- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
97

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Söndagsmorgon. F. E-n. - I Habo för sextio år sedan. Ungdomsminnen af Onkel Adam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

"Fin Söndagsmorgon.

rån himlen sakta sig till jorden sänkte En stilla,
härlig sabbatsmorgon ned. Naturen sof, - en liten
stjerna blänkte Ännu en stund, och sedan bort hon
skred.

Ett purpurskimmer flammar upp och lågar Vid dagens
port i österns ljusa sky, Och morgonrodnan slår
de djerfva bågar Till himlens bro, som hvarje dag
byggs ny.

På den kör dagens kung de ystra fålar Ur österns
portar hän mot vesterns rand, Och återglansen af hans
mantel målar Med rosenskimmer himmel, haf och land.

En vestanvind, - en suck från hafvet susar En orgelton
hän öfver jorden fram;

Den kysser blomman skälmskt, och yr den krusar Den
stela ytan på en liten dam.

Med tårdränkt öga ängens blommor vakna Och blicka
upp mot himlen, blå och skön; De blommor små, de röst
och stämma sakna, Men vällukt heter deras stumma bön.

Från blomsterbäddens doft i höjden stiger Den glada
lärkan, vårens sångarbud; Då allt ännu uti naturen
tiger, Hon ensam prisar allt det skönas Gud.

Och lik en engel ifrån höjden bredde En helig andakt
vingen öfver jord. Inför mitt öga Öfverallt sig
tedde. Naturens sabbat firad utan ord.

F. B-n.

I JEIalbo föx» sextio år

Ungdomsminnen af Onkel Adam.

jet finnes, strängt taget, blott tre sorters
menniskor: sådana nämligen som lefva i det
närvarande, eller i framtiden eller slutligen i
sina minnen. Det är åtminstone en enkel indelning.

Jag kände fordom en gammal notarie, som på slaget
åtta satt midt emot sin gumma läsande Dagbladet
och emellanåt smuttande på sitt kaffe med rostadt
bröd. Klockan tio begaf han sig upp i sitt »verk»,
der han skref till klockan två, då han återvände
hem, säker om att hafva middagen färdig, och på
söndagen bruna bönor i stället för »turska", som
var det vanliga på hvardagarna. Eftermiddagen gick
åt för att sofva middag, och sedan detta var gjordt,
så gick han på qvällen till »Hvita dufvan", der han i
sällskap med brodern P. drack sitt lilla glas under
nästan oafbruten tystnad, emedan gubbarna då läste
aftontidningarna, men utan att reflektera.

Kejsare och konungar kommo i strid, de segrade eller
ledo nederlag, religionen stod i fara och affärerna
gingo rasande - intet af allt detta rörde notarien,
som ej utan missnöje hörde vännen P. någon gång,
sedan denne läst något mera märkligt, mumla något om
»hur allt detta skulle slutas» -. hvilket var ett
försök att lyfta på framtidens förlåt. Notarien»
lefde så uteslutande i det närvarande, att han ej
tålde hvarken minnen eller förhoppningar. På detta
satt. hade han lefvat allt

från den tid, han kom in i »verket», och så skulle det
fortfara dag efter dag, allt intill tidernas ända -
och derför förblef han notarie så länge han lefde. En
helt annan man var vännen M. Allt ifrån barndomen hade
han lefvat i och för framtiden - och i hoppet. Han
hade aldrig tröttnat att bygga sina luftslott och i
fantasiens skimmer se dem prydda med alla prismats
färger. Han var en stark politiker och framtidsman,
han var kommen hit för att reformera menniskorna
och midt i eländets kärrpöl bygga upp ett fridens,
ett kärlekens och lyckans tempel, som han hoppades få
se fullbordadt eller åtminstone under tak innan han
dog. Och så hade han blifvit gammal under oupphörliga
försök att bygga upp något stort och beståndande -
någonting i byggnadsväg – af marmor och lapis lazuli,
men han märkte ej att hela tiden, från barndomen in
i ålderdomen, byggnadsplatsen var bottenlös och att
han ej haft andra materialier, än »ler och långhalm»
att bygga af. Folken voro sig lika - de ville slå
ihjel hvarandra, och min framtidsman måste se på
dessa små anomalier.

En hans like slog sig till exempel på
författareskap. Lika illa - ty åter fick han bygga
i framtiden af detta eviga ler och långhalm, som
aldrig tager slut och som öfverallt ligger till
hands som materiel för alla våra förhoppningar och
planer, all vår lilla fåfänga och allt vårt stora
sjelfförtroende. Han

Sr.

1877,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free