Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
»Huru listigt du låtsar missförstå mig. Fore jag ifrån
alltsammans, om jag skulle släpa henne med mig?»»
"Hvad du nu säger är en sannskyldig grymhet. Eådde
hon för, att du i sjelfvisk obetänksamhet utvalde
henne till ditt offer? Och äger du, som hederlig
man, rättighet att, sedan hon med fullt förtroende
i det heligaste band slutit sig till dig, gäcka
hennes kärlek och hopp och bortkasta henne såsom det
värdelösaste ting, lemnad till pris för åtlöjet och
förtalet. Tore du i stånd härtill - då ...»
»Säg ingenting mer, jag förstår dig ändå fullkomligt
och gifver dig rätt. Men du vet icke, hvilken
odrägligt enfaldig varelse hon är. Huru skulle hon
någonsin få ringaste välde öfver mig.»»
»Svarade du mig ej en gång, att aldrig någon qvinna,
som kallade sig din hustru, kunde erhålla det.»»
»Anför ej en dylik pojkaktig dårskap. Hvilket välde
skulle ej du utöfvat!»»
»Icke ett ord i den andan. Frågan är nu, om du vill
vinna min aktning, mitt förtroende, min vänskap.»
»Om jag vill - sade jag dig ej, att jag redlös dref
omkring. Hvad fordrar du, för att jag skall erhålla
dessa tre gåfvor?»
«Först att du reser med din hustru till annan ort,
ty här lider hon af...»
»Svartsjuka - och för denna löjlighet skall jag nödgas
försaka att se dig.»
»O, hvad det smärtar mig, att du ej sätter något
värde på det jag bjöd dig, och din motsägelse visar
detta tydligt. Men nu något annat. Om vi båda stanna
qvar här, så är detta bestämdt vårt sista samtal. Jag
skall icke gå ut under hela tiden - du vet jag håller
ord. Men reser du, och du önskar skrifva till mig,
om ditt lif, din förändring till själ, sinne och
karakter, då vill jag svara dig, hjelpa dig med mina
råd, och blifva dig en nyttig Vän, nyttig äfven för
din hustru.»
»Store Gud!» utbrast Stellan och ett par stora tårar
hvälfde sig tunga under hans ögonlock. »Och denna
qvinna kunde varit min. Estrid, Estrid, det är så
förfärligt att ett helt lif behöfva ångra.»
»Men det skall icke blifva under ett helt lif. Du
tager afsked, du afstår från det förföriska
kamratlifvet, du uppfostrar sjelf din hustru, en
ädel och tacksam sysselsättning, du flyttar till din
svärfaders egendom, ingår – såsom jag hört att han
vill - i kompaniskap och blir då, under din friska
verksamhet, en helt ny menniska, som behöfver genom
studier inhemta sunda åsigter öfver en mängd saker,
dig hittills fullkomligt likgiltiga, icke blott
i politiska och sociala frågor, utan i industri,
vetenskap och litteratur, der du finner outtömliga
källor för din fordom lifskraftiga anda.»
»Huru godt dina ord göra mig! Ja, jag vitt försöka
att på något sätt omgestalta mitt lif; ty jag inser
fullkomligt, att jag eljest går helt och hållet
under-, men du skall ju icke undandraga mig din
vänskap . . . ty utan något mål ...»
»Nej! den skall blifva dig trogen - och fatta nu ett
raskt beslut. Jag skall lita på dig ...»
Nu först tog han hennes hand och pressade den mot
sina läppar.
»Jag litar ock på, att jag får brefvexla med
dig ... Se här är något som gör, att ingen falsk
förevändning för afresan behöfs.» Han framtog och
räckte henne ett öppet bref.
»Stackars Heléne vet ännu ingenting.»
Estrid läste ett telegram, men detta hade redan
ankommit föregående afton till löjtnanten och var
från förvaltaren vid hans svärfaders bruksegendom.
Efter titel, namn och adress, innehöll det följande:
»Herr brukspatron har under en ridtur blifvit
kastad af hästen. Läkaren anser fallet ganska
farligt. Telegram om återkomsten afvaktas.»
»Stellan», utropade den unga qvinnan förskräckt. »Hur
har du kunnat våga att dröja?»
»Tet jag det? Jag öppnade det ej i går afton,
såg aldrig att det var ett telegram förr än på
morgonen. Men jag ville träffa dig! Och nu, sedan du
gjort mitt. hufvud redigt, ser jag vägen. Ti resa så
fort skjuts kan fås.»
Nu räckte Estrid fram sina båda händer till
afsked. Han var redan vid dörren, då han vände sig
och sade rodnande:
»En herre satt bredvid dig i går afton. Grefve Manfred
L., tyckte jag; skall han icke resa utrikes igen?»
»Jo, det skall han; men under hösten lär han stanna
på sin egendom. Han var mycket artig emot din hustru
i går eftermiddag och hade ärnat lemna er sina rum,
om du ej fått andra. Du och han böra som grannar och
egendomsherrar blifva närmare bekanta.»
»Ja, ja, det händer väl. Men efter han blifvit nämnd,
måste jag bekänna för dig en sak. Denna natt -
Heléne trodde mig vid ett spelparti med ett par
officerare-. dref jag, vildt upprörd, som du i går
afton såg mig, fram och åter utanför dina fönster,
och jag vet ej huru länge jag kunnat fortsätta
denna förolämpning mot dig, om jag icke märkt
mig vara observerad af en skugga, som tvang mig
till återtåg. Jag tror, att det var en man, som jag
föreställde mig sätta mera värde på sin helsa. Nå, då
du förlåtit mig allt, vill du ju äfven förlåta detta.»
Han var ute innan hon fått en redig tanke för sig.
XII. ©n g;ån££ lios dLe nygifta.
Just som klockan slog half två inträdde löjtnanten
i sin nya lokal. Han hade redan varit på posten med
ett telegram om afresan.
Hans färg var stark, och han såg icke synnerligen
lugn ut då hans lilla hustru kom springande emot
honom och helt försagd yttrade:
»Älskade Stellan, något har visst händt dig; - kanske
förlorade du i natt på ditt spelparti? Ja, du har
kanske förlorat hela reskassan, du ser generad ut!»
»Nå, om jag förlorat den, hvad skulle du då säga?»
»Då skulle jag blifva obeskrifligt glad.»
»Hvad pratar du nu för dårskap, Heléne?»
»Alls ingen dårskap. Jag ville så gerna råka ut
för ett äfventyr; och jag skulle genast flyga in i
sängkammaren, hemta min egen stora reskassa, som jag
fick af pappa, och lägga den för dina fötter. Tore
det icke vida större nöje för mig, än att köpa
onyttig grannlåt.»
»Kära Heléne, du är mycket barnslig; men du är
verkligen en liten snäll varelse.»
»Åh nej; snäll är jag just icke; men det är väl
lycka för en hustru, att få uppoffra sig för en så
obeskrifligt präktig och förtrollande man, som du.»
Dagen förut skulle löjtnanten med likgiltig min
emottagit sin hustrus dyrkan och troligen svarat,
under någon storartad gäspning: »Det är helt
naturligt, ditt lilla våp, att du pratar sådant
nonsens, som du tror skall behaga din man.» Men i
dag svarade han allvarsamt: »Kära Heléne, en hustru
handlar vackert, om hon förlåter sin mans dårskaper;
men hon rättar dem icke genom att uppmuntra dem. Om du
i allmänhet ville utveckla mera förstånd och mindre
pjollrig känslosamhet, så finge vi mera sällskap
af hvarandra.»
Heléne hängde hufvudet. »Detta är ju första gången
du sjelf i en vänlig ton talar allvar med mig.»
»Du har rätt och jag har haft orätt. Men just nu
behöfver du vara ganska förståndig, ty det har händt
något som skall smärta dig.»
»Tisste jag ej det . . . du har råkat ut för någon
olycka!-»
»Tänk icke ständigt på mig. Du älskade någon annan,
innan vi träffades.»
»Gud i himlen, gäller det pappa?» Hon blef likblek
och började häftigt darra. »Så säg då; ser du icke att
du mar-terar mig?» Hon talade nu i en helt annan ton,
i hvilken ej låg ett uns smek, men en häftig ångest.
Han visade henne telegrammet. Hon läste det med
redig tanke, ty hon utbrast genast: »Du har väl
telegraferat tillbaka? Är skjutsen beställd. Om du
icke redan gjort det, så skynda, medan jag kastar in
sakerna. När kom telegrammet?»
»Du öfverraskar mig genom d|tt mod, Heléne. Jag har
telegraferat just nu, att vi komma, men skjutsen
kunde jag ej beställa innan jag meddelat dig saken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
