Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LVII. Pehr Gabriel Wickenberg. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 70
ljuset och af glädje drillar i skyn». Den första
anblicken af hufvudstaden gjorde på honom, såsom
på mången annan i samma ärende stadd, ett djupt
intryck. Det var liksom en förtrollad verld. Hans
hjerta klappade hård t, utan att han visste, om
det var slottet, kyrkorna eller fruktbodarna, som
frambragte denna verkan. Till de sednare drogs han
dock oemot-ståndligast.
Men kassan, som var skäligen klen, hade
ej förmåga att bära kostnaderna för denna
njutnings tillfredsställande, utan vardt en dag
nästan tom. Papper, ritstift, färger och penslar
uppackades nu ur det knyte, hvari han haft .sina
ringa tillhörigheter instufvade, och så började
han måla . . . Förhoppningarna gingo högt hos den
oerfarne ynglingen. Här i Stockholm älskade man ju
konsten, här skulle han ej blott vinna bröd, utan
äfven ära. Han utförde en .färglagd kopia efter
en öfverkommen ritning, som föreställde Orestes’
död, och då han väl fått den färdig, kallade han
sjelfbelåtet på sin värdinna, för att hon skulle
få beundra mästerverket. Men hon var en »praktisk»
menniska, som skötte sitt hus och sina »logerare», och
inte brydde sig om »tocke der». Frukt-handlerskan på
hörnet var lyckligtvis mindre materialistisk och bytte
till sig täflan för ett halft dussin äplen. Nöden
grinade med sin vederstyggliga uppsyn mot den arme
med konstnärs-gryet. Han färglade några porträtter
af kungen och kronprinsen, men äfven de kunde blott
med svårighet afyttras, och de inbragte endast föda
för några dagar. Bekymrad, trött och nedslagen strök
han nu omkring i staden med sin ritbok i handen,
för stolt att tigga, för nedslagen att arbeta.
Men på allt mörker följer ljus. Äfven i förtviflans
natt tändas stjernskott af en högre makt, som dock
i sista hand leder våra öden och utan hvars vilja
ej ett hår krökes på våra hufvuden. I vår fåvitsko
kalla vi dess verk oftast för slump.
"Wickenberg gick en dag förbi ett klädstånd, der
några oljemålningar stucko fram bland gamla kläder
och dammiga husgerådssaker. Wickenberg frågade om
anledningen till dessa taflor s dervaro och fick till
svar, att de ditsatts för att säljas-, han bad då att
få öka samlingen, hvilket nådigst bifölls af den något
barska frun. Ett par dagar derefter inställde han sig
hos denna med en målning, föreställande Urania klädd i
blå mantel och med globen i sin hand. Klädståndsfrun
bad att få veta priset. Wickenberg drog till med 50
riksdalen v Femtio riksdaler utan ram, är herrn från
sina sinnen?» skrek gumman gnällande och ond. »Nå,
ge mig då hvad ni vill», inföll W. ödmjukare. »Kom
då igen, lilla herre! om fjorton dagar, så får han
besked’», var matronans svar. Då han på utsatt
tid infann sig, erhöll han för sin Urania - 5
riksdaler. »Dessa motgångar’», skref han, v sporrade
mig att kämpa med det vidriga ödet, att städse hafva
Gud för ögonen och att hoppas på hans barmhertighet.»
Och barmhertigheten uteblef ej heller.
Vid denna tid stiftades i Stockholm Konstföreningen,
dit konstakademiens direktör, professor Sandberg,
som lärt känna och värdera Wickenberg, uppmanade
honom att lemna sina arbeten, hvilka genast gjorde
honom bemärkt. Ungefär samtidigt blef han äfven
upptagen i den Anckarsvärdska familjen, så att nu voro
brödbekymren häfda. I denna krets utvecklades äfven
hans ande genom den högre odling och fina bildning,
som der rådde. Nu framstod han också som en verklig
konstnär af djup, poetisk inspiration, hvarom sådana
taflor som »Herdescenen», »Evas sorg vid Abels död»,
»Den blinde Oedip och Antigone» m. fl. bära vittne.
Men han träffades plötsligt, år 1836, af en svår
ögonsjukdom, som hotade att af bry ta den nu i solljus
varande banan. Öfverintendenten Anckarsvärd öppnade
en insamling, hvarigenom han kunde besöka baden vid
Töplitz, hvarest han blef återställd. Han uppehöll
sig sedan i Berlin en tid, der han gjorde bekantskap
med dekorationsmålaren Gropius, som ifrigt sålde hans
små taflor, hvilka väckte en stigande uppmärksamhet,
såsom »En dalkarl i.vall med får och getter», »En
läsande gumma» etc. Härigenom kom han i tillfälle att
få uppfylla en länge närd önskan, nämligen att begifva
sig till Paris, hans drömmars, hans tankars mål.
Här, i konstens metropol, skulle han snart skörda
stora triumfer. Genom inströmmande tillbud från
tyska konsthandlare kunde han lefva och hafva sin
egen atelier, och redan året derefter (1838), tilläts
han att i »Salonen» utställa såväl en större tafla,
föreställande »Ett nordiskt vinterlandskap», som ett
mindre genrestycke, hvilka båda arbeten rönte den
ovanliga framgången att inköpas af direktionen. »I
fullkomlig okunnighet om den seger han vunnit
afvaktade konstnären utställningens öppnande för
allmänheten», skref målaren och skriftställaren
"Wohlfart derifrån. »I sällskap med några landsmän
följde han den böljande folkströmmen uppför den
stora trappan. Hans hjerta slog h år dt; af franska
språket förstod han tydligt »admis» och »refusé» -
ettdera måste det vara! Hans blick far oroligt kring
galleriernas fullsatta väggar, - men der borta,
hvilken trängsel! man kan ej komma närmare, en kö
måste bildas att upprätthålla ordningen. Ett sorl
af beundran höres: »allons voir ce Vic-en-bair!»
I ett sådant ögonblick, hvem förmår skildra,
hvad som föregick i konstnärens själ? I sådana
stunder framstår minnet af genomgångna strider och
försakelser som lifligast: då tänkte han säkert på
det gamla Sverige, sina anhöriga och vänner. Här
stod han ensam, fastän hyllad och komplimenterad af
obekanta på ett främmande språk: tusen olika blickar,
välviljans, beundrans, afundens, mötte honom från alla
håll. Men Wickenbergs lycka var gjord.» Adlersparre
berättar i sin lefhadsteckning af konstnären, att
då konung Ludvig Filip besökte salongen, stannade
han förtjust framför Wickenbergs tafla och utropade:
»Ingen kan bättre intyga denna taflas sanning än jag,
som sjelf varit i norden och pröfvat dess vinter.»
Konstnären fick en medalj om 20 dukäters vigt.
Följande året skulle triumfen blifva ännu
större. Wickenberg, som redan till anlaget stod nära
de franske koloristerna, hade beslutsamt förenat
sig med de realister, som likt Kousseau och de
Laberge då för tiden täflade om allmänhetens gunst
med dem, som. ej ville öfvergifva den mera konstlade
stilen. Detta nya realistiska maner bidrog att öka den
uppmärksamhet, som fästes vid den svenske konstnären,
som nu utställde sin större tafla »Vinterfisket»,
hvilken framkallade en verklig storm af beundran och
genast höjde Wickenberg upp bland de utmärktaste
konstnärer i Paris, hvartill kommo stora medaljen
och hederslegionens stjerna, under det en rik bankir
Hottinger köpte täflan för 2,000 francs - blott
några få år efter det Wickenberg måst i Sveriges
hufvudstad sälja en liten tafla för några äplen, och
en annan för 5 riksdaler! - och konung Ludvig Filip
sjelf beställde af konstnärens hand den ryktbara
tafla »Effet d’hiver», som länge flitigt kopierats
af unga konstnärselever.
Hvem minnes ej den hänförelse, hvarmed man här hemma
följde dessa den svenske konstnärens triumfer! Alla
tidningar öfverflödade med utdrag ur franska och
tyska blad, hvilka höjde Wickenberg till skyarna. Med
stolthet sade vi också till oss sjelfva: »Det ligger
någonting outsägligt stort i fullföljandet af en bana,
som från det låga armodstjäljet gått under mödor och
pröfningar alltjemt uppåt, tills slutligen den nyss
förut så obemärkte främmande konstnären i sjelfva
verldens hufvudstad bland tusental medbröder,
utan någon medverkan af puffen, blott genom sin
öfvermäktiga talang och sitt snille, vunnit lagern!»
Carl XIV Johan fann nu mannen värdig Nordstjernan,
och Konstakademien gaf honqm ett rikt resestipendium,
som han dock sedermera lät öfverflytta på en
annan. Konungen beställde sjelf af honom »Ett landskap
med kor», hvilket i och för sig är en äkta perla.
Oaktadt all denna yttre utmärkelse, dessa framgångar,
förblef dock Wickenberg sig lik, sann, rättfram,
anspråkslös och arbetsam. Han glömde ingalunda de
sina, utan tvärtom slösade på dem med penningar och
gåfvor. Hans första atelier i Paris hade varit i en
liten anspråkslös kammare tre trappor upp i ett hus
vid gatan S:t Honoré. Här kunde han ej stanna längre,
sedan han nu blifvit en artist på modet, hvars dukar
uppvägdes med guld och hvars atelier städse måste stå
öppen för besökande. Han skaffade .,sig derför vid
Rue de la Bienfaisance en stor atelier med trenåW
tillstötande rum, hvilken han sjelf skildrar på
följande sätt i ett bref till Adlersparre:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
