristisk anekdot, som jag tager mig friheten
berätta.
För några år sedan voro åtskilliga svenska och norska
officerare jemte manskap sysselsatta med att »uppgå»
och rensa riksgränslinien. De träffade då en vacker
dag bland fjellen en gammal norsk bonde, som strök
der fram för att söka efter sina vilsekomna hästar,
och med hos allmogen vanlig nyfikenhet gjorde han
sig genast underrättad om meningen med detta stökande
och rifvande bland videbuskar och kråkris.
»Åh», svarade man, »du ser väl, att vi hålla på med
att rensa gränslinjen.»
väg. Också blefvo gästgifverskan och hennes fagra
dotter - hon hette också Ingeborg, den flickan - icke
så litet brydda, när en skjutsbonde från Bräcke kom
farandes med bud, att en flock engelsmän endera dagen
var att förvänta, för att göra ett besök på Rotefjell,
och att rödskäggen antagligen skulle vilja äta Röding
på Malmagen.
»Hvad i fridens namn säger du!» utropade gumman, »hur
ska ma kunna ta mot dom? Ma känn’ godt de engelske,
ma vet hur dom regerar!»
»Låt dom äta hos lapparna», tillrådde skön Ingeborg,
»dom ska ju ändå alltid skrifva om det i böcker och
blad. Förstås, nog ger dom bra med drickspenningar
för oppassningen ...»
Utan tvifvel erinrade sig Ingeborg i detta ögonblick,
att hon en gång i drickspenning fått en guldslant af
ett kringirrande rödskägg, ty hon fortfor klangfullt
och skälmskt:
»Låt dom komma, mor, ma ska sköta om dom! Röding ska
dom få, och fårbog sen, att karfva på; - det är för
rysligt till tänder dom ha, de engelske, dom kunde
ju sist nästan äta upp ... ma hvet inte hvad».
Skön Ingeborg rodnade så vackert. Jag fick sedan veta,
att orsaken till denna varma färgstämning var den
lilla oskyl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
