Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. XI. Öfverste Norbys död. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anekdoter.
XI.
Öfverst
lilla ön, Gotland har haft den stora lyckan, att
åt moderlandet hafva skänkt en son af lysande och
everld-lig ära. Denne son är: Kristoffer Polhem,
Sveriges största mekaniska snille.
Nast honom, den fredliga odlingens storverksman,
torde Gotland bland sina öfriga utmärkta söner, hvilka
»hedrat fader och moder»» och spridt glans öfver sin
fosterbygd, böra med tacksam glädje i främsta rummet
sätta en tapper och ädel krigare, öfversten Johan
Norby. Alldeles för tidigt, såsom menniskor dömma,
blef han bortryckt, och han lemnade åt saknaden att
ana, till hvilken höjd af ära han hade kunnat stiga,
om han längre fått lefva.
Det som han blef och ##r, bör emellertid vara
tillfyllest, att i Sveriges haf der försäkra hans
namn om en vördnadsfull ihågkommelse. Älskvärd,
kunskapsrik, oförfärad, pligttrogen och bottenärlig -
se der i få ord grunddragen af hans väsende.
Johan Norby föddes i Yisby den 30 April 1754. Fadren
var handelsmannen derstädes Per Person Norby, prestson
från Klinte, i hvilken socken han ärfde Bönders gård
(31/* mn< söder om Yisby), dit han sedan utflyttade,
och der han dog. Modren var häradshöfdingedottern
Barbara Magdalena Laurin, hvilken efter sin förste
mans död ingick nytt gifte med en öfverstelöjtnant
Tigerström. Denne uppmuntrade sin unge styfsons
håg för krigaryrket. Ar 1772, efter idkade studier
vid Upsala akademi, blef Joh. Norby kadett, 1773
underlöjtnant och 1783 löjtnant vid artilleriet. På
1780-talet tjenstgjorde han vid den på Gotland (till
år 1788) förlagda afdelning af Yendes artilleri.
För några årtionden sedan lefde på Gotland ännu
mången, som i följd af nära personlig bekantskap
visste att omtala löjtnant Norbys lefnadsfriska,
muntra och redbara lynne. Han var, enligt samtidas
beskrifning, en man af behagligt yttre, med kraftiga,
bestämda anletsdrag och medelhög gestalt, samt stark,
vig och rörlig. Af j ägt var han synnerligen road, och
hans like såsom skytt var det svårt att finna. Icke en
gång under jagtens strapatser lärer han tillåtit sig
bruket af spritdrycker: han var i allt, sades det,
exemplarisk. Många berättelser äro ännu gängse om
hans raska och ansträngande jagtpartier (ofta den
tiden hjortjagter), i hvilka hans ungdomsvänner,
hofpredikanten Llitkeman i Dalhem, prosten Herlitz i
Sanda och hemmansägaren Åkerman i Hemse, med flera
redan hädangångna män, plägade deltaga. De voro
alla, äfven de båda prestmännen, hurtiga karlar, som
täflade med Norby i jagtens idrotter. Men Norby var
och förblef beständigt den, hvars lod slog säkrast
och hvars byte blef rikast. I dessa glada äfventyr
och manliga lekar var han alltid hufvudfiguren och
hjelten.
Men det var ej endast på lek, som Johan Norby var
hjelte.o
Åren 1789-1790 deltog han med Yendes
artilleriregemente uti kriget i Finland. Här utmärkte
han sig vid flera tillfällen genom personligt mod och
anförareskicklighet, och i synnerhet vid Häddila by
den l September 1789 genom att i nio timmar försvara
sitt batteri mot en mångdubbelt starkare fiende. Dagen
derefter blef han också af konungen belönad med
Svärdsordens riddarestjerna. År 1790 blef han kapten
och 1794 major. Enär han under kriget ådagalagt äfven
vidsträckta teoretiska insigter, blef han ledamot af
de kommittéer, som 1796 och 1802 tillförordnadesx att
undersöka artilleriets tillstånd och att föreslå
förbättringar af detta vapen. Ar 1801, då man
befarade ett fiendtligt besök af engelska flottan i
Stockholms skärgård, fick han uppdrag att iståndsätta
och förstärka de befästningar, som försvara inloppen
(till hufvudstaden från saltsjön, hvilket uppdrag han
fullgjorde med den skicklighet och ifver, som han i
allt plägade ådagalägga. Ar 1804 blef han öfverste och
chef för Yendes artilleri-regemente och året derpå
ledamot af krigsvetenskaps-akademien. Under kriget
med fransmännen i Pommern återfinna vi der öfverste
Norby och
dLöd.
hans regemente. Yid en skärmytsling utanför Stralsund
stupade han, träffad i hufvudet af en Iransk
skarpskytts kula, den 21 Februari 1807.
Hans död väckte inom och utom armén stor sorg och
saknad, och vid ^ budskapet derom skall konungen hafva
yttrat, att han skattade* denna förlust högre, än en
förlust af 10,000 man. Och andra ansågo att förlusten
af Norby var den största olyckan i hela detta för
Sverige olyckliga krig. Det var nämligen hos många en
aning, att om Norby fått lefva, skulle han, i tider
af örlig, säkert hafva blifvit en ypperlig fältherre.
Omständigheterna vid hans död, såsom de af åsyna
vittnen, dels då varande kaptenen vid Yendes
artilleri-regemente, sedermera landshöfdingen och
statsrådet Joh. af Yingård, dels af andra, som hörde
till Norbys omgifning och betjening, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse, meddelats, äro så romantiskt
märkliga, att de väl förtjena att omtalas.
Yi skola här omtala tilldragelsen enligt hufvuddragen
af Tingar ds i »Minnen af händelser under en lång
lefnad» framställda skildring. Han nämner der ofta
och med kärleksfull vördnad sin tappre öfverste och
skildrar denne såsom »utmärkt hederlig och ganska
allvarsam» och såsom »en metodisk ordningsman». Den
sedan så ryktbare Carl von Gardell var då, år 1807,
öfverstelöjtnant vid Norbys regemente. Att mellan
dessa män rådde ett ovänligt och spändt förhållande,
bör icke väcka förundran, när man besinnar den
ofantliga olikheten i deras lynnen. Gardell var
visserligen högst utmärkt »såsom praktisk artillerist
och för sitt djerfva knektamod», »en nutidens berserk,
som borde varit bunden, till dess han behöfdes,
samt först då lössläppas»., men han var »med sin
dåliga moralitet och sitt demoniska lättsinne svår
att ha att göra med och låg i ständig strid med sina
officerare, hvilka ock derföre rätt hjertligt hatade
honom». De med anföringstecken meddelade uttrycken äro
Yingårds. Norby deremot, med hjertats och bildningens
öfverlägsenhet, med sin utmärkta befälhafvare-förmåga
och med den »mira comitas» (sällsamma blidhet),
som forntiden prisade hos den ateniensiske hjelten
Miltiades, var afhållen och högt värderad som en
ärans man och dertill, såsom nyss är antydt, ett
lefvande fältherre-ämne. Yi nämna här i korthet
detta missförhållande mellan Norby och Gardell,
emedan bland det svenska manskapet det ryktet länge
fortlefde, att nämligen Norby blifvit skjuten af en
utaf afunden hos hans närmaste man legd lönnmördare,
hvilket hemska ryktes grundlöshet af det följande
torde klarligen inses.
Efter denna korta inledning fortsätta vi berättelsen
om Norbys död och huru hans död hämnades.
Under det att en fransk armé-afdelning, vintern
1806- 1807, höll de svenska trupperna inneslutna i
Stralsund, roade sig . generalen G. M. Armfelt tidt
och ofta med små utfall, hvilka väl icke aflupo utan
förluster, men som hade till ändamål, att folket
icke skulle blifva ovant vid krutröken. Under dessa
utfall var vanligen den ofvan nämnde kaptenen Yingård
befalld att från ett af stadens kyrktorn med en
god kikare iakttaga och anteckna fiendens rörelser
samt att med snöre nedhissa sina anteckningar till
nedanför ställda husarer, som med dem genast ilade
till Armfelt. Denne ledde merändels sjelf utfallen,
hvilka, ehuru företagna i mindre skala, dock voro
utmärkta snart sagdt för öfvermod. Man red utmanande
in bland de franska förposterna för att narra skott af
dem och sätta deras reserv i allarm, samt att få dem
att förfölja ända in mot Stralsunds fästningsvallar,
derifrån de naturligtvis helsades med kanonmusik och
skarpa skott. Det blef snart ett slags täflings-lek
mellan de svenska officerarna, att på trots och en i
sender spränga igenom de franska rytteriposterna till
den bakom dessa liggande byn, för att der afskjuta
ett par pistolskott och dermed allarmera den i byn
posterade truppen, samt att sedan i fyrsprång vända
tillbaka. Detta kallades att »döpas till knekt»5
och den återkomne emottogs alltid af kamraterna med
muntraste jubel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
