Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Månen - Historisk anekdot om Viktor v. Stedingk. Claës Joh. Ljungström - Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Andra taflan. Enkan och hennes dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
variga. Under dessa måste nämligen temperaturen vara
vida lägre än i våra polartrakter, ett förhållande som
framträder ännu hemskare, då man tänker på dagarnas
utomordentliga hetta.
Då månen icke har någon luftkrets, måste han äfven
sakna vatten; ty då icke någon luft trycker på en
vattensamling, måste allt vattnet under värmens
inflytande försvinna ända till sista droppen. Men
der ingen luft och intet vatten finnas, der kunna
omöjligen lefvande varelser existera.
Att månen icke har någon atmosfer bevisas bland annat
deraf, att de fixstjernor, hvilka han passerar förbi
och bortskymmer, plötsligen och likt utsläckta ljus
försvinna bakom hans skifva, hvilket icke skulle
vara händelsen, om månen ägde ett aldrig så lågt
luftlager. Äfven den omständigheten, att spektroskopet
icke visar några nya linier i närheten af månskifvans
kant, bevisar frånvaron af en luftkrets.
Men har månen alltid saknat luftkrets? Hafva aldrig
några lefvande varelser kunnat existera på denna
verldskropp? Vetenskapens svar lyder: Månen har
en gång ägt en atmosfer, och han kunde således
då vara ett hemvist för organiska väsenden. Men
under årmillionernas lopp uppsög han småningom sin
luftkrets, hvarigenom han äfven måste förlora sitt
vatten. Sålunda förintades tvänne af det organiska
lifvets nödvändigaste vilkor.
Fastän månlandskapen vid solens upp- och nedgång
måste förete en omvexlande och praktfull anblick,
skulle vi känna oss mycket illa till mods, om vi komme
att förflyttas till vår drabant. Icke ett enda ljud,
icke ens vår egen stämma, skulle der nå vårt öra,
emedan luften, det oundgängliga vilkoret för ljudets
fortplantning, helt och hållet saknades. Denna
fullständiga tystnad och ensamhet skulle väcka hos
oss en känsla snarlik den, som en lefvande begrafven
måste erfara.
Fordomdags hyste man den vidskepliga föreställningen -
och man hyser den sannolikt ännu på många ställen -
att månen var orsaken till väderleksförändringar,
inverkade på skörden, förorsakade sjukdomar eller
medverkade till deras kurerande, kort sagdt, att han
utöfvade det största inflytande på mensklighetens
väl eller ve. Detta skrock knöt sig hufvudsakligen vid månfaserna eller månens olika
utseende från jorden vid olika belysning. Okunnigt
folk trodde t. ex. bestämdt, att »vädret skulle slå
om» vid ny- eller fullmåne, vid första eller andra
qvarteret. Vetenskapen kullslog denna vidskepelse
genom att framhålla den enkla satsen, att månfaserna
icke äro jordiskt lokala, utan allmänna fenomen. De
göra sig samtidigt gällande för hela jorden,
och om månen har något inflytande på väderleken,
måste detta samtidigt och på likartadt sätt göra sig
gällande öfver hela jorden. Man behöfver emellertid
icke äga synnerligt stor erfarenhet för att veta,
att så aldrig inträffat och aldrig kan inträffa.
Lika ohållbart är antagandet, att månen har inflytande
på sjukdomar, och ingen läkare torde numera ordna
sina patienters behandling efter ny eller nedan. Man
var förr allmänt ense derom, att fallandesjuka var
beroende af månen, men noggranna och långvariga
iakttagelser i detta hänseende hafva visat, att
månfaserna icke äga det ringaste inflytande på
anfallen af nämnda sjukdom. Man trodde också förr,
att fullmånen var orsaken till den egendomliga
företeelse, som kallas »att gå i sömnen». Vetenskapen
har emellertid ådagalagt, att denna åkomma härrör
af en retning i magnerverna, af skrofler, af mask
o. s. v., och att fullmånen blott så till vida i
detta fall äger någon inverkan, att den ljusa natten
stör den sofvandes lugn och derigenom underlättar
den besynnerliga drömmens uppkomst.
Månen framkallar visserligen ebb och flod, men denna
företeelse har icke med månens faser att göra, utan
beror på hans längre eller kortare afstånd från
jorden och hans deraf följande större och mindre
dragningskraft.
På detta sätt har vetenskapen omintetgjort hela den
öfvernaturliga makt, man fordom tillskref månen. »Vi
hafva», säger en naturforskare, »kommit derhän,
att vi afsatt månen från hans välde öfver jorden, och
vi hafva sålunda ökat de afdankade suveränernas skara
med ännu en medlem. Vi hafva så mycket lugnare kunnat
genomföra denna revolution, som den ensamme mannen i
månen tydligen icke är karl till att med något hopp
om framgång kunna tillställa en motrevolution.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
