Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarnes adel i hvardagslag. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dalarnes adel i hvardagslag.
Nyttjar man om dalasocknen Mora det gamla’
hedersnamnet: "den främsta i öfre dalalaget", såsom
vi i första häftet af denna årgång gjorde, så är det
i sin ordning, att man om morafolket använder de lika
gamla hedersorden: »Dalarnes adel". Begreppet af adel
hade fäst sig vid moranamnet och följt det i långa
tider, utan någon särskild dubbning och utan särskildt
adelsbref. Det hade under händelsernas påtryckning
rotfästat sig i folkmedvetandet, och det är ju ära
nog! Det hade, detta af folket gifna adelskap, vuxit
upp ur oförgätliga bragder och burits genom sekler
af stora minnens glans, och det är ju anor nog!
Men nya tider skapa nya förhållanden, och ur de nya
förhållandena växa nya åsigter, liksom derur öppnas
nya vägar för det menskliga arbetet, tankens så väl
som armens, för det bragdlystna såväl som för det
forskningskära sinnet - och det är derför icke sagdt,
att sönerna vanslägtats från fäderna derför, att de
göra mindre buller af sig och låta mindre tala om
sig och sina gerningar, än fäderna gjort.
Sveriges adel är icke mer det första ståndet i
riksförsamlingen: det var nya tidsförhållanden,
som trängde ut ’den derifrån. Men detta har icke
satt någon fläck eller kastat någon skugga på dess
äras vapensköld.
»Dalarnes adel»» innehar icke heller mer sin
beherrskande ställning, hvarken i öfre eller nedre
dalalaget: den nya tiden, som äfven kämpat sig fram,
om än långsamt, möt strömmen i Dalarnes väldiga
elf, har der proklamerat en ny social författning
på en bred grundval af jemnlikhet och afskaffat
de skrå-messiga institutioner och privilegier, som
det häfdvunna bruket från långliga tider omgärdat
i dalabygden och skapat icke blott socknen, utan
till och med byn, till en liten stat för sig. Icke
heller denna förändring har satt någon fläck på den
vapensköld, som betecknat morakarlarnas framstående
sociala ställning i förhållande till deras grannar.
Ett adelsbrefs glans bestämmes nämligen icke af dess
innehafvare s tillfälliga maktställning, utan deraf,
att det är ett lysande och tacksamt intyg, gifvet af
ett i rikt mått gagnadt fädernesland.
Denna uppsats, i hvilken det är vår afsigt att i några
flygtiga drag komplettera den skildring ur morafolkets
hvar-dagslif, som läsaren finner åskådliggjord i
illustrationen å näst-följande sida, må i någon mån
visa i hvad grad de samtida
bebyggarne i det gamla Mora lemna sitt bidrag till
det gagnande arbete, som har till syfte att grundlägga
en allt lyckligare framtid för vårt fädernesland.
Far man genom morabygden, så märker man snart,
der liksom i de flesta af vårt lands bygder, att
redan i det yttre en strid pågår mellan det gamla,
som vill stanna qvar, och det nya, som vill tränga
sig fram. Der är dock mycket mer af det gamla qvar,
än fallet i allmänhet är annorstädes. De gamla
husen, trånga och planlöst lagda, jemförda med de
nya, mer rymliga och beräknade för
större beqvämlighet och trefnad, – till och med skor-
stenarne öfvergå småningom från sin traditionella
sparrisform till den nu allmänna – teckna nämligen
ej illa den inträdda förändringen i allmänhet mellan
förr och nu.
Man ser numera också här och der försök –
visserligen små, men dock beaktansvärda –
att öfver bostädernas närmaste omgifningar sprida
litet behag genom planteringar. Dessa inskränka
sig ännu till buskar och en och annan enkel
blomstergrupp; man anser sig i allmänhet ännu
icke böra offra någon särdeles möda, ännu mindre
några nämnvärda kostnader, på så »onyttiga företag",
som att anlägga en trädgård; man har ännu icke fått
smak på den stora njutningen af att utanför
fönsterrutan under den korta sommartiden äga en grön
fläck för blicken att hvila på, att utanför stugdörren
mötas af blomsterdoft och helsas af fågelqvitter,
som har en så underbar makt att ej blott lätta de
tunga tankar, som gömma sig i själens djup, utan
äfven att upplösa dem i sång; man har ännu ingen
aning om, huru som dessa späda telningar, dem
man sätter, vattnar och ansar, kunna fylla mången
tomhet i en menniskas lif genom sin tysta tillväxt,
genom sitt regelmessiga uppvaknande hvarje vår till ny
utveckling och ökad fägring – det är sannt, att man
i morabygden ännu ej ser många tecken till sådant;
men en början är likväl gjord.
Det är barnen, som från skolträdgården till hemmet
fört ett och annat fruktbärande intryck i denna
riktning. När man ur det allmänna medvetandet hunnit
bortarbeta den falska föreställningen, att Guds
ord stå att läsa blott på lookernas blad, och att
det blott är Guds ord, som blifvit oss förkunnadt
af profeterna, evangelisterna och apostlarna; när
folkskolan rätt varmt förmår inplanta i de ungas
sinnen den sanningen, att hvarje liten planta, lika
visst som det största träd, ja, som det största under
i naturen, är ett Guds sändebud, som predikar Hans
ord och verk; då skola ock menniskohemmen förvandlas
i afseende på sitt yttre, då skola snart kring dem
trädgårdar blomstra och som en Guds välsignelse verka
på menniskans karakter, vederqvicka hennes sinne,
förskaffa henne en förut ej anad glädje och förädla
hennes vanor och behof i jemnbredd med den henne
omgifvande naturen.
I den dagliga hushållningen är morafolket, liksom
för öfrigt vår landtbefolkning i allmänhet,
mycket sparsamt och har lätt tillfredsställda
behof. Mjölgröten och salta strömmingen spela,
snart sagdt, hufvudrolleii på matbordet, äfven
inom de burgnare hushållen. Kaffepannan har väl
redan eröfrat äfven Mora och är flitigt nog använd,
dock kanske ännu ej till någon Öfver-drift. En och
annan riktigt konservativ moragubbe stoltserar väl
med öfvertygelsen, att han förmått hålla sin härd
obesmittad af denna nymodiga tingest, som försätter
qvinnofolkens löpande tunga i sken, men moragumman
står då kanske, liksom Abrahams hustru Sara, bakom
dörren och ler åt gubbens enfald.
Hvad man i Mora slösar med – och hvad som verkligen
är ett fult och oförsvarligt slöseri – är det
allmänna och ymniga bruket af tobak. Qvinnorna,
gamla och unga, gifta och ogifta, nästan utan
nämnvärda undantag, hafva alltid sin pipa i munnen
eller kjortelsäcken. Och vore det kardustobak, som
de begagnade, ginge det väl ändå an! Men nej, det
är norsk rulltobak, afskyvärdt stark och ju starkare
desto bättre, som karfvas sönder och stoppas i krit-
eller jernpipan. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
