Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein. C. J. Bergman - Underbara lifsvilkor för växter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
och skyndade till fönstret för att ropa på vakten. Men
i samma ögonblick bröto dragonerna upp dörren;
Deveroux sprang fram med lyftad hillebard, och liksom
för att ingifva sig sjelf mod, ropade han frågande:
»är du den skälm, som vill rycka kronan från kejsarens
hufvud?»» Ett bestämdt och kraftigt ord af "W. hade
kanske afväpnat angriparen; men W. bevärdigade honom
icke med ett svar: tyst, trotsig och sluten, som
han varit i lifvet, var han in i döden. - »Nåväl,
om så är», fortfor Deveroux, »så måste du dö",
och stötte korsgeväret i bröstet på den obeväpnade
krigshöfdingen, som i sitt blod nedsjönk döende,
utan att ett ljud hördes från de stolta läppar,
hvilka nyligen varit vana att befalla öfver tusendes
lif och död.
En af dragonerna ville kasta ut liket genom fönstret,
men Deveroux satte sig deremot och svepte det i en röd
duk, som rycktes från skrif b or det. Sedan lät han
föra det till slottet, der det lades bredvid liken
af de derstädes mördade öfver-starna. Sedan fördes
alla liken till Ihlows gods. Den likkista, som blifvit
gjord för Wallenstein, befanns vara för liten, och för
att få ned det stelnade liket, måste man afsäga benen.
Den man alltså, för hvilkens vidtfamnande ande jordens
herradömen icke varit stora nog, hvilkens äregiriga
planer sträckte sig ut öfver länder och riken -
han fick till sitt sista hvilorum en likkista så
knapp och trång, att hans kropp ej der kunde ligga
helt utsträckt!
Ett par år derefter lät Wallensteins enka högtidligt
begrafva sin makes lik i ett af honom uppbygdt
karthau-sianerkloster vid Git-schin.
Kejsar Ferdinand, som snart insåg, att han för att
försvara sitt välde hade tillgripit ett orättfärdigt
medel och att han grymt uppoffrat en man, som dock
mer än en gång hade räddat . hans tron, berättas
hafva fällt tårar vid budskapet om W:s död, och
han lät i Wiens kyrkor för den döde läsa 3,000
själamässor. Men Pic-colomini och Gallas, Buttler,
Gordon och Deveroux, med flera, belönades med höga
värdigheter och äreställen, med stora jordagods, med
gyllene hederskedjor, och de sex dragonerna hugnades
med betydliga penninggåfvor.
Det finnes, som bekant, en hel
Wallensteins-litteratur. En mängd skrifter hafva
utgifvits för att försvara och rättfärdiga W. i hans
förhållande till kejsaren; andra skrifter deremot söka
Cordyceps Robertsit växande på en fjäril-larv.
(Tillhör artikeln "Underbara lifsvilkor för växter1’,
se sid. 198.)
;a hans förrädiska hållning. Bland de förra märkas
Fr. Försters vidlyftiga, på förut obekanta eller
obegagnade urkunder i flera stats- och familj earkiver
grundade arbeten (»Wal-lensteins bref», 3 band; »W:s
biografi» och »W:s process inför verldshistoriens
domstol», utgifna 1828-44). Förster, som bland
Tysklands skriftställare intager ett framstående rum,
söker vederlägga större delen af de mot W. gjorda
beskyllningarna och att framställa denne såsom
en trogen kejsarens anhängare, hvilken blott ett
rättmätigt nödvärn slutligen tvang att närma sig till
kejsarens fiender. Allt hvad vi känna om W. betecknar,
enligt Förster, den store mannen, hvars svagheter
till och med äro svagheterna hos en sällsynt ande,
som icke blott visste hvad han ville, utan verkligen
utförde det. Kedan som barn hade W. en aning om
en stor framtid, och då han såsom böhmisk adelsman
trädde i kejsarens och den katolska kyrkans tjenst,
och hvarvid tyrannisk makt och bedräglig statsklokhet
skyndade att antaga honom till bundsförvandt, blef
han i klokhet och makt båda så öfverlägsen, att
det ej så mycket var han, som stod i kejsarens och
jesuiternas tjenst, som snarare de, hvilka tjenade
honom. Ty ehuru han bemödade sig att upphöja kejsar
Ferdinand till oinskränkt herrskare i Tyskland och
att göra den katolska kyrkan allrådande, så var han
dock för ingen del till den grad »ultra» (fallen för
öf-verdrift i politiska sträfvanden) och »obskurant»
(vän af andligt mörker), att han skulle hafva gjort
gemensam sak med spanska biktfäder och samvetsråd
samt gynnat den andliga och verldsliga despotismen;
han genomskådade så mycket kejsaren och jesuiterna,
att han aldrig lät bruka sig af dem, och då han
slutligen föll genom lönmord, så ser man blott, att
han hade för ärligt sinne, för att kunna tro på sådan
nedrighet och trolöshet. I en så fördelaktig dager
ser Förster sin hjelte. - Bekant är, att mången velat
förklara W:s hemliga\ underhandlingar och dubbla spel
såsom en pla& att splittra och derigenom försvaga de
många mot kejsaren fiendtliga staterna.
Geijer, som mot Förster anmärker, att denne bedömt
W. för mycket »efter bokstafven» i W:s alltid mycket
försigtigt hållna bref, yttrar i Svenska Folkets-
historia (III, s. 326): »En stor dunkelhet hvilar
öfver W:s gåtlika karakter, och den har icke blifvit
skingrad äfven genom W:s i sednaste tider kun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
