- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 16, årgång 1877 /
153

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkstötens kollekt. F. Barthelson - Strandhugget på Svanskär. En episod från ryssarnas härjningar 1719, af Axel S-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kyrkstötens kollekt.

Jan Jansson gammal var och grå;
I armod såg han år förgå,
Men inga bättre tider stunda,
Då ändtligt lyckans sol upprann:
Han sökte och befordran vann –
Till kyrkstöt uti Magerlunda.

Och hunnen denna lyckans höjd,
Han sade: »mor du, hvilken fröjd
Att en gång få det någorlunda!»
Men gumman smålog: »vi få se;
Jag spår, de veta, hvad de ge
Sin kyrkstöt uti Magerlunda.»

Nu Jan fick möda nog för två,
Med värdigt skick att stöta på
En hvar, som vid predikan blunda’.
Man tänke sig, hvad Jan fick gno –
Der sof hvarann’ församlingsbo
I kyrkan uti Magerlunda.

I templets åldriga kapott,
Med håfven Jan hvar söndag gått
Att samla pluringarna runda:
I dag, till tack för det han väckt,
Har gubben sjelf haft sin kollekt
Som kyrkstöt uti Magerlunda.

Och när allt folket spelats ut,
Stod Jan med hafven der på lut,
Och mor kom att hans fångst begrunda.
Då sade Jan: »hur sannt du spår!
Här syns det bäst, hvad man består
Sin kyrkstöt uti Magerlunda.»

»Det der», sad’ gumman, »räcker nätt
Till snus åt dig – knappt en schalett
Åt flickan – mera ingalunda.
Det var en hög, du kära far!
Och det för allt du trampat har
Som kyrkstöt uti Magerlunda.

Och det, fast socknens högsta höns
I bänken satt, han, svåger Jöns, –
Må himlens herre sig miskunda! –
Jag ej den gnidarn tål. Minsann,
Förr du bort blifva riksdagsman,
Och kyrkstöt han i Magerlunda.

Ty Jöns ser blott på sitt förvärf,
Men skall hans nästa ha en skärf,
Då tänker han helt annorlunda.
Gud vet, hvad han för resten gjort,
Än ätit godt och pratat stort,
Som rikast uti Magerlunda» ...

Men Jan sin skatt i fickan tog;
Det kändes tungt, en suck han drog:
»Jag kunde haft det sammalunda ...
Det var en klen kollekt, gunås!
Men man får vara nöjd, förstås,
Som kyrkstöt uti Magerlunda.»



                                                         F. Barthelson.

*



Strandhugget på Svanskär.

En episod från ryssarnas härjningar 1719, af Axel S–g.

Allt var lif och lust, fröjd och gamman på Svanskär,
den rike hemmansägaren och handelsmannen Bengt
Ivarssons präktiga gård. »Rike Bengt», som han
gemenligen kallades, var Roslagens styfvaste man, ty han ägde
flera gårdar, kreatur och skutor, än någon på hela kusten från
Öregrund till Stockholmsskären, och rörelsen, som far och farfar
före honom drifvit, hade under hans kraftiga händer vuxit
ut till ett omfång, som täflade med mången köpmansaffär i
städerna. Också var Bengt Ivarsson den, som icke krusade
för någon och som aldrig kunde böja sin vilja under en annans.
Styf och hög, som en gammal ek, skulle han ej krökt rygg
för kungen sjelf, och liksom eken kunde han väl krossas, men
ej böjas.

Man räknade den 18 Juli 1719, på hvilken dag »Rike
Bengt» inträdde i sitt 61:sta lefhadsår, och det var till firande
af denna vigtiga tilldragelse, som han gaf en ståtlig fest för
grannar och underhafvande. Visserligen hade vissheten om
den ryska flottans närvaro vid de svenska kusterna, der den
redan kännbart gifvit sig tillkänna, nedstämt lynnena hos de
äldre och mera betänksamma och till en början gjort Bengt
litet tveksam, huruvida han ej till lugnare tider borde uppskjuta
sin fest; men när han hade föresatt sig en sak, så skulle den
ske, och så blef festen också af.

En varm sommarsol sänkte sig långsamt ned, kastande
sitt röda skimmer öfver Östersjöns lugna yta och öfver den
gröna planen vid stranden, der ungdomen som bäst svängde
om i en munter ringdans. Allt var, som sagdt, lif och lust,
fröjd och gamman. Glädjen stod högt i tak och högt i tak
var det också, ty taket var Guds klara, blåa himmel. Jan
Spelman gned strängarna på den gamle fiolen med en kraft,
som påminde om hans ungdoms bästa dagar, och på hans båda
sidor stodo de tvenne öfriga medlemmarna af orkestern, en
ung klarinettblåsare och en gammal hvitskäggig veteran, som
med sin enda arm trakterade en trumma med verklig virtuositet.

Nu blef ett uppehåll i dansen, medan man intog några
förfriskningar, och så skulle en hurtig polska dansas. Det
gällde nu att få svänga om med Rike Bengts enda dotter, den
vackra Anna, »Svanskärs ros», som stod der blossande varm
efter ringdansen, med eld i blicken och rosor på kinden. Två
ynglingar ilade samtidigt fram till den vackra flickans sida och
bådo på samma gång om den stundande polskan.

Den ene var en smärt och reslig krigare i den välbekanta
karolinska drägten. Det var kornetten Sköld, son till sergeanten
Sköld på Bengt Ivarssons ägor, en gammal veteran från Carl
XI:s krig. Efter att hafva gjort fälttåget i Norge under Carl
XII och för visad tapperhet blifvit befordrad till kornett, hade
Sven Sköld efter hjeltekonungens död med armén anträdt
återtåget till Sverige, och efter tre hela års frånvaro hade han
dagen förut återkommit till Svanskär, der han, såsom vi snart
skola lära känna, återsetts med blandade känslor.

Den andre medtäflaren om den vackra Annas ynnest var
en undersätsig, mörklagd ung man med ingalunda fula anletsdrag,
öfver hvilka likväl, i synnerhet i de små oroliga ögonen,
hvilade ett uttryck af slutenhet och falskhet, som ej bidrog
att göra hans utseende tilldragande. Ende sonen till den
förmögne skepparen Måns Olofsson, var Nils Månsson ingalunda
ett parti att förakta, och det var ingen hemlighet, att Bengt
Ivarsson gerna skulle sett att Anna med litet mera tillmötesgående
belönat Nils Månssons kärliga ögonkast och trägna
uppvaktningar på Svanskär.

Men »Svanskärs ros» hade också sina törnen. Den vackra
Anna hade ärft sin faders oböjliga sinne och fasta karakter,
och alla den gamles föreställningar och till och med förebråelser
hade ej förmått att framtvinga ett »ja» öfver den unga flickans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free