Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXII. Carl von Linné. I. A. N. Lundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»’Nej, karl’, sade hon, ’du har endast att gå samma
väg tillbaka, ty elfven flödar så mycket, det är ej
för dig möjligt att gå vidare i denna riktning. Af
oss har du ingen hjelp att vänta, om du fortsätter,
emedan min man, som skulle hafva kunnat hjelpa dig,
är sjuk. Du kan bedja vår närmaste granne, som bor
fem mil härifrån; kanske, om du träffar honom, han
kan lemna dig någon hjelp, Men jag tror verkligen ej,
att det står i hans makt,’
»Jag frågade huru långt det var till Sorsele.
»’Det veta vi ej’, svarade hon, ’men under vägarnas
närvarande tillstånd är det åtminstone sju dagsresor
härifrån, såsom min man sagt mig.’
»Min helsa och styrka voro vid denna tid väsentligen
försvagade. Då jag vadat genom träsk af sådan
utsträckning, belastad med kläder och bagage, ty
lapparna hade tillräckligt arbete med att draga
båten; då jag gått hela nätterna igenom på en gång;
då jag på lång tid ej hade smakat kokad mat och då
jag druckit en stor mängd vatten, eftersom intet annat
fanns att tillgå, samt ätit endast fisk, osaltad och
krälande af mask, kunde jag hafva satt lifvet till,
blott för ett stycke torkadt och saltadt renkött,
sådant som jag fick af min snälla värdinna, prestfrun
i Lycksele. Dock hade denna föda utan bröd bevisat sig
vara ohelsosam och osmältbar. Huru längtade jag ej,
att en gång komma tillsammans med folk, som lefva af
supanmat! Jag frågade denna qvinna, om hon kunde gifva
mig någonting att äta. Hon svarade: ’Ingenting annat
än fisk.’ Jag såg på färskfisken, såsom den kallades,
men då jag märkte, att hans mun var full af mask, hade
jag ej aptit att vidröra den; men fast den sålunda
minskade min hunger, kunde den dock ej återställa mina
krafter. Jag frågade om jag kunde få någon rentunga,
som vanligen torkas till afsalu och serveras äfven
på de storas bord, men svaret blef nekande.
»’Har ni ej någon renost?’ frågade jag.
»’Jo’, svarade hon, ’men den är en mil härifrån.’
»’Om den vore här, skulle ni låta mig få köpa något?’
»’Jag önskar ej’, svarade den goda gumman, ’att du
skall dö i min bygd af brist på föda.’
»Då jag anlände till hennes kåta, såg jag tre ostar,
som lågo under ett skjul utan väggar, och tog den
minsta af dem, hvilken hon efter någon, öfverläggning
tillät mig att köpa.» —
Och sålunda slapp han nu dö af hunger. Deremot blef
det honom omöjligt att komma längre [1] mot vester,
hvarför han måste återvända till Umeå på samma väg,
som han kommit. Resan fortsattes nu till Piteå,
Luleå och derifrån öfver Luleå lappmark till
norska kusten. Sommaren var då i fullt antågande,
så att hans exkursioner lemnade honom rikare
skördar. Med hvilket intresse och med hvilken
iakttagelseförmåga han riktade sin uppmärksamhet
på alla naturföreteelser, kunna vi finna utaf de
lifliga skildringar han lemnat. Vi vilja anföra ett
exempel. Så skrifver han om en exkursion vid Piteå
den 17, Juni:
»— — — Under det jag var sysselsatt med dessa
iakttagelser, kom en mängd boskap springande öfver
ängen, i största fart. Äfven en den eländigaste
halta ko, hvilken man knappast kunde tro vara
i stånd att draga det ena benet efter det andra,
hoppade nu likt en råget. De.svängde sina svansar,
hoppade och skuttade tills de ändtligen nådde en
vattenpöl, der de alla med ens stannade, som om
de nu funnit en säker tillflyktsort mot fienden,
som drifvit dem på flykten. Angelägen att utröna
orsaken till denna häftiga rörelse och till dessa
ansträngningar, som hvarken piskan eller fruktan för
en omedelbar död kunnat åstadkomma, upptäckte jag,
att det var en insekt, hvilken jag förut sett längre
ner i landet och hvilken ej är någon annan än Oestrus
eller Stickflugan. Våra naturhistorieskrifvare
hopblanda Oestrus med Tabanus, hvilka äro så skilda
åt, som en hare från en björn. Boskapen är i
sjelfva verket lika besvärad af Bromsar som af den
värsta, af Flug- eller Muscaslägtet, men af Oestrus
kunna de skrämmas från vettet.»
Och derpå följer en utförlig beskrifning öfver denna
insekts utseende och lefnadssätt.
Han försummade ej några tillfällen, att i den fria
naturen studera sin vetenskap, såväl i regn som
i solsken. Söndagsförmiddagarna utgjorde dock,
så vidt omständigheterna tilläto, härifrån ett
undantag. Anmärkningsvärd är i sanning den djupa
religiositet, som i hans anteckningar röjer sig. Hans
vetenskapliga undersökningar leda alltid hans tankar
till skaparens storhet och allvishet, och ofta finna
vi vid hans naturbeskrifningar sådana tillägg som:
»Den, som betraktar naturen, ser med beundran, att
hela verlden är full af Guds ära.» Huru han uppfattade
den nordiska sommarens skönhet se vi af de ord,
med hvilka han inleder midsommardagens anteckningar:
»Välsignad vare Herran för vårens och sommarens
skönhet och det, som här har nått större fulländning
än någor annorstädes i verlden, — luften, vattnet,
ängarnas grönska och fåglarnas sång!»
Bland de många växter, som på hans vandringar
möta honom, är det i synnerhet en, som han synes
med stor kärlek omfatta. Sorgfälligt undersöker
och beskrifver han densamma, och skulle vi se i
hans dagbok, så skulle vi finna hur han tvekande
benämner honom än Campanula serpyllifolia, än
Thymusbladiga klockblomman, än Penningörten, än
åter — dock sannolikt utan anspråk på att namnet
sedermera skulle bevaras — Linnaea. På denna resa
synes han äfven för första gången hafva försökt sig
såsom läkare. För ett litet barn, hvars ögon hade
en onaturlig ställning uppåt, så att endast halfva
pupillen syntes, ordinerade han, att barnets vagga
skulle vändas med fötterna mot fönstret, så att
det småningom kunde vänja sig att rikta blicken mot
ljuset, »ty medelst upprepade försök blifver allt
lätt och möjligt». Mindre lyckade äro deremot de
föreskrifter han lemnat vid den märkvärdiga åkomma,
hvilken han på följande sätt skildrar:
»Det var en qvinna, som ansågs hafva råkat ut för
olyckan att få grodor i magen och hvilken ansåg
orsaken dertill vara, att hon under loppet af
föregående vår druckit vatten, som innehöll rom af
dessa djur. Hon tyckte sig känna tre sådana, och
såväl hon, som personer, hvilka sutto henne nära,
tyckte sig höra dem qväka. Hennes åkomma minskades i
någon mån genom att dricka bränvin. Salt hade ingen
kraft att förstöra grodorna. En annan person, som för
några år sedan haft samma åkomma, tog några dosis
af Nux Vomica (räfkakor) och blef kurerad, men äfven
detta kraftiga medel hade på denna qvinna förgäfves
blifvit användt. Jag rådde henne att försöka med
tjära, men den hade hon redan tagit in utan framgång,
ty hon blef tvungen att kräkas upp densamma.»
Men icke endast på naturföremålen riktar han sin
uppmärksamhet. Äfven af folket, dess seder och bruk,
lefnadssätt, handel och näringar m. m. har han lemnat
högst intressanta skildringar, hvilka vittna om,
att äfven de obetydligaste saker ej undgingo hans
skarpa öga. Så i ex. antecknar han om Luleå gamla
stads kyrka:
»Inuti kyrkan finnes en gammal altartafla, prydd
med gamla bilder af martyrer, i hvilkas hufvuden
äro ihåligheter för vatten med aflopp till ögonen,
så att dessa figurer kunna gråta, när presterna så
finna lämpligt. Der finnas två pelare med en bild på
hvardera, hvilkas händer äro så inrättade, att de
medelst ett snöre kunna lyftas upp såsom till bön,
när folket går förbi vid inträdet i kyrkan.»
Af de många, bekantskaper, som han under denna resa
gjorde, vilja vi låta honom omtala tvänne, såsom
särdeles märkvärdiga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
