Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Intressanta ekon - På Djurgårdsbergen. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
törnad och lemnade vännen för alltid. Palatset fick
likväl hennes namn.
Ett eko på stranden af Clyde, vid Rosneath i trakten
af Glasgow i Skotland, upprepar ett på en trumpet
blåst kort stycke, så snart man slutat detsamma,
men alltid två toner lägre. Derpå upprepas stycket
ännu en ton lägre af ett andra eko, och slutligen af
ett tredje, äfven det en ton ännu lägre.
Ett eko i trakten af Rouen upprepar en kort sång på
det mest omvexlande sätt; det låter nämligen som om
tonerna än närmade sig och än aflägsnade sig, stundom
starka, stundom svaga och stundtals försvinnande, för
att strax derpå återkomma. Af de samtidigt närvarande
hör den ene ekot till höger, den andre till venster,
den ene enkelt, den andre duhbelt. Den, som sjunger,
hör icke något eko, och de, som höra ekot, höra
icke sångaren.
Ekot vid Loreleiklippan vid Rhen återgifver en
stafvelse sjutton gånger, och ekot på Königplatz i
Kassel nio gånger. Vid Adlerbach i Böhmen upprepar
ekot sju toner tre gånger efter hvarandra och
för hvarje gång svagare, men likväl fullkomligt
tydligt. Vid Wolfgangssjön i Steiermark svarar ekot,
om det blir vackert väder, men icke om ful väderlek
tillstundar. Den berömde schweiziske naturforskaren
Frans Joseph Hugi berättar i sina »Naturhistorischen
Alpenreisen», att han träffat en man, som blåste i
sitt elfva fot långa alphorn i riktning åt Wetterhorn
till, utan att något eko hördes på en lång stund,
men sedan började det och upprepade hela melodien,
fast i en mild och förändrad ton, liksom »från ett
öfverjordiskt fjerran».
I Metellas (Sullas gemål) graf på romerska campagnan
finnes ett eko, som upprepar ljudet fem gånger och i
fem olika tonarter; det kan med tydlighet repetera
en hexameter-rad, för hvars framsägande det behöfves
två och en half sekund. Mellan Bingen och Koblenz,
på det ställe, der Nahe faller ut i Rhen, finnes
ett sjuttonfaldigt eko. Om man också talar så lågt,
att det knappt höres, så svarar ekot likväl högt och
tydligt, än på nära håll, än på betydligt afstånd. När
en ångbåt passerar detta ställe, brukar man aflossa
ett pistolskott ombord, för att låta de resande
iakttaga detta märkvärdiga eko. Vid ett
sådant tillfälle hade man icke något skjutvapen
ombord. Man ropade derför till de å stranden stående
och frågade, om de hade någon pistol. Ögonblickligen
framrusade en polack, som icke fattade sammanhanget,
och svarade till allmän munterhet: »Någon pistol har
jag icke, men här är en dolk!»
Ett eko vid Ormesson i Montmorency-dalen upprepar
ljudet fjorton gånger om natten, men endast sju gånger
om dagen. Ett annat eko, vid Woodstock i provinsen
Oxford, upprepar ljudet sju gånger på dagen och tjugo
på natten.
Ekot vid »Örnnästet», på stranden af sjön Killarney
i Irland, är vida berömdt. Det upprepar ljudet af
ett jägarhorn, så att man tycker sig höra hundrade
instrumenter, tills det slutligen så småningom
dör bort. Till samma ställe förlägger folkhumorn
det märkvärdigaste eko i verlden: »När man ropar:
How do you do? (Hur står det till?) så svarar ekot:
Thank you, very well! (Tack, mycket bra!)»
För de gamla grekiska och romerska poeterna var
Echo en nymf, som älskade den sköne Narcissus,
men då hon blef försmådd, smälte hon bort i tårar,
tills ingenting annat återstod af henne än rösten.
Flyende säger han: "förr jag förgås, än din jag skall blifva."
Allt hvad hon lemnar till svar är endast: "Din jag skall blifva."
Mött med förakt, i skogen hon gömd sig höljer med trädens
Lummiga qvistar. Sitt hem hon blott i grottorna väljer.
Kärleken lefver ändå, och afslagssmärtan den öker.
Krafterna täras dock bort af sömnförnekande oro;
Huden af magerhet krymper ihop, och lifvande vätskor
Dunsta i luften hän. Blott qvar bli rösten och benen;
Rösten, sådan den är, stenvandlade, säger man, benen.
Sedan i skogen hon göms. På intet berg är hon synlig;
"Hörd af alla likväl. Det är ljudet som lefver i henne.
Ekot, på hebreiska bat kol, röstens dotter, gifver
landskapet lif och är ett sympatiskt band, hvilket
förenar menniskan med naturen, som i och genom ekot
tyckes svara på hennes tal. Det förefaller som om
berg och dälder icke äro känslolösa för vår glädje,
då de upprepa hornens klang och jägarens rop. Ja –
"Icke för döfva vi sjunga vår sång, all skogen oss svarar."
På Djurgårdsbergen.
Fantasien förskönar ofta verkligheten och skapar deraf någonting helt annat, än hvad som finnes. Hon sprider solljus i det mörkaste kyffe, hon strör skatter för den utarmades fötter, hon slår med sin trollstaf på det förgångnas graf och framkallar derur personer och händelser, vid hvilka kära minnen, liksom hjertrötter, vuxit fast, hon reder framtidens ovisshet och bringar glädje ännu, der allt hopp förlorat fotfäste, och hennes alstringskraft är omätlig, liksom rymden för hennes flygt utan gränser. Men någon gång händer det dock, att ej ens den lifligaste fantasi förmår framtrolla hvad verkligheten erbjuder, vare sig att det är fråga om en och annan länk i händelsernas kedja, eller en och annan detalj i den stora tafla, som skapelsens herre i sin rika natur utbredt för menniskans blickar, till hennes njutning, glädje och förädling.
Då vi, med hänvisning till hithörande illustration, föra våra läsare till Stockholms Djurgård, sker detta i den förhoppning, att icke säga visshet, att vi, om icke hos alla, dock hos ett stort flertal bland dem, dervid väcka minnen eller föreställningar om någonting, som i landskapsväg är obeskrifligt vackert och angenämt – föreställningar om en tafla, full af behag, der naturen öfverflödar med hvad som mest tilltalar ett för hennes skönhet känsligt sinne, en tafla, full af lif och omvexling, af idyllisk harmoni och öfverraskande motsatser, en tafla, med ett ord, vid hvilken fantasien gerna dröjer, såsom vore hon der hemma hos sig och omgifven af hvad hon bäst kunnat skapa.
Denna tafla har likväl haft en mörk fläck: Djurgårdsbergen. De bilda en slående motsats till den egentliga Djurgårdstaflans mest kända och mest leende partier. Omgifna af Lejon- eller Teaterslätten och Hasselbacken, Djurgårdsslätten och Tivoli, Bellmansro och Rosendals trädgårdar samt på hela norra sidan af Djurgårdsbrunnsviken, med dess af villor garnerade stränder och dess hvimmel af roddbåtar och ångslupar, och der bortom Ladugårdsgärdets vågiga slätt, höja sig Djurgårdsbergen, dels nakna, dels klädda med barrskog, i dystert allvar. Endast få hafva hittills känt denna trakt, ehuru den ligger i omedelbar närhet till de nyss uppräknade Djurgårdspartierna, der folkhvimlet kan sägas vara lifligare, än på något annat ställe i hufvudstadens närhet. Flertalet af Djurgårdens besökare känner blott dess solsida; de draga sig dit, der andra samlat sig och der något är att se och höra.
Till det slags ställen hafva Djurgårdsbergen hittills icke hört. Tvärtom hafva de varit en tillflyktsort för sådana, hvilka af nöd eller förvildning måst undfly sina medmenniskors sällskap, glädjens och nöjenas tummelplatser. Derför hafva också Djurgårdsbergen länge varit en af stockholmspolisens förnämsta jagtmarker, när det gällt att få tag i försvarslösa, efterlysta eller misstänkta personer. Sådant »vildt» har der varit godt om.
Annorlunda hafva förhållandena nu gestaltat sig. De förut ogästvänliga Djurgårdsbergen, dit förr ej någon, med traktens beskaffenhet förtrogen, gerna begaf sig ensam, utan att vara beväpnad, börja nu i dragningskraft på resande täfla med sina omgifningar; Djurgårdsbergen, förr den ljusa landskapstaflans mörka fläck, äro nu på väg att blifva dess största prydnad.
Det är till en del slumpen, till en del framtidsblicken och den vakna uppfattningen hos en af hufvudstadens äldre läkare, lifmedikus F. A. Wästfelt, som man har att tacka för, att Djurgårdens återstående vildmark blifvit, så att säga, eröfrad åt kulturen. På dessa bergs högsta platå föll det honom en gång in, att från spetsen af en lång trädgårdsstege utforska, hvad man kunde se öfver och mellan talltopparna – och hvad han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
