Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Första taflan. En lycklig familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Kan ni tvifla derpå?» sporde Olga och såg upp till
honom. Hans hand slöt sig fastare om hennes.
»Tack», hviskade han och tillade derefter: »Icke
heller är jag i dag kommen för att tala om skrifning
och dylikt. Det är allt något mäktigare som fört mig
hit, det är min tärande längtan att få se och tala
vid Olga, som gör att jag nu står här.» Han tystnade,
liksom om han ej förmådde säga något mera. Olgas
ögon sänktes. Det föll snö öfver kindernas rosor,
men handen blef stilla i hans. En kort paus uppstod,
derefter återtog Arthur: »Olga vet ju redan, att jag
älskar dig varmt och uppriktigt?»
Olga var alltför upprörd att kunna svara. Hennes
hjerta slog våldsamt och hon böjde endast jakande
på hufvudet.
»Jag har älskat dig allt ifrån vårt första möte»,
fortfor han, »och min kärlek har under detta sista
år endast vunnit i djup och styrka. Nu innefattar
Olga hela mitt lif och jag frågar dig, vill du blifva
min hustru?»
»Ja», hviskade Olga och såg dervid upp i hans vackra,
kraftfulla ansigte med en blick full af kärlek. Han
drog henne till sig, deras läppar möttes och förbundet
var besegladt.
*
Åter var Olga allena. En glödande mossros prunkade i
en vacker kruka på divansbordet. Det var en gåfva af
Arthur, och Olga stod nu och inandades rosens doft
och log så ömt emot den, under det hon drömde sig
tillbaka till det ljufva ögonblick, då han bad henne
blifva sin – han, som så länge varit hennes tankars
käraste föremål!
Middagen nalkades, utan att Olga erinrade sig det,
då en knackning på dörren återkallade henne till
verkligheten. Hon kände igen Rolfs knackning och
sprang glad för att öppna. Han skulle blifva den
förste, som fick del af hennes lycka.
»Hvad jag är glad att du kom just nu», utropade Olga,
då kusinen inträdde.
Rolfs gulbleka ansigte erhöll en lifligare färg;
hans små ögon tindrade af hopp och lycka då han stod
framför Olga med de båda rosenträden i de ostindiska
krukorna, en på hvar arm, och han tänkte:
»Nu vill jag öppna mitt hjerta för henne; nu vill
jag nedlägga min lefnads lycka i hennes händer.»
Han räckte Olga blommorna, sägande:
»Blommor, allra käraste Olga, var det enda, hvarmed
jag dristade betala min skuld. Må dessa tillhviska
dig att gifvaren...» Rolf tystnade tvärt. Hans ögon
hade fallit på mossrosen. I stället för att fullborda
meningen och öfverlemna blommorna till Olga rusade
han fram till bordet och utropade: »Hvem har gifvit
dig denna?»
»Arthur!» svarade Olga, något öfverraskad af Rolfs
sätt. På detta svar följde ett häftigt knastrande och
de ostindiska krukorna lågo på golfvet i tusen bitar;
jord och rosenblad höljde mattan.
Arthurs namn, sammanlänkadt med den yppiga rosen, hade
liksom en blixt slagit ned och i ett nu sönderkrossat
Rolfs förhoppningar. Smärtan härvid hade varit så
våldsam, att han släppte den gåfva han ämnat Olga.
»Huru i all verlden är det med dig, käre, snälle
Rolf?» sporde Olga förskräckt, skyndade till honom
och förde sin hand öfver hans af kallsvett fuktade
panna. Beröringen återkallade honom med ens till sig
sjelf och han sade med ansträngning och undertryckt
smärta:
»Förlåt min oskicklighet, jag har sedan några dagar
varit plågad af svindel och åsynen af den mörkröda
rosen gjorde dessutom ett plågsamt intryck på mig. Du
känner min barnsliga afsky för den färgen.» Hans
blickar fastades på de sönderslagna krukorna och han
tillade helt sorgset: »der ligga nu mina stackars
blommor krossade. Nå ja, de voro icke bättre värda.»
Rolf vände sig hastigt mot dörren bifogande: »kom
snart efter ned, Arthur väntar dig»», och dermed
var han försvunnen.
Olga såg på förödelsen och tänkte:
»Rolf arbetar bestämdt för mycket och har derigenom
blifvit nervsvag. Stackars, snälle Rolf, han ser allt
bra klen ut!» Hon böjde sig ned till de på golfvet liggande
rosorna och öfvertygade sig snart, att sjelfva
växterna voro oskadade, och då log hon helt belåtet
och tog upp dem.
»Ni skola åter blomstra, mina vackra barn», sade hon
till dem. »Rolf blir nog åter glad, då han får se,
att ni icke blefvo krossade, utan kunna ånyo prunka
i all eder fägring.»
*
När kärleken beherrskar hjertat, förblindar den
menniskan så, att hon ej gifver akt på hvad som
passerar omkring henne. Hon dricker ur sällhetens
berusande pokal och märker icke, om i hennes närhet
finnas de, som tvingas att tömma försakelsernas bittra
kalk. – Så var äfven förhållandet med Olga och Arthur.
Under middagen hos fru Juliana voro de så upptagna af
den egna lyckan, att de ej märkte att Rolfs ansigte
var dödsblekt, hans ögon irrande och hans munterhet
hysterisk; men fru Juliana såg det och hon anade
också orsaken. Hon var emellertid rädd, att någon
annan skulle observera hvad som föregick i sonens
inre, och gjorde derföre allt, för att hålla glädjen
vid makt och afvända uppmärksamheten från honom.
Arthur hade genast vid sin återkomst anförtrott tant
Juliana sitt frieri och med detsamma upplyst henne om
den dödsdom, Rolfs länge närda förhoppningar erhållit.
När Rolf föreslog Arthurs och Olgas skål, hade hans
blick ett förtvifladt uttryck; men de förälskade
sågo det icke, de klingade, de tackade och de tömde
med förtjusning sina glas, hvarefter man steg upp
från middagsbordet.
I fru Julianas förmak sutto de förlofvade sida
vid sida och blickade in i hvarandras ögon, under
det Rolf vandrade helt oroligt fram och åter på
golfvet. Slutligen blef det för trångt omkring hjertat
och han sade plötsligt:
»Ack, jag har ju glömt att jag klockan sex är väntad
af kammarrådet K–! Ni måste ursäkta, att jag lemnar
eder på en stund. Jag antager att saknaden efter
mig ej blir särdeles stor», tillade han och gick
hastigt ut.
Arthur såg efter honom. Det skarpa tonfallet hade på
ett obehagligt sätt träffat Arthurs öron. Fru Juliana,
som märkte Arthurs rörelse, sade:
»Rolf blef vid dåligt lynne, då han erinrade sig
besöket hos K–. Jag skall bedja honom göra det så kort
som möjligt, efter som jag bjudit hit några bekanta,
hvaribland Ingeborg T–, som han är särdeles road af
att språka med.»
Och fru Juliana gick ut efter sin son och de
förlofvade glömde snart henne, Rolf och hela verlden.
Ett par timmar sednare återkom Rolf och fann då i sin
mors förmak flera främmande, deribland Ingeborg. Hon
var qvick, hon var rolig och hon var redan 24 år,
så att hon fullkomligt förstod konsten att draga
herrarnas uppmärksamhet till sig. Rolf tvangs också
att sysselsätta sig med henne och aftonen förflöt
så drägligt, som det var möjligt för honom, hvilken
i ett nu sett alla sina leende drömmar och ljufva
förhoppningar tillintetgjorda. Men när morgonen kom,
då – då låg Rolf illa sjuk och ingen annan än modern
fick komma in till honom.
Arthur måste återvända till Upsala och eklaterandet
af hans och Olgas förlofning uppsköts till dess
Rolf skulle blifva frisk. Uppskofvet blef långt,
ty det dröjde länge innan Rolf återvände till helsa
och arbete. Då han ändtligen var så återställd, att
de förälskade kunde vexla ringar, syntes han mycket
förändrad. Det låg öfver hela hans yttre en prägel
af hopplös undergifvenhet, som utvisade att striden
varit hård och att själskrafterna blifvit betydligt
medtagna, om ej alldeles uttömda.
Så snart förlofningen var öfver, lemnade Rolf
hufvudstaden och reste på ett förordnande till
Norrland.
Hans båda rosenbuskar utgjorde då Olgas lilla
orangeris förnämsta prydnader. Den praktfulla
mossrosen hade slutat att blomma.
*
År hafva förflutit – år af outsäglig lycka för Arthur
och Olga, hvilka nu räknade fyra vårar, sedan de
blefvo gifta.
De hade visserligen intet timligt öfverflöd, utan
måste sträfva och arbeta för att kunna lefva; men de
gjorde det med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0221.html
