Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utsigten från Klinteberget. C. J. Bergman - Under karavanfärden. Skildring af Peregrinus. (Forts. från sid. 264.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
och rörde sig uti det haf, i hvilket berget småningom
bildades. Här och hvar äro i berget stora partier
sprängda och utbrutna, dels till kalkbränning vid
hamnen, dels till byggnadsmaterial, och flerestädes
hafva större, kubiskt formade block af sig sjelfva
lossnat och ramlat, hvarigenom fördjupningar, vinklar
och skrefvor hafva bildats. I dessa Klintebergets
stenbrott och skrefvor hafva många berömda, både in-
och utländska geologer, under sökandet efter rara
krinoidéer (liljelika stråldjur), konkidier (musslor)
och andra för lokalen egendomliga försteningar,
med ifver och glädje stretat och krupit.
Det var - för att under vandringen upp till berget
omtala en, om man så vill, geologisk anekdot -
i närheten af dessa skrefvor som, för vid pass
40 år sedan, en sommar, då en mängd tjufvar och
rymmare från fastlandet voro på Gotland efterlysta,
dåvarande lundastudenten, sedermera professorn vid
k. Yetenskaps-akademien, N. P. Angelin, råkade ut
för ett egendomligt äfventyr. Medan han i sin den
tiden nästan exempellöst tarfliga hvardagskostym låg
i ordets egentliga mening fördjupad i sina geologiska
undersökningar bland kalksten och mergel, blef han
händelsevis bemärkt af en nitisk kronofjer-dingsman,
som tyckte, att främlingens utseende var mer än
besynnerligt, och att det förråd af hammare, tänger
och mejslar, som denne i sin skinnväska medförde,
berättigade till skäliga misstankar. Då Angelin
på sin skånska dialekt icke kunde eller, i harmen
öfver att så antastas, icke ville göra reda för
sig, så blef han utan krus af fjerdingsmannen, å
konglig majestäts och kronans vägnar, anhållen och
med kronoskjuts transporterad in till landskansliet
i Yisby. Der blef emellertid det plumpa misstaget af
dåvarande landshöfdingen, den fint bildade M. S. von
Hohenhausen, genast upptäckt, och landshöfdingen
gaf den förorättade vetenskapsmannen en lysande
upprättelse, i det han för denne gjorde en middag,
dervid skålar druckos för Angelin och den geologiska
vetenskapen. Hohenhausen, som fann umgänget med
Angelin både nöjsamt och lärorikt, såg honom sedan
flera gånger vid sitt bord och beställde af honom
ett antal små normalsamlingar af de gotländska
petrifikaterna, hvilka samlingar blefvo af den för
folkundervisningen nitiske höfdingen utdelade till
skolor i staden och på landet.
På en af de branta stigarna hafva vi ändtligen kommit
upp på det höga, skarpt kantade berget. Utsigten är
vidsträckt. Mot öster (inåt landet) och åt sidorna ser
man skogstrakter, bland hvilka här och der en bygd, en
odling, en kalkugn eller en kyrka skymta fram. Vänder
man sig mot vester och sydvest (mot hafvet), blir man
gladt öfverraskad, och med välbehag hvilar blicken
på det storartade landskap, som här utbreder sig och
som omslutes af det rörliga hafvet. Man har framför
sig en af Gotlands vackraste landskapstaflor.
Det är denna tafla, som konstnären återgifvit så
troget och uttrycksfullt, som det i en teckning
är möjligt: man saknar naturligtvis de gotländska
ängarnas saftiga grönska, de olika löfträdens olika
färgtoner, barrträdens mörka allvar, den vackra
stenfärgen på den åldriga kyrkan, det i solen
glittrande hafvets blåa krusning och den gotländska
sommarhimmelens höga
klarhet med dess öfver vågorna lekande, skiftande
skyar - man saknar all den glans, det lif och den
rika karakteristik, som färgerna förläna; men ändå
bör denna teckning med sina endast svarta konturer
och svarta skuggor tilltala och anslå.
Den slätt, som framför berget sträcker sig ned till
hafvet, är på ett behagligt sätt afdelad och beskuggad
utaf grupper af löfträd och omkransad af barrskog,
och mellan lundarna ser man trefliga bygder med
åkrar och ängar. I barrskogen till höger, nedanför
Sicklings’ (- för en resande, i parentes sagdt,
väl försedda -) gästgifvaregärd, börja »Yalla’
qvior», en af höga furor omgifven, frisk och af
Linncva boreatts doftande skogsväg, som, i närheten
af Yalla’ gård, slingrar sig fram mellan Klinte och
Sanda socknar. - Ej långt från berget ligger Klinte
pastorats moderkyrka, byggd vid medlet af 1200-talet,
ett särdeles vackert monument i gotisk stil, med ett
fint och resligt torn och i allmänhet fina former
samt utstyrd med den prakt i portaler och fönster,
som Gotlands medeltid bestod äfven - och icke minst -
åt kyrkorna på landsbygden. Templet omgifves af en
fridfull kyrkogård med lummiga kastanjer, och i dess
närhet ligger den trefliga prestgården med sin stora,
på blommor, fruktträd och humlerankor rika trädgård. -
Längst ner, bakom en lefvande hägnad af ekar,
popplar och andra löfträd, gömmer sig Klintehamn, en
uppblomstrande köping med icke obetydlig handel och
utförsel och försedd med post- och telegrafstation
samt egen ångbåtsförbindelse med fastlandet. Ofta
ser man på udden större och mindre fartyg, och dessa
förläna då åt täflan ett ännu lifligare lynne.
Och långt ute på det vida, oändliga hafvet synas
Stora och Lilla Carlsö, dessa vilda, skoglösa, med
sina merendels tvärbranta strandväggar fästningslika
öar, hvilka i denna tidskrifts föregående årgångar
äro aftecknade och beskrifna.
På nordligaste delen af Klinteberget har man icke
länge sedan upprest en stenhäll af den egendomliga
form, som utmärker de gotländska s. k. "bildstenarna’»
(af hvilka några stycken finnas i Nationalmuseum och
hvilka anses härröra från den s. k. yngre jernåldern,
omkring år 700 till senare hälften af 1000-talet). Den
upptill halfcirkelformade och något öfver midten
smalare stenen, som är vid pass 4 alnar hög och 21/2
aln bred, har af någon anledning icke kommit att
erhålla de fantastiska figurer, de rader af beväpnade
män och nederst den afbildning af ett drakskepp med
segel och besättning, hvilka i svagt upphöjdt arbete
pryda de andra minnesstenarna af samma slag. Stenen
påträffades å den närbelägna, väl bebyggda herregården
Klintebys’ mark och blef af dess ägare, hr W. Wöhler,
hitförd och här uppställd.
Klintehamns täcka läge, i närheten af haf, löfskog,
barrskog och bergstrakt, samt den herrliga, här i
ord ofullständigt skildrade utsigten från berget, har
dragit många resande dit, och från Yisby hafva årligen
lustresor dit varit anställda. Man kan också utan
öfverdrift säga, att några blida, soliga sommartimmar
uppe på berget måste för en hvar, som älskar en skön
och frisk natur, vara verkliga högtidstimmar, hvilkas
hågkomst han gömmer bland sina vackraste minnen.
O, J. Bergman.
Under
Skildring af Peregrinus.
(Forts, från sid. 264.)
Lerr Brandianos egendom låg temligen långt inuti
landet och först om tvänne dagar kunde vi beräkna
att vara framme. På vinst och förlust läto vi oss nu
skakas öfver de eländigaste landsvägar, hvarpå mitt
kära fosterland icke lider någon brist, och efter en
ganska tröttsam färd hunno vi omsider och utan vidare
äfventyr vår resas mål. Solen var nedgången och det
var temligen mörkt då vi anlände; vår första fråga
gällde naturligtvis Georg Samson. Han fanns der, hade
nyss kommit ifrån jagten och samtalade för ögonblicket
med en äldre herre, som hela dagen väntat honom.
»Gud vare lof!» sade Werster. »Ja, vi hafva oroat oss
för så godt som ingenting.» Derpå svor han en liten
ed öfver äldre personers slöhet i allmänhet och herr
Samsons tanklöshet
isynnerhet, som utan ett ord eller en skrifven rad
kunde begifva sig bort och sätta skräck i folk samt
nästan skrämma till döds den älskligaste flicka i
verlden. Men huru det nu var, så syntes Werster både
glad och förgrymmad och han sade half-högt till mig:
»Det här är ändå rätt obehagligt! Ni vet ju, att han
har förbjudit mig sitt hus, och så reser jag efter
honom. Nej, jag vänder direkt om och säger Amy att
han är här!»
»Huru ni vill, Werster! Men ni borde väl först se,
att det verkligen är han ...»
»Deri har ni rätt; men då se, utan att blifva sedd.»
Yi gingo fram till glasdörrarna. Det var mörkt
innanför dem och vi dröjde villrådiga några sekunder
på terrassen utan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
