Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dardanellerna och Bosporen - Sagan om vinden, som ville herrska. Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sultanens för femtio millioner kronor uppbyggda
palats, Dolma-Baghtsche, med Abdul Medschids moderna
moské och en artillerikasern. - Ännu residerar
»Guds skugga», som de troende kalla sin herrskare,
i detta marmorpalats, och det turkiska parlamentet har
äfven der sina samlingsrum. Det underbart sköna och
storartade slottet ligger alldeles invid Bosporen, mot
hvilken vetter dess tolf hundra steg långa fasad. Det
är en jättesamling af byggnader, och bland dessa är
äfven sultanens seralj.
Det var från början meningen, att bygga denna
palatsstad i arabisk stil, men vid utförandet blef det
en förening af byggnader af de mest olika stilarter,
hvilka dock bra harmoniera med omgifningen och ur de
turkiska förhållandenas synpunkt rätt väl låter sig
försvara. Om man i denna trakt, der luften så att
säga är fylld af romantik, vill komma i en mer ovanlig
romantisk stämning och ej är rädd för möjligheten
af ett äfventyr, äfven af allvarsammare slag,
så företager man en färd i kaik (båt) förbi
Dolma-Baghtsches fasad, då man har framför sig
icke blott en ovanligt imposant tafla, utan der man
ock, om man låter sina blickar tränga in genom det
rikt förgyllda gallerverk, hvilket afstänger den
hemlighetsfulla seraljens trädgård åt hafssidan,
ofta kan få se en flygtig skymt af den afdelning inom
sultanens palats, hvarom så många - och visserligen
öfverdrifvet fantastiska - historier cirkulera kring
verlden - få se djupt beslöjade qvinliga gestalter med
mörka blixtrande ögon blicka sig till möte, suckande
kanske efter frihetens sköna lott, utan hvilken äfven
den rikaste österländska prakt är af intet värde;
kanske af längtan efter ett litet äfventyrligt afbrott
i sitt lifs evigt enahanda; kanske - ja, hvad vet jag?
Sagan om vinden, som ville herrska.
En yr vindfläkt skalkades en dag i ungdomlig
glädje och lefnadslust med blommor och blad i
en skön lund. Han omfamnade
varligt liljans veka stängel och kysste rosens
sammetslena blad, så att en frisk rodnad förskönade
henne i morgonstunden. Och han dansade muntert om
med löfven på de högresta träden.
Då steg solkonungen
upp på himlatronen och nedgöt sitt mäktiga ljus öfver
nejden, och allt blef idel glädje och fröjd. Blommorna
blickade upp mot den strålande herrskaren och logo så
varmt, att deras leende förbytte sig i doft. Fågeln
sträckte sitt lilla hufvud ur boet och började jubla
sin morgonhymn. I hvarje blad pulserade dubbelt lif,
och till och med den lilla, oansenliga bäcken iklädde
sig en morgondrägt af guldskir och hoppade muntert
öfver de skrofliga stenarna.
Då stannade vinden helt tvärt och såg sig förvånad
omkring. Hvad betydde allt detta? - undrade han. -
Nyss var allt i denna lilla lund honom underdånigt,
men nu tänkte ingen på honom mer. Han blickade uppåt
och såg det herrliga ljuset; han såg ner i jorden
och fann, att äfven dernere i det fördolda svällde
hvarje frö af glädjefull förbidan på ett ljusare,
rikare lif. - »Nej, detta går icke an», tänkte han;
»äfven jag vill blifva stor och mäktig, större
och mäktigare än andra. Ingen skall uttränga mig;
jag vill herrska, och jag skall herrska!» Och han
sträckte ut sig och ruskade på sig, så att trädens
kronor darrade. Och han började färdas fram med sådan
häftighet, att blommorna nästan skrämdes till döds
och böjde sig ner ända till jorden för honom.
Från vind hade han nu blifvit förbytt
till storm och störtade sig in i närmaste stad,
der han förorsakade stor oreda. Än sönderslog
han fönsterrutor, än lyfte han hattarna af de
promenerande. Han slungade till och med takpannor
efter de förbigående. Och så nyfiken han var sedan,
denna storm! Ner i gluggar, upp för trappor, in i
springor, ner i källare - öfverallt flög han. Att
berätta allt hvad han såg, skulle fordra för lång
tid. Hans sista bragd, innan han lemnade staden,
må dock omtalas.
Det var sent på qvällen, när han färdades förbi
ett litet hvitt hus. I detsamma fick han genom ett
nyckelhål se ett ljussken. Derinne suto fem barn,
och midt, ibland dem en äldre qvinna, som berättade
spökhistorier. På ett bord stod ett svagt brinnande
ljus. Barnen suto helt flämtande och feberaktiga och
hörde på de märkvärdiga historierna. Stormen sprängde
upp dörren och blåste ut ljuset. Qvinnan skrek högt,
och barnen skreko ännu högre, ty naturligtvis var
det ett. spöke, som släckt ljuset, tänkte de, Stormen
blef dock ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
