Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tvänne taflor ur lifvet. Tecknade af Marie Sophie Schwartz. Andra taflan. Enkan och hennes dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ragnar kysste Olgas händer. På henne trodde han
obetingadt och då han skildes vid henne, föreföll
det honom orätt att hafva låtit systerns bref rubba
tilliten till Julia.
*
Ragnar befann sig allena i Arthurs rum, der han
skulle tillbringa natten. Han stod vid fönstret och
blickade ut i den ljusa sommarnatten. Den tid föreföll
honom ändlös, som låg emellan den närvarande stunden
och morgondagen, då han skulle återse Julia och
af hennes läppar höra, huru trofast hon höll honom
kär. Under det han stod fördjupad i dessa tankar,
såg han en ljus klädning skymta mellan träden. Han
misstog sig icke, det var Julia, han kände igen
den smärta, fina figuren. Han var ögonblickligen
ur rummet och på väg till den lilla paviljongen,
ty ditåt hade den qvinliga gestalten skyndat. Kommen
till kullen, på hvars spets paviljongen var uppförd,
såg han dörrarna stå öppna. Julia hade alltså gått in... Några raska steg och han stod på tröskeln, men der
stannade han. Tvänne utrop af öfverraskning hördes der
inifrån; men i detsamma var också Ragnar försvunnen.
»Släpp mig, Ernfrid», ropade en ångestfull qvinnoröst,
»jag måste skynda efter honom och förklara mig."
»Nej, du skall stanna», svarade Ernfrid med hård
röst. »Nu kan du ej öfvertyga honom om din oskuld. Han
skall icke mera återvända till dig, och i morgon vet
hela Upsala och alla grannarna häromkring, att du
haft ett nattligt möte med mig. Du äger numera ej
något annat val, än att gifta dig med mig."
»Äger jag icke?» utropade Julia med kraft och slet
sig ifrån honom. »Du känner icke mig, om du det
tror. Förr vanära och olycka, än att blifva din maka!»
Julia ilade bort från paviljongen innan Ernfrid hann
förekomma det. Hon sprang med bevingade steg upp till
boningshuset och in till modern.
»Mamma, mamma, bistå mig! Ragnar har sett mig och
Ernfrid tillsammans. Hjelp mig, jag har intet att
förebrå mig!»
*
Klar lyste junisolen ned öfver Björkviken; men ingen
enda af dess ljusa strålar trängde in i Julias hjerta,
der hon satt vid sitt kammarfönster, med hufvudet
hopplöst lutadt mot handen.
Dagar hade förgått, utan att Ragnar återvändt, och
ingen visste hvart han tagit vägen. Det stackars
barnets förtvinan hade uppväckt hos Olga beslutet,
att till hvarje pris söka att få reda på Ragnar och
bringa det till en förklaring. Olga hade likväl ej
delgifvit någon detta sitt beslut, utan, ledd af sin
kärlek till dottern och sin innerliga önskan, att
se henne lycklig, hade hon rest bort, utan att säga
någon hvart eller ändamålet för resan. Hon hade endast
anmodat Rolf och tant Juliana att se om den stackars,
bedröfvade flickan, som hon lemnade.
*
Julia satt nu helt allena, försjunken i de bittraste
sjelf-anklagelser, då det sakta knackade på hennes
dörr. Hon spratt till, aftorkade tårarna och reste sig
upp. Det knackade åter. Julia gick emot dörren. Men
innan hon hann fram, öppnades den och på tröskeln stod
en hög, manlig gestalt. Vid hans åsyn sjönk Julia på
knä, sträckte sina händer mot honom och utropade:
»Ragnar, jag är oskyldig, ehuru skenet är emot
mig! Jag älskar dig af själ och hjerta; du är mitt
lif, mitt allt! Hör mig derföre innan du dömmer mig.»
Ragnar böjde sig ned och lyftade upp henne, stammande:
»Säg om de der orden än en gång och jag tror dig.»
Julia uppfyllde hans begäran.
»Icke är det jag, som bort dömma dig, såsom jag
gjorde», sade Ragnar sorgset. »Jag borde hafva
erinrat mig, att du ej flydde, då du fann mig vid spelbordet. Här är jag
nu för att mottaga din förklaring. O, Julia, det är
din moder, som uppsökt och återfört mig hit. Det är
hon som visat mig, att jag ej hade rätt att dömma dig
ohörd. Nu synes mig alla förklaringar öfverflödiga; du
kan ej hafva bedragit mig.» Han såg henne djupt in i
ögonen, drog henne sedan till sitt bröst och hviskade:
»Jag tror på din kärlek, din trofasthet; jag läser
den i dina ögon.» Han höljde hennes ansigte med sina
kyssar, och sorg och tvifvel flydde ur deras hjertan.
En stund sednare sutto de sida vid sida, och Julia
afgaf sin bikt med ljuf och klar röst.
*
»Det är godt och väl, bästa Olga, att du uppsökte och
återsände den förlupne älskaren», sade Rolf dagen
derpå till Olga, »men det förklarar ej huru Julia
midt i natten kunde hafva möte med Ernfrid. Hvad hade
de två att säga hvarandra?»
»Jo, ser du, min vän», svarade Olga, »Ernfrid hade
sedan Ragnar inträffat i Paris anförtrott Julia, att
denne i ett olyckligt ögonblick spelat och förlorat
en så stor summa, att Ernfrid hade svårt att anskaffa
den. Han hade länge rådgjort med Julia om hon ej kunde
hjelpa honom att reparera denna nya obetänksamhet af
Ragnar och så kommo de öfverens, att Julia skulle
lemna Ernfrid sina icke så obetydliga besparingar,
som hon hade insatta på sparbanken. Detta skulle
hafva skett den lördag, då du afvisade Ernfrid. I en
biljett underrättade han henne om hvad som passerat
och bad henne möta sig följande lördag, sedan alla
gått till hvila, i paviljongen, för att lemna honom
den summa hon lofvat till Ragnars hjelp ur den iråkade
förlägenheten. Allt var emellertid anlagdt på att
kompromettera Julia; ty ett par af Ernfrids bekanta
hade af några ord, som undfallit honom, begifvit sig
ut för att se om det verkligen var möjligt, att han
hade ett nattligt möte med Julia.»
»En sådan eländig stackare, att ej med mera
sinnesstyrka och heder kunna bära en obesvarad
kärlek», utbrast Rolf och hans tankar flögo tillbaka
till den tid, då han kämpade med ett dylikt svårt
lidande. Han hade likväl segrande och med heder
gått ur den svåra striden och kunde blicka tillbaka,
utan att äga något att ångra eller blygas öfver.
*
Några månader derefter firade Ragnar med fröjd och
glädje sitt bröllop med sin Julia. Lifvets högsta
lycka log då emot dem.
Ernfrid reste utrikes och när han återkom, tröstade
han sig med en ung, rik enka, som skänkte honom,
då deras äktenskap knöts, en större förmögenhet än
Julias, men föga förhoppningar om en ren och sann
sällhet.
Rolf och tant Juliana fortforo att vara de närmaste
grannarna till Björkvik och ägde den för deras
hjertan ljufva lotten, att se akademi-adjunkten Ragnar
Nordenius med sin maka der lefva lika lyckliga dagar,
som Olga och hennes man.
*
Under björkarna på den från fordom bekanta platsen
utanför trädgården finna vi en vacker sommardag åter
en lycklig familj.
Vid björkens stam sitter Olga och vid hennes fötter
hafva Ragnar och Julia slagit sig ner för att roa sig
med sin lilla son. Lycka, frid och belåtenhet stråla
ur de unga föräldrarnas ansigte. Olga betraktar dem
med tacksamma blickar. Hon är innerligt tacksam mot
den allgode Guden, som låtit henne bevittna dotterns
sällhet, och hon höjer också mot himmelen sin blick
och hviskar i sitt hjertas djup:
»Nu, min älskade make, är jag redo att återförenas
med dig, när det så täckes Herren.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:31:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1877/0258.html
