Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl XII såsom författare. L. G. T. Tidander - Zigenarnas härkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
gens bord teser af filosofiskt innehåll, rörande
hvilka han plägade utbyta tankar med åtskilliga lärda
personer, synnerligen med den snillrike Görtz. Denne
yttrar i ett bref till en vän bland annat: "Det
är visserligen sannt, att det kostar en smula på
"kroppen att vara tillsammans med konungen; men
deremot befinner sig själen deraf så mycket bättre.»
Derpå syftar också ett yttrande af Feif till Tessin:
»Eders excellens har största skäl att säga, att man
måste glömma sig sjelf, när man är hos den herren.» -
Bland andra plägade konungen äfven filosofera med det
lärda hofrådet Hein från Kassel, som också vistades i
Lund. I anledning af ett samtal med denne, författade
konungen en Afhandling i Fysiologi och Psykologi,
som, enligt Atterboms vitsord, förråder en icke ringa
grad af metafysisk skarpsinnighet. För början af denna
afhandling redogör häfda-tecknaren Lagerbring i sitt
Sammandrag af Svea rikes historia.
Slutligen må några ord nämnas angående Jmng Karls
egenhändiga bref. Man har yttrat, att sammansättningen
deri vittnar om en försummad uppfostran och en
oöfvad tankegåfva. Detta omdömme är i högsta grad
orättvist. Visserligen var Karl XII ej någon stilist
i ordets egentliga mening, ej heller gaf han sig ut
derför. Tvärtom ursäktade han sig ständigt i bref
till systrarna med orden: »jag är slätt skrif vare»,
eller »skrifvareredskap här i falt äro hos mig i
stor oordning», o. s. v. Dock finner man från honom
åtskilliga. skrifvelser, som både till innehåll och
sammansättning göra sin författare heder. Som prof
på hans brefstil meddela vi här nedan ett utdrag af
det bref, han kort efter ankomsten till Turkiet och
efter erhållen visshet om sin äldre systers död aflät
till den qvarlefvande systern:
»Mitt endaste hopp är, att min hjertans syster lärer
befinna sig vid en stadigvarande välmåga. Vår Herre
uppehälle
densamma allt framgent och göre mig en gång så lycklig
igen, att få se min kära syster. Den förtröstan
jag har derom gör, att jag än har någon åstundan
att lefva, sedan jag utstått den bedröfvelse,
som jag aldrig förmodat öfverlefva; ty jag hade
med förnöjdt mod velat,utstå allting, om jag kunnat
ernå det höga nöje och varit den första af oss tre,
som fullbordat sitt förelagda mål; men så hoppas jag
ändå intet vara så olycklig, att blifva den siste
af oss, utan förmodar, när dertill skall komma,
att vår Herre lärer gifva mig den förmån att .vara
den näst-följande. Det tillkommer mig af naturen,
som äldre, hvilket min hjertans syster icke får eller
bör missunna mig. Jag beder allenast, att mön coeur
tar sin helsa på allt möjligt sätt i akt, så framt
mön coeur vill unna mig något nöje och att jag skall
kunna uthärda. Jag önskar allenast nu så länge lefva,
till dess alla saker komma i fullkomligt godt stånd,
hvilket jag är försäkrad innan kort lärer ske: att
fienderna skola krypa till korset, liksom förr, och
vår Herre lärer bistå Sverige ännu, som tillförene,
så att den skada, som på en tid är skedd, lärer lända
allenast till Sveriges så mycket större förkofring och
ära. Jag beder min hjertans syster ville alltid vara
vid godt mod; ty allt lärer gå väl, och ju svårare
det synes ibland, ju bättre plägar utgången vara.»
Yid genomläsandet af dessa rader känner män sig
särskildt manad att instämma i skaldens herrliga ord:
"Der slog så stort ett hjerta Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta, Blott för det rätta varm. I
med- och motgång lika, Sin lyckas öfverman. Han kunde
icke vika, Blott falla kunde han."
L, O. T. Tidari<l«r.
m man gjuter några droppar olja i ett med vatten fyldt
kärl»^ säger en författare, »och sedan skakar om det,
så att de flytande ämnena komma i häftig rörelse,
skilja sig de förut sammanhängande dropparna från
hvarandra. De söndersplittras i små, nästan omärkbara
delar och försvinna i det till rymden så ojemförligt
öfverlägsna vattnet; men de förena sig likväl ej med
detsamma, ty vattnets och oljans beståndsdelar äro
fullkomligt olikartade, främmande och fiendtliga.»
Sålunda hafVa zigenarna nu i århundraden gäckat
alla försök att sammansmälta dem med de civiliserade
folken. De undertryckas af och försvinna bland det
större antalet. Men hvar helst man påträffar någon
medlem af detta gåtlika slägte, bär han ännu prägeln
af hela dess oförfalskade individualitet.
Men hvarifrån kommer då detta underliga folk, hvars
utseende och seder äro så olika alla de folkslags,
bland hvilka de vistas? Om man frågar dem sjelfva,
förklara de alltid, att de härstamma från Egypten
och uppduka dervid följande saga:
»Det var en gång en stor konung i Egypten vid namn
Farao. Han stod i spetsen för en talrik här, med
hvilken han drog i härnad mot alla land och gjorde
sig alla folk underdåniga. Men sedan han bekrigat och
underkufvat hela verl^ den, vardt hans hjerta sorgset,
ty han visste icke, hvad han skulle taga sig till,
eftersom han fann behag endast i krig.
»Då kom han slutligen på den tanken, att föra krig med
Gud sjelf och sände till honom härolder med följande
utmaning: ’Stig ner från himmelen med alla dina
englar och strid med Farao och hans härskaror.’ -
Men Gud sade: ’Jag vill icke mäta min makt med en
menniskas.’ .
»Herren intogs derefter af vrede mot Farao och beslöt
att straffa honom för hans högmod. Och se, han öppnade
en väldig klyfta i sidan af ett stort berg och en
mäktig stormvind uppstod. Denna förde Farao och hans
här till klyftan, och af-grunden uppslök konungen
och alla hans män, hvarefter berget åter tillslöt sig.
liJii^I^oiir^te
»Då den omensklige hen*skaren och hela hans här voro
borta, uppreste sig alla de underkufväde konungarna
och folken mot Egypten, som nu var utan konung
och försvarare, öfver-föllo och intogo landet samt
tvungo dess folkrätt sprida sig öfver hela jorden.»
- Men trots denna sägen,^äro zigenarna icke egyptier,
utan arier eller hinduer.
År 1417 visade de sig för första gången i Europa
"’.- i hertigdömmet Moldau - och påstodo sig hafva
kommit dit öfver »ett stort vatten». De utgjorde en
väldig mängd af mörk-färgade menniskor, som saknade
hvarje begrepp om Gud eller ett hem. Lika främmande
voro de för all slags moral, rätt, vetenskap och
konst. Icke ens musiken, åt hvilken de sedan så
lidelsefullt hängifvit sig, var på den tiden känd
för dem. De förstodo ingenting annat, än den ädla
kittelflikär-konsten, att sko hästar, spå, dansa
och stjäla.
De förvirrade förhållandena under 15:de århundradet
bidrogo till att utveckla zigenarnas medfödda dåliga
anlag. Med »apliknande snabbhet» spredo sig deras
skaror öfver Europa. De trängde fram ända tÖl Danmark
och Sverige samt banade sig äfven väg till England. År
1418 funnos redan 14,000 zigenare i Italien. Andra
stora skaror uppsökte Polen, trängde in i Eyssland och
spredo sig ända till närheten af asiatiska gränsen. De
öfversvämmade äfven Tyskland, Schweiz och Frankrike i
stora band. År 1421 intågade i Paris en zigenartrupp,
som bestod af en höfding, den der kallade sig grefve,
och 10 andra -män, alla beridna, jemte 80 qvinnor
och barn. Stora band ankommo äfven till Spanien, der
zigenarna ännu spela en framstående roll. I Sverige
hafva de aldrig varit talrika, men några familjer
finnas äfven här i landet bosatta, och åtskilliga, på
tillfälligt besök, flacka omkring från ena landsändan
till den andra.
Europa intogs af häpnad öfver denna egendomliga
företeelse, och då det slutligen insåg, att det måste
hejda öfversvämningen, var det för sent.
Den »»gamla goda tiden» tillgrep då ett radikalmedel
och förklarade zigenarna för fågelfria. Man hängde
dem i massa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
