Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tur utefter Dalslands kanal. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det hvitskummande fallet med det skogkrönta fjället
i bakgrunden, framte sig taflor af verkligt gripande
fägring.
Än mer vidsträckt och hänförande är utsigten från
det skogbevuxna berget till höger om kanalen. På
dess spets är uppförd en paviljong eller belvedere,
till hvilken, med trappor öfver branta stupningar,
bland vindfällen och vildt kringvräkta klippblock,
en romantisk skogsväg leder. De vyer, här öppna sig,
kunna med skäl kallas utomordentliga. Till höger om
åskådaren utbreder sig den vackra sjön Åklången,
med sina skogomkransade stränder, till venster,
nedanför de med yppig växtlighet höljda lodräta
klippväggarna, ser man kanalen oeh aquedukten,
hvilken senare, uppifrån sedd, är »snarlik ett
omkullhvälfdt gigantiskt sköldpaddskal», under hvars
stilla, klara vattenspegel den vreda, oroliga forsen
framstörtar, samt längre ner Håfveruds bruk med dess
såg och smedjor. Låter man blicken ila ännu längre i
öster mötes den först af den i solskenet glittrande
Upperudshöljen med Upperuds bruk; bortom detta vatten
upptorna sig skogar och berg, bakom hvilka Venern
utbreder sig som en blå strimma, med Kinnekulle såsom
en afstympad kägla, vid horisonten.
Yår lille ångare, som med älskvärdt tålamod en
lång stund väntat i slussen ofvanför aquedukten,
gifver signal till aftåg, och vi lemna med saknad
det på storartade naturtaflor så rikt utrustade
Håfverud. Efter en qvarts mils seglats utefter de
skogbeklädda stränderna af Åklången inlöper fartyget
i kanalen och slussen vid Buterud. De vildsköna
scenerierna afbrytas här af en mer leende natur,
som följer oss, tills vi inträda på sjön Råvarpen,
hvars omgifningar hafva en mer allvarlig och dyster
natur. Utefter de skogiga stränderna, som flerestädes
likt jättemurar resa sig öfver vattenspegeln,
fortsattes färden upp till den korta kanalen och
slussen vid Katrineholm, der en vänligare natur
åter möter den resande. Utefter en underbart fager
led styr ångaren sin kosa upp mot Laxsjön, än öfver
några små höljar, än genom smala pass, der träden
behagligt spänna sina lätta löfhvalf öfver den
porlande vattenytan.
Tid Långed har den resande tillfälle att för en
stund sätta fötterna på fast mark, medan fartyget
passerar den 3,600 fot långa kanalen, med sina fem
slussar. Ett stycke längre fram vid Långbro möter
ånyo en sluss, som höjer fartyget till Laxsjöns nivå,
254 fot öfver hafvet. Just som ångbåten styr ur
slussen, bör den, som älskar naturens skönheter,
ej försumma att kasta en blick tillbaka öfver den
passerade leden. En terrasslikt sjunkande dalgång,
hvars fjättrade böljor glittra i solskenet, omslutes
på sidorna af en yppig löfbädd, hvilkens ljusa
schatteringar mänga sig med barrträdens dunkla
grönska. Dock må man ej för länge låta fängsla
sig af den intagande synen, ty framför åskådarna
utbreder sig en tafla af en än mer hänförande natur.
Det är Laxsjön, perlan bland sjöarna på Dal och ett
af de vänaste vatten i Norden. Här omkring ligga
Fjäll, Dingelvik, Högen, Båga och andra egendomar,
alla utmärkta, en del ryktbara för sin sällsynt vackra
belägenhet. Men priset bland alla tager dock
det under vår ångares rastlösa gång snart på
en udde framskymtande Wærnska godset Baldersnäs.
Vi landa vid dess brygga, hvarest fartyget
qvarligger vid pass en timme. De resande
få alltså tillfälle att göra en lustvandring
i ställets inbjudande parker och trädgårdar,
hvilka natur och konst förenat sig om att smycka. Här
äro tempel, kiosker, grottor och holmar. Hvilken
mängd af olika, sällsynta träd och växter! – Men
det är främst från »rökrummet» i den på en höjd
belägna karaktersbyggnaden – hvilkens frontespis
öfverst är prydd med en staty af Balder –
som en utsigt af den mest hänförande art
erbjuder sig. Rummets halfrunda fönster bildar
ramen för denna förtjusande landskapstafla,
hvilkens vexlande partier mjuka våglinier och
djupa perspektiv nästan tyckas liksom enkom hafva
blifvit sammanfattade till ett artistiskt helt,
för att låta ställets och nejdens paradisiska skönhet
framstå i des rikaste glans.
Solen sjunker allt mer i Augustiqvällen och vi äro åte
ombord, för att styra kosan mot det på en holme gent
emo Baldersnäs liggande täcka Billingsfors. Ångbåten
qvarligge här öfver natten och fortsätter tidigt
följande morgon sin färd.För passagerarna finnas beqväma sofplatser i land,
anordnade af rederiet och på dess bekostnad.
Vi försumma icke en promenad i det klara månskenet och
in i stångjernssmedjorna, der den glödande metallen,
hamrarnas dofva slag och smedernas eldbelysta
gestalter lemna en bjert och målande motsats till
den utanför sorlande, i månens hemlighetsfulla dager
skimrande forsen.
Vid Billingsfors går segelleden förbi forsarna
genom två må höljar och fem, till en del i berget
sprängda, slussar, af vilka den mellersta kallas »Den
adertonde», en antydan om att det behöfts så många
af dessa jättetrappsteg, för att lyfta vår ångare
till den här uppnådda höjden af 290 fot öfver hafvet.
Efter att hafva tillryggalagt den en fjerdedels
mil långa Bengtstrohöljen, famnas farkosten åter
af kanalen och de tvänne slussarna vid Bengtsfors,
hvilka föra oss upp till den fyra mil långa, smala
sjön Selången. Nu har naturen alldeles ombytt
karakter. I stället för den sällsamma blandning
af idyllisk skönhet och nordisk kraft, som utmärker
omgifningarna kring Laxsjön, framträder kring Selången
en storartad höglandsnatur, som med sina fjäll, skogar
och blånande vatten förflyttar åskådarens inbillning
till de trakter, der Ossians harpa klingade. – I sin
vildt storartade skönhet är trakten kring Selången
långt ifrån ödslig. I vester framskymtar på något
afstånd Ertemarks kyrka; längre fram ses Torrskogs
kyrka samt på motsatta sidan Gustafsfors Jernbruk och
pappersmassefabrik.
Vid sistnämnda station har ångbåten nått gränsen
af Dal; men derför är ej resan slutad. Betecknande
sin bana med en mörk, sig småningom upplösande
rökpelare, styr ångaren kosan nordvart hän, tills
den vid Lennartsfors bruk i Vermland för en stund
fångas i trenne i berget sprängda slussar. Förgäfves
ryter forsen vid sidan och vältrar sina »bolstrar»
i djupet. I sakta mak stiger ångaren uppför slussarna
och står om en stund oskadd i Foxens spakvatten.
Men »framåt, så är vårt ödes bud»! Stränderna draga
sig allt längre tillbaka och framför oss utbreder sig
en vidsträckt vattenspegel. Vi söka att efter ögonmått
bestämma afståndet till den motliggande stranden, då
rorgängaren i hast kastar om ratten ett par slag och
»Laxen», lydig som ett lam, vänder stäfven mot söder.
Yår kosa har allt ifrån Håfverud gått i nordlig
eller, nogare bestämdt, i nord-nordvestlig riktning,
men ofvanför Lennartsfors, midt för Båstenäs, ändrar
fartyget kurs och följer riktningen af sjön Stora Lee
mot söder. Allt ödsligare blir färden. På högra sidan
om sjön uppstapla sig öfver hvarandra skogomkransade
berg, hvilka för vid slättlandet vanda ögon nästan
antaga karakteren af fjäll. – Hvarför icke? Vi befinna
oss ju i Norge och de bergstaflor, vi se, äro utskott
af Kölens södra fjällsträckningar. Vår vistelse på
»utländsk botten» blir dock af kort varaktighet. Om en
timma eller par äro vi åter inne i Dal; rakt framför
oss i söder reser sig, på högra sidan om sjön,
Nössemarks kyrka och nära intill densamma lägger
fartyget till vid det i en fager vik belägna Strand.
Härmed är hufvudrouten på Dalslands kanal slutad,
önskar ni stanna ett par dagar på Strand, för att
taga den omgifvande fjällnaturen i betraktande, eller
behagar ni göra en extra ångbåtstur till det vid sjöns
södra ända belägna Ed? Men jag håller vad, att ni
föredrager att göra oss sällskap till Fredrikshall. –
Vi kunna välja, antingen att göra den 2,7 mil långa
turen i hyrdt åkdon eller åtfölja omnibusen, som afgår
en stund efter fartygets ankomst. Vägen är till en
början temligen enformig och ful; skoglösa berg och
hedar omvexla med små uppodlade inhägnader. Snart äro
vi inne i Norge. På en ypperlig chaussé rullar vagnen
fram genom skogar, förbi bråddjup och bergstalper,
mellan hvilka der och hvar en mörkögd skogssjö
håller sin spegel mot dagen. I rask fart ila vi
förbi Aspersjön och Ertevandet till Femsjöns södra
strand. Der bortom öppnar den romantiskt sköna
Tistedalen sitt förtjusande perspektiv; vi lyssna
till sågverkens rassel och stångjernshamrarnas slag
i djupet, ackompagnerade af Tistedalselfvens dofva
brus. Hastigt gör vägen en svängning omkring det
tvärbranta fjället; i fonden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
