Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inbillningens makt. Bild ur verkligheten af Förf. till "Högadals prostgård"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
on^
Bild ur verkligheten af Förf. till "Högadals
prostgård".
’4-
p rarnför porträttet af en medelålders man, med ädla
och intelligenta anletsdrag, stod en fager qvinna,
ehuru icke i’ ungdomens första blomma, utan snarare i
dess rika mognad. Den sorgdrägt, hon bar, stod i full
öfverensstämmelse med hennes bleka kinder och med det
-vemodsfulla uttrycket i hennes mörka, själfulla ögon,
hvilka oafvändt hvilade på porträttet.
»Se icke så missnöjd på mig, Harald!" utbrast hon
slutligen, och det låg en varm bön i ljudet af hennes
röst, i uttrycket af hennes blick. »Ack, jag var
så lycklig i min saknad, så länge ditt öga vänligt
hvilade på mig - så länge du log mot mig ditt milda
leende, ty jag är viss att din ande besjälar dessa
drag och visar mig, när du är nöjd eller missnöjd
med din Nanny I Andra må gerna le åt min tro - det
betyder ingenting: iag vet att jag icke bedrager mig.»
»Ack, huru mången gång har jag icke rådfrågat ditt
öga, när jag skulle fatta ett beslut, och det har
alltid, sedan du gick ifrån mig, varit den säkra
ledstjerna, som visat mig vägen! Ditt vänliga leende
har, mer än allt annat, tröstat mig i sorgens stunder
- har liksom tillhviskat mig mod och hopp. Men nu - nu
ler du icke mera mot mig! ... Du ser nu så miss-nöjd,
nästan vredgad på din stackars Nanny!"
Den unga enkan tystnade och försjönk åter i de djupa
tankar, med hvilka hon så ofta - isynnerhet den senare
tiden - betraktat sin aflidne makes bild.
»Kanske motser du min olycka?» återtog Nanny efter
några ögonblicks tystnad; »»eller är det derför att,
sedan du med oskymd blick skådat allt, och äfven
den lilla bortgömda vrå i mitt hjerta, hvilken mot
min vilja gömde Henriks bild, du icke vill, att jag
skall blifva hans maka?»
»Jag har bedragit dig, tycker du ... Ack, jag hade
icke mod att för dig tillstå, att han ägde ett rum
i min själ! . . . Och, det var ju så litet . . . det
blef ju allt mindre och mindre, allt efter som du mer
och mer intog henne. Men ändå . . . det var icke rätt
. . . jag känner det nu med djup smärta! . . . Jag
skulle tillstått allt . . . varit fullt uppriktig
.... men jag-fruktade att störa din lycka ... grumla
ditt lugn! . . . Och nu ... nu har jag ju ined så djup
ånger, så innerligt bedt dig förlåta, både att Henrik
var mig kär och att jag icke hade mod att tillstå
det för dig. Men ändå ljusnar icke dina anletsdrag
. . . mildras icke strängheten i ditt öga . . . och
förrän du åter vänligt ser på mig, kan jag icke gifva
Henrik mitt löfte . . . icke blifva hans ma . . . .»
Den unga qvinnan tystnade, en flammande sky drog
öfver hennes bleka kind, ty framför henne stod nu
denne Henrik, uppenbarad i en vacker manlig gestalt.
»Nanny! skall du då aldrig tillhöra de lefvande,
endast de döda?» utbrast han ömt förebrående, i
det han kärleksfullt fattade hennes hand och såg på
henne med en blick, hvilken, oaktadt alla skrupler,
dock troligen trängde till djupet af hennes själ.
»Jo, Henrik, jag skall tillhöra de lefvande, så snart
jag-ser, att de döda vilja det! . . .»
»Nanny! Nanny! Hur är det möjligt, att en så upplyst
och rikt begåfvad qvinna kan hängifva sig åt en så
fanatisk villfarelse?» utropade Henrik med verklig
förtviflan och han drog vid dessa ord Nanny från
porträttet och förde henne i en hvilstol.
»Ja, Henrik, kalla du det gerna en fanatisk
villfarelse ... jag vet, att jag icke kan öfvertyga
dig-, men jag säger dig ännu en gång, att jag aldrig
kan blifva din maka, så vida icke ...»
»Porträttet dertill gifver sitt nådiga samtycke!»
inföll han i ironiens finaste tonart.
En förebrående blick var Nannys enda svar.
»Och dock säger du, att du älskar mig?»
»Om jag ock icke sade det, så vore du nog ändå
öfvertygad derom.»
»Ja, jag var det en tid, ty då trodde jag ännu på
qvinnans kärlek! ... Nu deremot tror jag icke mera
denna illusion,
Eftertryck förbjudet.
denna skimrande såpbubbla! Nu deremot vet jag, att
qvinnans kärlek liknar dessa förvillande hägringar,
som tjusa oss, sona synas oss så sköna, men som
för dunsta, då vi vilja fatta, vilja fasthålla
dem! . . . Nu vet jag, att qvinnan endast älskar
så länge hennes kärlek är omöjlig, är otillåten,
men att den upphör i samma stund, som den upphör att
så vara! Så länge jorden står, blir qvinnan en Eva,
som endast lockas af den förbjudna frukten ... ty
de äplen, som syntes er frejdade stammor så röda,
så lockande, derför att de voro förbjudna, skulle -
jag är säker derpå - mistat både kolorit och retelse,
och vår Herre fatt hafva dem i fred, om Han sagt
henne, att hon deraf kunnat smaka på så många hon
behagade. Och med dessa ord kan hela qvinnokönets
historia sägas vara skrifven!"
Nanny svarade intet, och den djupa suck, som Henriks
orättvisa pressade ur hennes bröst, tvingade hon att
ohörd dö inom dess tysta område. Men hon fastade de
stora, tår skimrande ögonen på honom, som så djupt
sårat henne, med en blick, lånad från? detta underbara
språk, som .på sin klaviatur äger mennisko-själens
hela tonskala, och denna blick anslog också nästan
alls-rnäktigt de ömmaste strängarna i Henriks hjerta.
»»Nanny, förlåt mig!» utropade han och fattade
kärleksfullt hennes hand. »Jag var orättvis, grymt
orättvis mot ditt ädla, rena hjerta; men du får icke
undra deröfver, att mitt tålamod icke längre kan
uthärda detta eldprof, på hvilket du satt det! Du vet,
att jag hela lifvet älskat dig varmt, innerligt och
trofast! Du vet, att jag lemnade föräldrar, vänner och
fädernesland derför att jag icke kunde se dig som en
annans maka! Du minns, att jag bad dig om ett afsked
. . . du vägrade det. Jag måste i din mans, min forne
lärares, närvaro för sista gången trycka din hand,
utan att våga tillhviska dig ett hågkomstens ord,
men din blick sade mig dock hvad dina läppar förtego
.,. och denna blick var ledstjernan i de främmande
landen! Jag återkom . . . stjernan hade följt mig
troget tillbaka till herberget, men der slocknade hon,
ty glömskans moln hade förmörkat hennes klarhet, och
min spanande blick kunde knappast deraf uppfånga en
enda matt stråle! ...»
Henrik tystnade, en mörk skugga lade sig öfver hans
anlete, men han återtog snart:
»Tiden framskred - den sollösa dagen, .den stjernlösa
natten skrida ju, äfven de, ehuru långsamt, framåt
... Du blef fri! ... Du hade redan mer än åtta
månader varit det, då jag återsåg dig. Molnet i dina
sköna ögon förtunnades . . . stjernstråien lyste
bäfvande, men herrlig derigenom . . . Han strålade
snart i hela sin forna skimrande glans. Du sade att
du älskade mig . . . sade, att du ville blifva min
maka! O, Nanny, om du visste huru lycklig jag kände
mig . . . huru jag tackade Gud för denna of versvin
neliga sällhet! . . . Men just i det ögonblick, då du
lofvat, att vi skulle offentliggöra vår förbindelse,
of ver faller dig denna fanatiska inbillning, som jag
då hoppades endast var en öfvergående villa, men som
tyvärr så rotfästat sig i din själ, att du för henne
uppoffrar kärlek, löften, framtid och dömmer mig till
en försakelse, en olycka, som - jag bekänner det -
jag icke tror mig äga styrka att uthärda!»
»Jag förstår dig, Henrik! Jag vet hvad du lider,
och det är denna visshet, som i så hög grad ökar mitt
eget lidande!»
»Men det beror ju endast af dig att göra oss
lyckliga?»
»Nej, Henrik, icke af mig!»
»Det beror af din makes porträtt! ... O,
hvilken förfärlig villa . . . hvilken oförnuftig
inbillning! Skall då den döda duken bestämma öfver
de lefvandes öde? ...»
»Icke duken, utan anden, som upplifvar honom.»
»Nå väl! Låtom oss antaga den villfarelsen, att
anden verkligen kunde besjäla porträttet - tror du
då, att han skulle begagna detta, för att hindra
vår förening? . . . Din man var ju aldrig missnöjd
med mig. Han visade mig ju alltid välvilja. Det var
ju honom, jag till stor del hade att tacka för det
anslag, som gjorde min utländska resa möjlig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
