Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carlskronas anläggning. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlagd i Stockholm, der en lång skärgård, som
fordrade flera olika vindar för att genomseglas
och ofta var isbelagd långt fram på våren, hindrade
våra skepp att komma ut, under det fiendens redan
kryssade i Östersjön och härjade de isfria svenska
kusterna. Ännu nödvändigare blef det att flytta
flottans station, sedan svenskarne blifvit ägare
af de forna danska provinserna Skåne, Halland och
Blekinge. Konung Carl XI och hans kloke rådgifvare,
grefve Hans Wachtmeister, beslöto derför att uppsöka
en tjenligare örlogshamn vid Blekinges kust. Det
berättas, att tvenne fiskare från Nettraby i Bleking,
som voro lifdömda för sjöröfveri, låtit säga grefve
Wachtmeister, att om de blefvo benådade, skulle de
utvisa det tjenligaste ställe till örlogshamn som
fanns, och att deras "anbud antagits, hvarefter de
utvisat hamnen vid Trossö. Wachtmeister fann, efter
noggrann undersökning, stället alldeles utmärkt
passande för ändamålet.
Konungen beslöt att sjelf resa till Trossö, dit han
anlände tisdagen den 18 November år 1679, i sällskap
med grefve Hans Wachtmeister och några andra herrar,
besåg stället och satte sig sedan i Vitus Anderssons
stuga, för att afvakta hans hemkomst från en utfart
på fiske. Då mannen hemkom, vidtalade konungen honom
om inköp af ön och holmarna för kronans räkning;
men Vitus ville icke på något vilkor sälja egendomen,
ej heller byta ut den mot något annat hemman. Alla
konungens och grefvens föreställningar och nådiga
tilltal voro som »ett solsken slösadt bort på
klippan». Gubben var envis, näsvis och ovis, ty då
konungen slutligen hotade med sin onåd, förklarade
Vitus helt enkelt, att han »hade fastebref och
tingsvittnen på sitt hemman och satt der likaså säker,
som konungen på sin tron». Carl XI, som öfver dessa
djerfva ord blef mycket vred, tycktes ingalunda vilja
instämma i gubbens åsigt om den säkra besittningen
af ön, utan yttrade tvärtom, sedan han för yttermera
visso skull slagit den knutna handen i bordet: »Kunna
vi med Guds nåd styra Sveriges rike, så skola vi nog
också tämja dig. Du har nu hört vår nådiga vilja, och
bäst är för dig att uppgöra saken i godo med grefve
Hans». Derefter for konungen vidare, öfverlemnande
åt Wachtmeister att uppmjuka den krånglige bondens
vrångvisa sinne.
På den tiden fanns ingen expropriationslag, som kunde
tvinga enskilde att afstå sin jord för statens behof,
men man hade i stället andra »tjenliga medel», hvilket
ägaren af Trossö snart fick erfara. En liten tid
efter konungens afresa anklagades Vitus Andersson att
hafva med falska eldar under nätterna sökt vilseleda
seglare, för att få dem att stranda och sedermera
plundra dem. Såsom misstänkt för ett så groft brott,
måste mannen naturligtvis tagas i fängsligt förvar,
och han insattes på Carlshamns kastell. Detta var ett
praktiskt och öfvertygande sätt att befria gubben från
den löjliga villfarelsen, att han var lika säker på
sin ö, som konungen på tronen.
Medan Vitus Andersson hade tillfälle att i kastellet
filosofera öfver förgängligheten af denna verldens
ägodelar, gaf konungen Trossö ett nytt namn,
uppkallade stället efter sin egen krona, och lät
börja stadens och varfvets anläggning. Fiskarens
hustru och dotter (som, i parentes sagdt, voro vida
förnuftigare än pappa sjelf) åtogo sig att hålla
table d’hôte för arbetsfolket.
Anklagelsen mot Vitus blef aldrig bevisad och var
förmodligen ogrundad, ty sedan gubben, genom den
tidens behändiga sätt att expropriera jordegendom,
blifvit bringad till sans och förnuft och »frivilligt»
förklarat sig vilja sälja sitt hemman, släpptes han
ur fängelset och fick ersättning för den förlorade
egendomen.
Så gick det till i den af mången så högt beprisade
»gamla goda tiden».
Det påstås att gubben Vitus, genom denna radikala
kur mot envishet, förvärfvade en särskild, mera
ovanlig egenskap. Han blef siare och uppträdde såsom
olycksprofet mot den nya anläggningen, förklarande att
Carlskrona skulle både brinna och sjunka. Märkvärdigt
nog hafva begge spådomarne slagit in. År 1790,
när Carlskrona under etthundratio år uppvuxit till
en liflig sjöstad, hvars lefnadsglada, gästvänliga
invånare njöto af det välstånd, som idoghet och en
vidsträckt handel förskaffat
dem, utbröt en härjande eldsvåda, hvilken förvandlade
den då stora och välbyggda staden till en rykande
askhög, hvaruti några af de mindre betydliga husen
syntes qvarstå. Carlskrona har också sjunkit –
väl icke staden, men korvetten, som var byggd på
stället och utgången derifrån med många af dess
förhoppningsfulla söner ombord. Korvetten Carlskrona
seglade i utloppet från Mexikanska viken, emellan
Cuba och Florida, den 30 April 1846, på hemresa från
Amerika, då den öfverfölls af en så häftig orkanby,
att den kantrade och sjönk. Af etthundratretio man
blefvo sjutton bergade.
Fiskestugan, i hvilken Vitus Andersson plägade
inlägga sina nät och fiskredskap, är ännu i behåll,
men hans boningshus är nedrifvet. Det var bygdt af
bastanta ektimmer, hade ett större rum med fönster på
tre sidor, och ofvanpå detta en så kallad nattstuga,
till hvilken uppgångstrappan var utanför huset. I det
större rummet, som hade panelade och målade väggar,
var panelningen så anbringad, att den bildade flera
cirkelrunda speglar, i hvilka målaren med bjerta
färger framställt en hel brudstass, nämligen i
den ena spegeln bruden med sin krona på hufvudet,
i den andra brudgummen, i de öfriga bröllopsfolket,
alla till häst. En gata, kallad Wittusgatan, går nu
förbi platsen, der öns forne ägare hade sin boning,
och ett par murade portstolpar utvisa stället. På
en af stolparne lästes för flera år sedan följande
nu utplånade inskrift: »På detta ställe stod ännu
Bonden Wittus’ vånings-hus, då Varfs-Amiralen Carl
Tersmeden år 1773, till denna ports uppmurande,
nödgades nedrifva detta Trossö sista minnesmärke,
der Carlskrona stad 1684 anlades.»
Så bevarades minnet af ställets förre ägare. Hans
kalfvar åtnjöto nästan större heder, ty efter dem
bär en hel stadsdel än i dag namnet Kalfhagen.
Huru mycket konung Carl XI intresserade sig för
sin nya anläggning visar sig ej allenast af det
betecknande namn han gaf deråt, utan äfven deraf,
att han personligen besökte stället år efter
annat, inalles sju gånger, ehuru med den tidens
kommunikationsmedel det fordrades ungefär lika
mycket tid och besvär att resa från Stockholm till
Carlskrona, som nu att resa från Stockholm till
Rom. Stadens vapen, som utgöres af en sköld med
Carl XI:s gyllene namnchiffer omslutande ett ankare
med kongl. krona öfver i blått fält, bevisar också
konungens höga tankar om stället.
Oaktadt allt bemödande att fortskynda stadens och
marinetablissementets uppbyggande, åtgick dock ej
obetydlig tid att planera och bebygga den klippiga
ön, hvilken, enligt hvad en ditsänd person skref,
var så o jemn, att »man behöfde geta-ben för att taga
sig fram». Men det kraftiga och ogenerade sätt, på
hvilket en regent då kunde göra sin vilja gällande,
besegrade alla hinder. Ronneby, som var stad,
degraderades till köping, och dess borgare befalldes
helt enkelt att, vid vite af konungens onåd och allt
deraf följande obehag, afflytta till Carlskrona. De
»soulagerades» dock med byggnadshjelp på det
nya stället, och åt detta gafs så vidsträckta och
förmånliga privilegier, att både svenskar och tyskar
skyndade att der nedslå sina bopålar. Privilegierna,
som voro daterade den 10 Augusti år 1680 och skulle
gälla tjugo år, medgåfvo fullkomlig religions-,
närings- och nederlagsfrihet för alla kristna
bekännare, som nedsatte sig i staden. Inga skrån
skulle finnas, invånarna vara fria från den »lilla
tullen» och blott betala tre fjerdedelar af tullen för
utrikes varor o. s. v. Att under en vidskepelsens,
okunnighetens och den religiösa intoleransens tid –
då hexeriprocesser anställdes och enfaldigt folk
dömdes att »mista lif och å bål brännas» derför att
de, angripne af en sinnessjukdom, inbillade sig hafva
seglat i luften på qvastkäppar – dessa frisinnade
privilegier kunde gifvas, är märkvärdigare, än att
mången upplysningens vän skyndade till den nya staden,
der så mycken tolerans var rådande.
En tysk församling bildade sig snart i staden, och
sedan den några år hållit gudstjenst i ett privat
hus, lades år 1697 grunden till dess ovanligt vackra
kyrka (Heliga Trefaldighetskyrkan), som uppfördes
efter ritning af Nicodemus Tessin den yngre. Kyrkan
förstördes nästan helt och hållet vid branden 1790, så
att endast murarna med sina pilastrar, hvilkas Joniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
