Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett par historiska anekdoter - På Allhelgonadagen. Ernst Wallmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
Den häftiga sinnesrörelsen, de flammande
ljusen, anblicken af den upprörda, bullrande
menniskomassa!!-’- allt detta frammanade ett intryck,
som grep honom så djupt, att han föll på knä och,
stödjande sig på golfvet med sin ena fängslade hand,
vinkade med deri andra mot publiken.
Skalden, hvilken af mängdens rop liksom blifvit
framtrollad ur fängelsets djup, helsades nu af ett
jubel, som aldrig ville tystna. Blommor och kransar
hopade sig kring den firade, och sjelfva drottningen
kastade till honom en törnros; hela teaterhuset
tycktes vackla under bifallsstormen.
Då förhänget omsider föll, blef Shakespeare glädtigt
helsad af skådespelarna-, men vakten trädde emellan
för att bortföra honom.
Utanför scenens sidodörr hade emellertid en stor
menniskomassa församlat sig, hvilken tycktes hafva
lust att uppträda som fångens försvarare, och de i
teatern vakthållande bågskyttarna måste beordras att
understödja rättstj enarna. Så stodo soldaterna gent
emot den knöt-ande folkhopen, under det Shakespeare
fastliölls af tvenne kaptener vid vakten, hvilka dock,
i anseende till trängseln, icke kunde bortföra honom.
Redan flög en och annan sten mot soldaterna, då genom,
folkhopen en ryttare ändtligen banade sig väg, i
hvilken skalden igenkände sin vän Henry Southampton,
som ropade:
"Herrar kaptener, den fångne är fri. Jag kommer i
drottningens namn.»
Ett skallande glädjerop följde på dessa
ord. Hänförelsen var smittande. Vänner och ovänner
togo hvarandra i famn, och Shakespeare blef i
triumf förd till Syrentavernen, der högförnäma
lorder afvaktade händelsernas utgång och Shakespeares
fullkomliga nederlag, men nu, smittade af den allmänna
hänförelsen, i stället började hålla tal och tömma
skålar till skaldens ära.
JEln. syrsa som lots.
Ar 1541 anförde amiral Cabea de Vaca, som utmärkt
sig i Florida under Pamfilo Narvaez befäl,
en af fem fartyg bestående expedition, som var
bestämd att undersöka de då föga kända stränder,
som sköljas af La Platå-flodens vågor. Då han kom
till Kap Verds-öarna inträffade följande märkliga
händelse, som han sjelf berättar sålunda: »Vi hade
för någon tid sedan passerat dagjemningslimen, då
kaptenen på amiralskeppet underrättade sig om dess
vattenförråd. Det befanns, att af de tre hundra fat,
som blifvit inlastade vid afseglingen, aterstodo
endast tre, hvilka skulle förse tre hundra menniskor
och tretio hästar med vatten. Jag befallde då,
att man skulle söka land, hvilket man ock gjorde
under tre dagar. På fjerde dagen, en timma före
solnedgången, timade en underbar händelse. Fartygen
voro nära att stöta på några klippor, som ingen märkt,
då en syrsa, som en sjuk soldat tagit med sig, för
att lyssna till hennes sång, plötsligen började
sjunga. Vi hade i två och en half månad befunnit
oss på sjön, utan att insekten någon gång sjungit,
hvilket mycket förtröt soldaten, som tagit henne
med sig. Så snart det lilla djuret vädrade land,
började det genast sin sång. Denna oväntade musik
väckte besättningens uppmärksamhet, och till följd
deraf upptäckte man klipporna, hvilka endast befunno
sig på ett boss-skotts afstånd. Officerarna gåfvo
genast order om att kasta ankare, ty vi styrde rakt på
klipporna-, denna order verkställdes ögonblickligen,
hvarigenom vi undveko att förlisa. Det är säkert, att
om syrsan icke sjungit, skulle vi alla hafva omkommit,
och det var ett Guds underverk, till fromma för oss,
att det lilla djuret hade kommit ombord på vårt
fartyg. Vi seglade sedan hundra mil längs kusten,
och under hela tiden fortsatte syrsan att sjunga,"
/OvS
fe
jIEjI
(Tillhör illustrationen (l föregåencio sida.)
enom kyrkofönstret tränger dämpad solens stråle in,
Bär som sändebud från ofvan frid o ch* tröst till
sorgset sinn, Ler mot barnets rosenkinder och mot
blick af tårar skymd, Fyller med sitt milda skimmer
tempelhvalfvets höga rymd.
Ack, i dag är sorgens högtid, alla själars helga
dag! Derför lyfter fromma sången vingen bäfvande
och svag, Derför nalkas tysta skaror, kyrkogårdens
stilla verld, För att ge de hädangångna saknadens
och minnets gärd; Derför ser i dag du barnen, och
de gamla likaså, Med sin krans af immorteller till
de käras vårdar gå-, Och om bitter sorg förnyas här
vid minnets offerhärd, Lättas här ock månget hjerta
efter bönens himmelsfärd. Vid förgänglighetens portar
tystna lifvets fröjdeljud, Och med allvar i sitt
hjerta menskan här står närmre Gud.
Men i templet läses messan. Lyssnande och
andaktsfull Sitter der den gamla qvinnan. Nu i
kyrkogårdens mull Hvilar dottern, som hon hade
öfver allt på jorden kär, Lemnande i arf åt mormor
faderlöse" pilten der. Hvilket fält af franska
jorden gömmer väl hans faders stoft? Ingen blomma,
satt på grafven, bjuder vandraren sin doft! Och fast
segerjublet dånar inom Tysklands kejsarborg, Tusen,
tusen hjertan blöda i oändlig, tröstlös sorg.
Så, när budskap kom om striden, der den lilles fader
föll, Kärlek, svuren intill döden, troget ock sitt
löfte höll, Ty det hjerta, som så länge mellan hopp
och ångest slog, Modershjertat - modersfamnen -
sorgen från den lille tog! Nu är stugan tom och
ödslig, gamla mormor utan stöd, Med den lille vid
sin sida delande sitt knappa bröd. Kriget sköflat
hemmets lycka! Kriget? - Nej, det brodermord, Som,
att undgå mordets nesa, skyltar med ett bättre ord!
Nu med barnet har den gamla vandrat hit till Herrans
hus, För att höra psalmens toner från de helga orgors
brus, Be om tröst af Den, som lifvets både med-
och motgång gaf, Och till sist att lägga kransen
på sin enda dotters graf. - Lilla pilten somnat.
Kanske om sin moder drömmer han!
Barnaoskuld, i din slummer all din sorg du glömma kan,
Vet så föga hvad du mistat, vet ej att, hvad lifvet än
Unnar dig af fröjd, en moders hjerta får du ej igen,
Vet ej af hur ofta, ofta, kastad kring på tidens våg,
Du skall sakna detta anlet, som ditt barnaöga såg!
Derför vakna nu, du lille, vakna! Sorgekransen tag,
Gå och lägg den ner på grafven! Det är himlen
till behag,
Ty i dag är sorgens högtid, alla själars helga dag! -
Ernst
SY. Familj-Journ. 1877.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
