Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. I. Min första flyttning och första bekantskap med kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En karolins Tberättelsex* om ^inn öden.
Ur efterlemnade anteckningar af A. M. DahVberg*. L
Min. första flyttning oclx föxrsta/ Ibekantslcap
medL kriget.
(Eftertryck förbjndes.)
sina föräldrar hafva, sedan de genom det heliga
dopet låtit mig blifva en inympad gren i det sanna
vinträdet, haft en nitälskande och öm omsorg om min
behöriga uppfostran, så hemma i huset, som sedan
vid skolan i Göteborg intill mitt 14:de år, då de,
efter anmodan af dåvarande generalmajor Sparrfelt,
hvilkens husfru var Greta Rehn-sköld, öfverlemnade mig
1699 på hans egendom, hvarest jag, som vid så unga år
mycket liten tjenst göra kunde, blef af bemälde herre,
besynnerligen de två första åren, hållen till räknande
och skrifvande, hvari jag mig temmeligen förkofrade,
så att han kunde bruka mig vid sina hus-räkenskaper,
jemte det att jäg var hans kammartjenare och hade
hans kläder, silfver och bordtyg om händer. Under
denna min förrättning vann jag herrskapets nådiga
tycke, och begick mig ganska väl; hade ock försäkran
att blifva vid min herres regemente emplo-jerad i
krigstjensten, hvartill jag stor lust hade, när han
funne mig dertill mogen.
Men att mina äldre bröder redan bragt sig upp i
tjensten till löjtnanter och kaptener, det gjorde min
åtrå så stark, att jag intet längre trodde mig kunna
uthärda, utan beslöt fast hos mig sjelf, att begära
afsked af min välmenande herre, som ville mig så väl,
och begifva mig till armeen i Polen, hvilket ock
skedde 1704. Men min fromme herre, som ännu fann mig
för rå och oförfaren att bevista någon kampanj i fält,
innan jag först var något öfvad i militien, rådde mig
till att som volontär gå in vid garnisons-regementet
i Göteborg, som kommenderades af Nils Posse, att der
först ett år blifva undervist i de stycken, som hörde
till mitt förehafvande, hvilket jag ändtligen lät mig
behaga, och blef så uppå min herres rekommendation
1703 vid detta regementet som volontär antagen.
Jag tyckte mig då vara en stor man, och det var min
olycka, att mina officerare i min närvaro berömde
min qvickhet, hvilket försatte mig i den tanken,
att jag måtte vara ett omisteligt kreatur vid
armeen. Detta blef också anledning dertill, att jag,
ehuru mig tillböds befordran vid regementet, dock
1704 gick med rekryterna af generalmajor Buchwalds
dragonregemente till armeen, då jag först som korporal
blef tillsvidare antagen, men vid ankomsten till
regementet måste finna mig vid att blifva dragon. Då
fann jag mig i mina förslager högeligen bedragen och
att jag intet gällde så mycket, som jag mig sjelf
värderade. Hvad jag under denna min för-nedringstid
måste utstå, vore allt för vidlyftigt att beskrifva,
och jag går derföre alltsammans med flit förbi-,
allenast bör jag härvid anmärka, att jag som
dragon 1706 bevistade den lyckliga och glorieusa
bataljen emot saxarna (som hade 6,000 ryssar till
hjelptrupper) vid Frauenstadt, under kommando af
dåvarande general Eehnsköld, som sedermera blef grefve
och fältmarskalk. Vid detta tillfälle fick jag först
veta, hvad det vill säga att vara en krigsman och att,
man intet bör lita på sitt eget inbillade mannamod
och courage, utan på Guds nådiga hjelp och bistånd,
ty vid slika tillfällen får man röna, att när Herranom
är ingen skilnad hjelpa ibland många eller ibland få.
.
Tänk blott efter, eho som detta läser: vi hade att
strida mot en fiende, som för det första var tre
gånger så stark som vi-, för det andra af ett folk,
som var inöfvadt i krigsväsendet; för det tredje af en
nation med stor ambition, så att de ofta vid ringare
tillfällen för sin heder vågade både lif och välfärd;
för det fjerde, alla väl och präktigt munderade både
till häst och fot, så att de hade ett anseende,
som lätt kunnat förskräcka deras motståndare,
om man låtit förnuftet råda öfver det hopp och den
förtröstan, som vi hade till vår nådige Gud, hvilken
rättfärdeligen en trolös fiende straffande varder,
huru stora dess fördelar än måtte vara; för det femte
med spanska ryttare och ett ansenligt artilleri var
betäckt. Allt detta ville dock ej förslå, ty Gud hade
tagit sin hand ifrån dem och gifvit dem i våra händer.
Jag hissnar när jag tänker på, hvad för ett eländigt
kreatur en krigsman är, när Gud intet med sin nåd
styrker, och likväl vill en del af detta folk skryta
af sin egen tapperhet, om de någon gång varit med då
fienden fått nederlag! Är icke det en stor dårskap
och förmätenhet? Jo visserligen! Men ännu större
dårskap är det, då de, som nyss för penningar blifvit
antagna och fått värja vid sidan och galon på hatten,
strax börja prata och resonnera om krigs-occasioner
.(= skärmyts-lingar), som vore de generaler eller
åtminstone förfarna officerare.
Men, håll! Hvart tar jag vägen? Mitt uppsåt är intet
att röra om något annat, än hvad mig sjelf angår,
och att en krigsman bör tillika vara en Guds man
och en god kristen, som sätter sitt hopp till Gud
och ingalunda på sig sjelf. Jag går nu tillbaka och
vill berätta, att Gud denna gången gaf våra fiender i
våra händer. Det är märkvärdigt, att när drabbningen
var slutad, hade vi, utom hela fiendtliga lägret med
bagage och allt artilleri, genom Guds makt fått flera
till fånga, än vår egen armee då var stark.
Det var då intet underligt, att de, som behållit
hälsan och friska lemmar, gladdes och fröjdade sig
såväl öfver bytet som öfver denna stora seger, när
jag och mångfaldiga andra, som blesserade blifvit, uti
vår smärta och vedervärdighet hade af denna framgång,
som Gud förlänat oss, en märkelig lindring och lisa.
En sak vill jag här anföra, som mig underlig förekom,
nämligen, att åt ingen af de 6,000 ryssar, som
kommit saxarna till hjelp, gafs någon pardon, utan
blefvo de alla nedhuggna. De voro munderade i hvita
rockar med rödt foder. Under flykten hade några,
som fått så lång tid på sig, vändt rockarna om,
så det röda fodret var ut; de fingo.pardon, emedan
man höll dem för saxare, men då general Kehnsköld
fick veta, att de voro ryssar, lät han föra dem för
fronten och befallde att skjuta dem för hufvudet,
hvilket var rätt ett ömkeligt spektakel.
De af våra, som voro blesserade, blefvo mestadels
förde till Polen, och en tid bortåt var jag ej med om
något blodigt tillfälle, men 1707, sedan Hans Maj:t
gått öfver Weichseln och tagit marschen åt Grodno,
träffade mig under marschen en
Den serie skildringar frän förra seklets första hälft,
som vi här börja meddela, innebär intet upprepande
af hvad historien -< TT61" berättat,
utan rör sig endast om de händelser under Carl XILs
och närmast följande krig, hvari författaren sjelf
PO Ko1 Jar i lifstiden kaptenen vid Västerbottens
regemente, sedermera stadsmajoren i Malmö, Alexander
Magnus Dahlberg,
. PO Ko
, ,
lödd ifcbo pä Stora Kyby gärd i Bohuslän, död
1772 i Karlshamn och brorson till den ryktbare
grefve Eric Dahlberg - och hans anteckningar äro
sålunda att räkna till den nu rätt ymnigt flödande
memoarlitteraturen. Då äfven denna icke kan frånkännas
sin stora betydelse tor den sanna belysningen af
gångna- tiders seder, förhållanden och åskådningssätt,
tro vi att innehållet i kapten JJanloergs iorut
icke offentliggjorda anteckningar äfven skall väcka
intresse, såsom - fastän på sidan om de stora,
kända krigshändelserna - karakteriserande sin tid
och hur det då gick till i krig, hvartill kommer,
att det afspeglar sinnelaget och andan hos dessa
djerfva och gent emot faror och äfventyr öfverdådiga
"Carl XILs bussar", med hvilka folksägnerna sedan lått
så mycket att bestalla ha vidt möjligt lata vi förf:s
skildring oförändrad inflyta, dels emedan hans naiva
framställning och uppfattning flerstädes äro både-’
rörande och roande, dels emedan han alls icke illa
målar, hvad han under sitt ovanligt händelserika lif
sett och upplefvat.
Redaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
