Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några dagar i Schweiz. En rese-skiss af Malin K. (Skrift, som vunnit pris vid Familj-Journalens litterära pristäflan 1876.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
hvila på 180 tredubbla pålar, och bron är ej bredare,
än att fotgängare måste ställa sig på tvären, då
en vagn, sådan som vår, kör förbi, och blott på
ett enda ställe, midt på bron, finnes en utbyggnad,
hvarest en vagn kan hålla stilla medan en annan far
förbi. Detta undvika dock kuskarna, utan vänta hellre
på stranden. Till förökande af det vådliga i färden,
finnes ej en skymt af ledstång eller stöd, utan
synes allt vara anlagdt på att man så obehindradt
som möjligt skall kunna få sig ett kallbad. Längden
är 4,800 fot, och om höjden vill jag ej tala-,
den föreföll oss svindlande, men för att vara fullt
sannfärdig, tror jag att detta får skrifvas på vår
uppskrämda fantasis räkning. Emellertid var ingenting
annat att göra, än att anträda färden, emedan på detta
ställe ingen annan passage öfver sjön förefanns. Efter
en qvarts timma voro vi ock betydligt lugnare, och
började just att rätt njuta af den vackra sjön med
dess djupblåa vatten och herrliga stränder, då kusken
plötsligen vänder sig om och säger: »Nu är det bäst
herrskapet stiger ur.» Tonen, i hvilken dessa ord
uttalades, var sådan, att vi, utan att fråga, genast
hörsammade tillsägelsen. Kusken hade samtidigt stigit
af och stod nu framför sin högt prisade Fritz. Medan
han ur fickan framtog en stor rödblommig näsduk
och band denna likt en bindel framför hästens ögon,
sade han i en slags urskuldande ton: »Det kommer en
ångbåt der borta, som skall gå igenom bron .... och
som Fritz aldrig har sett någon ångbåt, så .... är
det kanske bäst .... att vara försigtig.»
Situationen var allt utom angenäm. »Tror ni Fritz
ämnar skena eller stryka?» frågade jag så lugnt
jag förmådde, medan jag i tankarna genomgick
eventualiteterna af någotdera fallet. Derpå
svarade kusken ingenting, utan sökte endast att
med smekningar, klappningar och de vänligaste ord
öfvertyga unga Fritz om att hästar aldrig böra bry
sig om brusande ångbåtar, och hvad han mera kunde
anföra för att lugna det uppskrämda djuret, som
stampande och fnysande ryckte hit och dit. Ändtligen
var ångbåten genom bryggan och Fritz befriades ifrån
bindeln-, men nu blefvo hans rörelser så häftiga
och omotiverade, att kusken fann rådligast att leda
honom det återstående af vägen. Att under sådana
omständigheter sätta sig upp i vagnen var ej riktigt
angenämt. Ja,g såg på min följeslager ska, hon
var likblek. »Skola vi åka?»
jag. »Jag törs ej», var
svaret. »Nå, då gå vi.» - »Det vågar jag inte heller;
hela sjön dansar för mina ögon, jag kan inte gå när
jag ser vattnet under mig, och så nära på båda sidor.»
Hvad var att göra? Yälja mellan att låta Fritz
draga oss ned i djupet, eller sjelfva plumsa uti l
»Tillslut ögonen och håll fast dig i vagnen baktill,
så har du ett stöd», sade jag, som, ännu något
svag på benen efter den utståndna förskräckelsen,
gjorde sammaledes. Sålunda kommo vi efter tre qvarts
timmas oro lyckligen öfver till andra stranden,
ömsom gående, ömsom springande, allt efter Fritz’,
oroliga humör. Jag var glad att der ej upptäcka någon,
som kunde .misstänkas för karikatyrtecknare, ty ämnet
hade för en sådan ej varit otacksamt.
På eftermiddagen återtogo vi jernvägen såsom
kommunikationsmedel, rutschade genom nio tunlar förbi
den tjus-ande men farliga Wallensee, och anlände
på aftonen till Chur, den gamla romarestaden med
de sköna, majestätiska omgifningarna. Der, såsom
öfverallt, har på senare åren bygts ofantligt mycket,
men staden har dock sin gammaldags prägel qvar,
och enkelheten i seder och bruk har ej ännu hunnit
blifva utträngd af lyx och fåfänga, fastän det
närbelägna Davos, denna högst moderna vistelse för
lungsotspatienter, drager en allt större mängd resande
till det förr så föga besökta Graubiindten. Liksom
Guelfer och Ghibelliner, Montechis och Capulettis
slitas om väldet i de italienska städerna, så finnes
ock i Chur två familjer, v. Salis och v. Planta,
hvilka fordom lågo i ständig fejd med hvarandra,
tills slutligen kärleken försonade hvad hatet brutit
genom en ny upplaga af Eomeo och Julias historia.
Under de första dagarna af vår vistelse i Chur,
var det ett ord som låg på allas läppar, och
hvars betydelse för en främling var omöjlig att
Höga och låga, unga och gamla,
* Det högsta berget ^grannskapet. ** En flod, som
rinner förbi staden.
fattiga och rika talade ej om annat än
»Maiensäss». Endera hade de varit eller skulle de
gå på »Maiensäss» och alla gladde de sig åt barnens
Maiensäss, hvilken sades skola inträffa under veckans
lopp. Så skedde ock, och fingo vi sålunda nöjet se
en folkfest, som firats sedan århundraden tillbaka,
och uteslutande i denna kanton.
Ordet Maiensäss betyder »Maien-besitz»,
d. v. s. besittningar, hvilka endast hafva värde
under månaden Maj, då vårblomster och örter blomma
uppe på bergen och gifva mjölken denna egendomliga
och pikanta smak, som skiljer schweizer-osten från
andra länders ostsorter. Dessa betesmarker ligga i
den så kallade tredje bergsregionen, emellan 2,000
och 4,000 fot öfver hafvet och blifva ej tillgängliga
förr än i Maj, då boskapen drifves dit upp, innan
den i Juli kommer upp på de högsta, då först snöfria
Alperna. Till dessa Maiensäss är det ett urgammalt
bruk att hela staden Chur, åtminstone en gång på året,
vandrar upp för att helsa på sin boskap, njuta af den
rena bergsluften och örternas aromatiska ångor, samt
se de första solstrålarna genombryta morgondimmorna,
hvilket lär vara ett af de skönaste skådespel dessa
trakter hafva att bjuda på.
Man skall vara född bergsbo för att med sådan lätthet
företaga en vandring, som under .3-4 timmar går
ständigt uppföre. Ett gammalt ärevördigt par, en 82
års »Herr Land-vogt» och en 78 års »Frau Stadtvogt»
sutto en afton i ett sällskap och. påminte hvarandra
om deras sista gemensamma bergstur, som de vid
fyllda 70 och 66 år företagit, då de vandrat ut
kl. 6 på morgonen och varit der uppe ända till sena
qvällen. Vanligtvis slå sig flera familjer tillsammans
om ett dylikt lustparti, men ännu brukligare är det,
att unga damer och herrar, 30-40 till antalet, helt
ensamma tåga ut kl. 4 på morgonen och tiHbringa dagen
med lekar, dans och den nödvändiga matlagningen,
ej återvändande förr än det är ned-mörkt. Jag måtte
hafva sett ut som ett utrops- och frågetecken, ty den
unga flickan, som berättade mig detta, tillade genast:
»Många främlingar och äfven andra kantoners schweizare
finna denna frihet bland ungdomen opassande, men
vi äro så vana dervid, att vi aldrig tänka derpå
annat än som vårt käraste nöje, hvaruti ej kan ligga
någonting ondt.» Ja, så borde öfverallt umgänget
emellan ungdomen uppfattas och bedömas.
Dagen efter, sedan ferierna börjat i skolorna, firas
barnens Maiensäss, såsom hela festen för korthetens
skull kallas. Alla barn i hela staden, utan skilnad
på stånd och vilkor, * och som äro fyllda fem år,
tåga ut, åtföljda af lärare och lärarinnor, samt den
reformerta kyrkans pastor. Glädjen börjar dock redan
dagen förut, ithy att hvarje barn får sjelf köpa upp
hvad som skall medtagas till frukostmatsäck. Midt emot
oss, på andra sidan om gatan, hade vi denna afton
genom det öppna fönstret inblicken i en interiör,
som verkligen var värd att skådas af en målares
öga. En liten 6-7 års flicka stod framför ett bord,
på hvilket låg en bleckportör, innehållande det
dyrbara matförrådet för morgondagen. Huru många gånger
korfven, skinkbiten och de två bröden bytt om plats,
visste nog endast den tålmodiga .mamman, som stod
bredvid och höll en ljusstake i handen, medan hon med
den andra skyddade ljuset för draget från dörren:
derigenom föll skenet starkare på det strålande
barnansigtet, i hvilket blixtrade ett par sådana der
svarta ögon, som man endast får se i södern. »För
allra sista gången» flyttades korfven till venstra
från högra sidan och bröden tvärtom och dermed
skulle det vara slut för i qväll. En liten gäspning,
en blick på modren - och så försvann flickan. Men -
hast du mir gesehn! inom några ögonblick var hon,
nu klädd i bara chemisen, åter der hos sin älskade
korf. I bakgrunden af rummet uppträdde nu en tredje
medspelande, en liten pojkbyting, som troligen legat
och sofvit. Han stod rätt upp och ned i en säng, ömsom
på hufvudet, ömsom på fötterna, under det han ideligen
skrek: »I morgon är det Maiensäss». Det var omöjligt
att lemna fönstret förr än ridån gått ned öfver denna
improviserade representation. Ej mindre svårt var det
att slita sig ifrån en sådan dekoration, som månens
skimmer öfver Calandas * gnistrande snödiadem, och
den glittrande Plessur **, som lik en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
