Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid juletid. Skånska seder och bruk för några och tretio år sedan, upptecknade af Thorborg Vide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid juletid.
Skånska seder och bruk för några och tretio år sedan,
upptecknade af Thorborg Vide.
Det egentliga julstöket med slägt, bak och brygd är
öfver. Det luktar icke längre peppar, kardemumma och
humla hvart man vänder sig.
Öfverallt är rent, uppröjdt och putsadt. Väggarna
äro hvitlimmade i både kamrar och dagligstuga;
jernkaminen i den sednare, prydd med »kantreliefer»,
föreställande Adam och Eva i paradiset, är blankad
med »isenfärg», och pottugnen (det finns nämligen en
sådan i en af kamrarna) är tvättad från ofvan så långt
han räcker. Golfven äro »dänkta» samt derefter väl
rensopade, finsandade och beströdda med finhackadt
enris. I den »finaste» kammaren, der möblerna äro
polerade, är golfvet skuradt. Fönsterna äro klara,
men man har icke satt upp några gardiner af det
skäl, att man icke brukar sådana: »det fastnar
bara dam i dem»; jalusier har man dock, ty de äro
nödvändiga. Det lider mot qvällen, det vill här säga
julafton. Köksdörren åt gårdssidan får då icke vara
stängd många minuter i sender. Det må komma hvem som
vill: alla skola trakteras; ingen skall »bära bort
julen», innan hon väl har begynt.
O, du gamla, vackra sed! ... Nu får hvem som vill
bära bort både julen och välsignelsen ...
De blankskurade kopparkärlen ligga i ordning på
kökshyllorna; en simpel, men ren duk betäcker
köksbordet och på den ligger en stor hög af brödkakor
och bredvid dem står en träkanna med öl.
I den fejade och nedomkring hvitlimmade spiseln sitter
mormor på en hög träpall. Hon har bundit ett kläde för
näsa och mun och håller i knäet en stor rund träskål,
med hvilken hon ror och ror oupphörligt. För den,
som icke vet hvad hon gör, ser det ut som om hon vore
sysselsatt med någon slags trolldomsutöfning, men vi
veta bättre besked: mormor maler senap, hemmavuxen
senap; sådan har hon i träskålen. Under det hon ror,
svänger en kanonkula rundtomkring i den med öl eller
dricka ofta påspädda senapen, tills han blifver simmig
som en olja. Kokningen eller sjelfva tillagningen
tillgår sedermera på det viset, att en panna med smör
eller flott sättes på elden, och när detta kokar,
iröres sked efter sked af den malna senapen, tills
man får såsen så tjock, man vill hafva den. För den
från senapen uppstigande starka luktens skull har
mormor bundit för sina andedrägts- och luktorganer,
liksom det är af samma orsak hon tagit plats i den
öppna spiseln.
Köksdörren får, som sagdt var, icke vara stängd länge
i sender. Hvad många hafva ärende till huset i denna
qväll, och det besynnerligaste är, att man kan gissa
sig till, hvad de vilja!
Der hafva vi nu »Barfota-Jeppa», så kallad, emedan han
går utan strumpor, utan afseende på årstiden; han är en
karakteristisk personlighet, Barfota-Jeppa, så tiggare
han är. Han har sina egna tycken och åsigter. Bland annat
påstår han, att en menniska lika gerna kan vara utan strumpor
och skor, som begagna sådana: »det beror bara på, hur en
vänjer sig.»
»Men du har ju frusit bägge stortårna af dig, Jeppa!»
»Det har jag, men det är också inte tårna en går på.»
Det fanns ingen ordnad fattigvård, ännu mindre några
fattiggårdar på den tiden. Hvarje socken hade nämligen
en så kallad fattigstuga, men då man fick »gå omkring»,
utan att någon »tog en», föredrogo de flesta detta, i
stället för att »ty sig dit»; ty i fattigstugan lefde
man tillsammans under daglig gråt och tandagnisslan.
Der var, såsom det står i psalmen,
"den ene på allt vis
den andres plågoris",
allt af det skäl, att det på den tiden, såsom vi redan
nämnt, fanns en smula individualitet till och med hos
fattighjonen. Civilisationens nivelleringsmaskin hade
ännu icke utplånat den ...
Men vi måste ju affärda Barfota-Jeppa, som vi lemnade
innanför köksdörren.
»En lyckosam jul, helsa och välsignelse och allt det,
som kärt är», önskar han.
»Tack, Jeppa, dig detsamma", svarar den, som är
helsningen närmast, och går så, eller beder någon
annan gå, efter en kaka i högen.
»Der har du en julakaka!»
»Tack, heder och tack!»
»Du skall väl ha’ en drick öl med.» Kannan räckes honom.
»Tack för godt öl! Det känns ända ner i tåstumparna!»
»Drick en gång till! Jul är bara en gång om året.»
»Gud välsigne!»
Jeppa tackar ännu en gång och så stoppar han brödkakan
i påsen, upprepar sitt »lyckosam jul!» och går vidare.
Efter honom kommer »Ägga-Karna», en qvinna af ungefär
samma lefnadsställning som Jeppa, fast hon har tårna i
behåll och bor i fattigstugan. Vid hennes binamn häftar
för öfrigt ingen vanära. Hon har i många år gått och sålt
ägg åt dem, som haft några att sälja; deraf heter hon
»Ägga-Karna» till döddagar.
»En god jul, lycka och välsignelse och allt det, som
kärt är!» helsar hon, alldeles som sin föregångare.
»Er detsamma, Karna!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
