Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ninette. Skiss ur parislifvet, upptecknad af Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
Länge dröjde det icke förrän pyramiden var försvunnen
och humrarna voro förvandlade till skal. Landtluften
gifver god aptit och nu skred man till de stadigare
rätterna, sedan man sköljt ned ostronen med det
hvita vinet.
Efter deserten ropade Felix kyparen och begärde
in champagne.
Kyparen stod en stund obeslutsam och mumlade något
om att middagen var beställd till ett visst pris, men
utan champagne. Felix höjde stolt sitt hufvud och slog
med en betydelsefull åtbörd på bröstfickan, der det
klingade som guld. Kyparen förstod ögonblickligen,
och en belönande applåd skal-lade från sällskapet,
som rätt förstöd uppskatta Felix’ frikostighet. Den
enda, som icke såg nöjd ut, var Alphonse. Han tyckte
att Ninette log allt för vänligt mot Felix och att
denne behandlade henne med för mycken förtrolighet.
Det var redan mörkt då den glada skaran återvände
till staden och tågade in genom barrier de
TEnfer. Öfverallt, der de gingo frani, tittade folket
ut genom fönstren, och handelsmännen i butikerna
sprungo fram till dörren för att se de upprymda
och stojande paren. Nu var det Alphonse, som gick i
spetsen, och den vackra Blanche hoppade skrattande
vid hans sida. Champagnen hade jagat upp blodet i
den unge målarens hufvud och då han vid lyktskenet
då och då såg sin följeslaga-rinnas lifliga ögonspel
och hörde hennes qvickheter, så glömde han till och
med att vara svartsjuk på Felix, som följde i sista
ledet med Ninette.
På bulevard Mont-Parnasse stannade Alphonse för att
invänta Ninette. Men hvarken hon eller Felix syntes
till. Alphonse vände sig till de öfriga med en fråga,
men ingen, hade förrän nu upptäckt, atiT Felix och
Ninette hade försvunnit.
I ett ögonblick hade ruset flyktat från Alphonse och
han stod liksom förstenad vid den tanke, som trängde
sig på honom, v» Bedragen!» mumlade han och händerna
knöto sig krampaktigt.
"Bry dig icke om den trolösa!» uppmanade Etienne och
tog Alphonse under armen, för att med honom fortsätta
färden. Men Alphonse stötte honom tillbaka. »Jag
skall finna henne! Jag skall döda honom!» ropade han
med vilda blickar och sprang som en vansinnig från
sällskapet, som derpå skyndade till närmaste kafé,
för att der söka återupplifva glädjen, som blifvit
något nedstämd af den plötsliga skilsmessan från de
tre vännerna.
Hela natten ströfvade Alphonse gata upp och gata ner,
och flera gånger talade han vid sin portvakt och med
portvakten i det hotell, der Felix bodde. Men ingen
hade sett hvarken Felix eller Ninette. Hade Alphonse
icke varit så upprörd, så skulle han säkert märkt
en viss osäkerhet i de svar, som Felix’ portvakt gaf
honom, men nu gaf han sig knappt tid att lyssna till
hans nej, förr än han åter skyndade ut att söka sin
förlorade Ninette.
Först när morgonsolens strålar lekte mellan bladen
på bulevardens träd gick Alphonse uppför trapporna
till sitt hem, som nu för honom liknade en trädgård,
der stormen gått fram och ryckt upp hvarje blomma
med rötterna. Han kastade sig på bädden och ropade
Ninettes namn, men Mnette var borta och Alphonse grät
som ett barn.
V. Balen.
När aftonen kom och danslokalen i studentqvarteret
öppnade sina portar, intog Alphonse en plats vid en af
pelarna i danssalen. En aning sade honom, att han här
skulle återse Ninette. Orörlig som en bildstod lutade
han sig mot pelaren och hans ögon stirrade oaflåtligt
på ingången, der de ungdomliga skarorna strömmade
in, för att kasta sig in i dansens hvimmel. Alphonse
hörde icke musiken och de stojande ropen, han hade
blott en tanke och den talade om Ninette. Speglosor
och infall haglade omkring den unge målaren från
hans umgängesvänner, men han märkte det lika litet,
som den kalla stenmuren känner när hagelskuren piskar
dess sidor.
Plötsligt väcktes Alphonse från sin orörlighet af ett
klingande skratt, som hördes från ingången. Hans
ögon vidgades och hans lemmar skälfde som af
frossa. Deruppe på trappan stod en ung qvinna, klädd
i en blå sidenklädning, en garnerad sammetskofta och
en kokett hatt med svajande strutsfjäder. »»Ninette!»
mumlade Alphonse och hans bleka anlete blef blossande
purpurrödt.
Det var verkligen Ninette, men huru förändrad! Felix’
goda kassa hade gjort underverk. Hon var bländande
vacker i den präktiga .kostymen. Sväfvande mer än
gående kom hon ner i danssalen, stödd mot Felix, som
kastade stolta blickar omkring sig, njutande af den
beundran man egnade hans följesla-garinna. Då det
vackra paret hunnit till midten af salen, spelade
musiken upp till en ny kadrilj, och Felix beredde
sig just att gifva fria tyglar åt sin danslust,
då någon trängde sig fram genom hopen och ställde
sig i vägen för honom. Det var Alphonse! Felix tog
ett steg tillbaka och ett moln bredde sig öfver
hans panna. Ninette bleknade och kände sig liksom
genomborrad af den förebrående blick, Alphonse kastade
på henne. Efter ett ögonblicks tystnad tog Alphonse
ett par steg mot Felix.
»Skurk!» ropade han högt och slog rivalen i ansigtet
med sin handske.
Felix ville rusa på Alphonse, men några kamrater
trängde sig mellan de båda vredgade ynglingarna och
skilde dem åt. Några ögonblick stod Alphonse ännu qvar
med blicken fästad på Ninette. Hans läppar rörde sig
liksom ville han säga något, men icke ett ord trängde
sig fram från hans öfverfulla hjerta. En kort stund
derefter var han försvunnen ur danslokalen.
Liksom föregående natten ströfvade Alphonse ute, men
nu utan mål. Han hade skymfat Felix, för att tvinga
honom till en duell, men tiden, som måste förgå innan
han åter skulle stå ansigte mot ansigte med rivalen,
syntes honom som en evighet. Minuterna skredo med
snäckgång och hvarje sekund bar inom sig frätande
qval. Hjertat klappade som om det ville spränga sitt
fängsel och hufvudet brände. Natten var kylig, men
den fuktiga luften föreföll dock Alphonse hetare och
torrare än öknarnas atmosfer. Sedan han några timmar
irrat omkring, utan att gifva akt på hvart han gick,
sjönk han utmattad ner på en pörttrappa och ögonen
slöto sig som till sömn.
Alphonse tyckte att morgonsolen väckte honom och
han kände sig liksom buren genom luften i ilande
fart. Ibland gick färden genom klara, blåa skyar,
ibland genom svarta, ask-digra moln. Luftiga gestalter
buro en tronhimmel Öfver honom, för att skydda
honom mot solen, och Ninette sväfvade vid hans sida,
för att fläkta svalka åt hans glödande panna. På en
bädd af rosor lades han ner i en herrlig trädgård,
men der funnos törnen i bädden och han vred sig
på sitt läger. Blommornas doft var så berusande,
att det svartnade för hans ögon. Han ville resa sig
upp, men kunde det icke, han ville ropa, men det var
honom omöjligt, ty der låg liksom en tryckande börda
på hans bröst. När det åter ljusnade för hans ögon,
kommo underbara gestalter och flögo liksom fjärilar
mellan blomsterstänglarna. Madonnor och helgon,
med strålande glorior, gingo fram på de sandade
gångarna och sträckte välsignande sina händer mot
bädden, der han låg. Längst bort klingade musik och en
blåklädd madonna dansade polka med en munk. Alphonse
kände dem båda, munken hade Felix’ anletsdrag och
den blåklädda madonnan var Ninette. »Jag vill dit!»
ropade Alphonse och gjorde en jätteansträngning för
att komma lös ur de fjettrar, som bundo honom, men
han föll åter tillbaka, och då han slog upp ögonen,
såg han en barmhertighetssyster sitta vid sin sida
och kände huru hon torkade hans feberglödande panna
med en duk. Nästa ögonblick föll Alphonse åter in i
sina fantasier.
Alphonse hade af en poliskonstapel blifvit funnen
på stentrappan och derifrån hade denne forslat honom
till hospitalet. En häftig hjernfeber hotade hans lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
