Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En af Floras jättebarn - Polska judar. Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
rymma en ganska stor qvantitet vatten. Dess lukt
är vedervärdig.
Man finner den i Javas och Sumatras skogar, och
vetenskapsmannen stannar med häpnad framför en så
väldig naturprodukt, men javanesaren bugar sig för
densamma; han egnar den en nästan gudomlig dyrkan och
anser den äga en undergörande kraft. Infödingarna på
Sumatra kalla den krulul, som på deras språk betyder
»stor blomma». De säga, att det
åtgår tre månader från knoppens framträdande vid
slutet af regntiden och till blommans förvissnande.
Hon är en parasitplanta, som växer på roten och
stammen af Cissus angustifolia.
Ja, underbart är i sanning detta Floras jättebarn,
men nyttig genom någon undergörande kraft är icke
denna blomma, och dess stora volym, dess vigt och
dess stinkande lukt göra att hon icke kan bereda
blomstervännen något nöje.
betrakta sig sjelf såsom Guds företrädesvis
ut-valda folk utgör ett slags politiskt religiös
verldsåskåd-njng5 som under vexlande former uppenbarat
sig hos många folkslag.
Yerldshistoriens märkligaste företeelse i detta
hänseende visar oss det hebreiska folket. Det var
Gud sjelf, som lofvade fader Abraham, att af hans säd
skulle uppstå »Guds utvalda folk». Redan i andra led
öfvergick detta löfte, eget nog genom ett bedrägeri,
på den yngre grenen, sedan äldre brodern sålt sin
förstfödslorätt för en grynvälling. Huru underbart-
går icke detta Herrans löfte i fullbordan, trots
både egyptisk träldom och babylonisk fångenskap,
båda för öfrigt att betrakta såsom af högsta vigt
för judafolkets .mission. Denna mission var fylld,
då i profetiornas fullbordan med Kristi födelse
och försonarens lära kärlekens evangelium trädde i
stället för den mosaiska sedelagen. Kort efter Jesu
offerdöd vardt ock Jerusalem förstördt och samtidigt
med den nya tron blef äfveå den gamla judastam-men
kringspridd. Yerldshistorien har icke att förete något
annat exempel på en sådan oförstörbar inre kraft
som den judiska stammen bevisat under denna tredje
fångenskap, som ur förföljelse och förtryck småningom
utvecldat sig till en viss grad af verldsvälde på
det finansiella området.
Liksom den arabiska kulturen under Mohrernas
herravälde i Spanien der nådde sin högsta blomstring,
så är’ det ock de öfver Spanien och Portugal till
det öfriga Europa invandrade judefamiljerna, som
tillhöra penningeväldets, intelligensens, kölistens
och litteraturens aristokrati. En amian ström af den
hebreiska folkrasen kommer österifrån och är me^st
bekant under benämningen »polska judar». Äfven dessas
styrka ligger i konsten att köpa, sälja och samla. Men
liksom medlemmarna af denna förtrampade stam vanligen
börja såsom lumpsamlare och små-schackrare, så komma
de sig icke heller så snart upp emot samhällets
höjder. De åter, som blifvit bofasta och samlat
någon förmögenhet, lägga snart bort sin stams
yttre kännetecken: den långa svarta rocken, de höga
stöflarna och de svartglänsande korkskrufslo ekarna.
Ett i hög grad utmärkande drag hos de polska
tiggar-judarna är deras förmåga att äfven under de
mest trassliga och tryckande förhållanden bibehålla
en viss humor. Se här några exempel på polsk jud-witz
från deras tiggarevandringar i Tyskland:
Att judarnas konung eller »konungarnas jude»,
såsom han sjelf föredrager att kalla sig, baron
Anselm Rothschild, skall vara öfverlupen af detta
slags trosförvandter faller af sig sjelf. Så hade
en gång en vandrande jude från Polen släpat sigQ
fram ända till Frankfurt, der han slutligen uppnådde
ingången till penningfurstens palats. Men här möttes
han af en livréklädd Cerberus, som, i betraktande
af judens föga tilltalande drägt, förklarade,
att sådant slags folk icke ägde tillträde till hans
herres bostad. Förtviflad vid tanken på att förgäfves
hafva gjort en så lång vandring, besvor han lakejen
vid allt hvad heligt är att låta honom slippa in:
han ville icke taga baronens tid i anspråk, han
ville icke säga mer än ett enda ord. Tjenaren, som
hade ett menskligt hjerta, gick till sin herre och
återkom med det besked, att juden kunde stiga in,
men, att han icke finge säga mer än ett enda ord. Då
dörren öppnats och juden stod inför baronen sade han
icke annat än: »Gemara!» *
Förundrad betraktade Rothschild juden och frågade
honom, hvad han dermed ville säga.
Denne svarade, i det han starkt betonade
begynnelsebok-stäfverna: »Guten Morgen, Reb Anschel!»
(God morgon, herr Anselm!)
»Men hvad skulle han då hafva sagt, om han kommit
vid middagstiden?»
»Gesegnete Mahlzeit, Reb Anschel!’» (Välsignad måltid,
herr Anselm!)
»Men om ni kommit till mig på qvällen?"
»Då skulle jag hafva sagt: Gebt Moos, Reb Anschel!»
(Gif mynt, herr Anselm!)
Fullkomligt tillfredsställd och rikligen försedd med
»Moos" lemnade juden den välgörande Reb Anschels hus.
Till en berliner-bankir vid namn Mann kom en polsk
jude och bad om en almosa. Trots upprepade böner
afvisad, ropade juden, i det han fattade i dörren:
»Måtte Gud välsigna eder så, som han vår fader Abraham
välsignat hafver!" Nyfiken och förvånad öfver den
polska judens vänliga tilltal, som han icke visste sig
på något vis hafva förtjent, återkallade bankiren den
bortgående juden, gaf honom en anständig gåfva och
Jbad honom om förklaring öfver den välsignelse han
uttalat. Äter fattade juden i dörren, och åter sade
han: »Måtte Gud välsigna eder så, som han vår fader
Abraham välsignat hafver! Gud välsignade Abraham på
så sätt, att denne, som tidigare hetat Abram, fick
sig ett »ha» tillagdt. M heter Mann, om Gud lägger
ett »ha» till eder, så kommer ni att heta »Hamann»
och man skall hänga er såsom man hängde Hamann.’»
Utan att vänta på svar’ försvann juden och återkom
ej mer till bankiren Mann.
Se här en annan, mera harmlös, historia: En fattig
jude, bosatt i Breslau, förtjenade sitt knappa bröd
med att såsom mäklare betjena de polska judarna. En
dag hade han, i brist på bättre, åtagit sig att följa
en »Schnorrer» (judetiggare) för att föra honom till
de trosförvandter, hos hvilka man kunde hafva bästa
utsigt till att kunna få en almosa.
Så kommo båda till en viss köpman, som likväl visade
den temligen oförskämdt uppträdande juden på dörren
utan att gifva honom något. Judens förare stannade
emellertid qvar på kontoret och stod med hatten i
hand helt blygsamt väntande i ett hörn. Då köpmannen
så efter en stund fick se honom, frågade han honom,
hvad han hade vidare der att beställa.
»’Jag skulle endast be om att få mitt mäklarearvode»,
svarade mannen bugande.
»Mäklarearvode?» utropade köpmannen, knappast troende
sina öron. »Ni begär arvode ’af mig? Och för hvad då,
om jag får fråga.»
»Är det icke jag som hitfört den man, som ni nyss
visat på dörren herr N. N.»
»Och nu är. ni oförskämd nog», skrek köpmannen i
vredesmod, »att derför begära arvode till på köpet?»
»Med er tillåtelse, ursäkta bästa herr N. N.», svarade
mäklaren i det fulla medvetandet af sin goda rätt-,
»om ni gifvit denna Schnorrer något, så skulle lian
hafva gjort en god affär, och jag hade då fått mitt
arvode af honom. Nu gaf ni
Detta med de fyra bokstäfverna G. M. R. A. skrifna
ord är en hebreisk beteckning för Talmud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
