Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Färgerna. x.
- Med eller mot tidens ström? O.
- Kökar-Lasse. J. O. Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Är det ej då den hvita färgen,
Som allting gör så fint och grannt?
Dock andra färger äfven äga
Sitt pris. Nog är det gröna skönt.
Från gamla tider plär man säga:
Det ljufva hoppets färg är grönt,
Och nog skall hvar och en förklara,
Att grönklädd mark och skog är skön,
Och vill man riktigt älskvärd vara,
Så heter det: man gör sig grön.
Dock – herrlig är den röda färgen:
Den varma kärleks färg är röd.
Hur’ sköna äro icke bergen,
Som rodna utaf qvällsolns glöd!
Den frukt är röd, som skönast lyser
På bladens dunkelgröna grund,
Och flickans mun, som mot dig myser,
Är icke det en purpurmun?
Den rodnad, som i friska vinden
Ett anlet målar, den är skön,
Dock skönast den, som uppå kinden
Är blygsamhetens rätta rön.
Dock – jag den blåa färg ej glömmer:
Blå himlen är, när den är klar,
Och vackrast är – så mången dömmer –
Det dunkelblåa ögonpar.
Månn’ blomster verlden något äger,
Som mera kan behaga dig,
Än lilla blomman, hvilken säger
Så mildt och ljuft: förgät ej mig?
Men mångens håg det gula lockar
Med makt, ty guldets färg är gul,
Och Ingeborg bar gula lockar,
Och hon var säkert icke ful.
Dock, torde någon påstå våga,
Den bruna färg på alla rår;
Men äfven svart man skönt kan kalla,
När kring, en rosig kind som bård
De mörka lockars vågor svalla,
»En midnatt kring en rosengård».
Ja, man kan tveksam bli’ i valet,
Och derför har jag alltid tänkt:
Naturen har ej gjort så galet,
Då den oss många färger skänkt!
*
Med eller mot tidens ström?
Vår, tid har onekligen sina fel; men icke dess mindre
äger den en förtjenst, som vi allt för ofta glömma:
den är vår.
Att sakna det förflutna, när det gäller förhållanden
och icke menniskor, är mer än ett misstag, det är en
karakters-svaghet. Vi hindras derigenom att arbeta
med allvar och ifver.
Vi hafva kännt personer, hvilka, med blicken envist
riktad tillbaka, slösade på det förflutna de krafter,
som det närvarandes arbete och tanken på framtiden
hade rättighet att taga i anspråk. Då de voro
ynglingar, saknade de barndommens enkla nöjen; då de
voro fullvuxna, saknade de ynglingaårens liflighet;
vordna gubbar, saknade de mannaålderns kraft. Ingen
ålder hade varit passande för dem; de hade kännt sig
modfällda under hvarje lifsskede, d. v. s. de hade
alltid varit lättjefulla och onyttiga.
Om vi hafva för afsigt att göra ett dugtigt språng
framåt, skola vi icke taga fotfäste i tomrummet,
utan på verkligheten. Lyckliga de, som älska sin
tid!... Men om vår tid misshagar oss, om vi icke
lyckas att älska den, äro vi dock skyldiga att följa
med den.
Att följa med sin tid vill icke säga, att vi
skola godkänna sådana framträdande åsigter eller
förhållanden, hvilka vi anse för oriktiga eller
dåliga. Att följa med sin tid, är icke att foga
sig efter det onda r det är att foga sig efter
vilkoren för det moderna lifvet, att, erkänna de
nya grundvalar för civilisationen, hvilka våra
saiMida nedlagt; det är att taga på oss vår del
af bördan, att icke rygga för dagens kraf, utan att
förbereda framåtskridandet och främja lifvets vilkor:
utvecklingen.
Dej som klaga öfver det närvarande, duga till
ingenting. Hvad skulle man tänka om en åkerbrukare,
som, i stället för att odla sitt ny förvärfvade fält,
satte sig i en vrå och grät öfver sin gamla egendom,
som han mist? Hvad skulle man tänka om en sjöfarande,
som, i stället för att utbreda sina segel för vinden,
ginge ner i sin hytt och, med hufvudet stödt i
händerna, började gråta öfver den bris, som blåste
förra månaden?
Mellan det förflutna, som undflyr oss, och framtiden,
som är oss förborgad, ligger det närvarande, som
i sitt sköte bär våra pligter, inför hvilka hvarje
tveksamhet är ett fel.
Hvarje tid har sitt ideal och hvarje tid är
pligtig att för detsamma lefva, tänka och arbeta.
O.
*
Kökar-Lasse.
Ögruppen Kökar, belägen i södra delen af Ålands haf,
utgöres förnämligast af tvänne ganska vidsträckta,
i norr och söder om hvarandra liggande öar, förutom
en mängd större och mindre holmar och skär, huller
och buller om hvarandra på vattenytan. Alla äro för
det mesta ofruktbara, och detta gäller isynnerhet i
fråga om de båda hufvudöarna, väldiga klippor, mellan
hvilka der och hvar man ibland kan träffa på någon
grön fläck. En naturlig följd af denna ofruktbarhet
är, att öarna icke kunna frambringa säd eller andra
nyttiga växter ens till invånarnas tarfligaste behof,
hvadan dessa måste taga sin tillflykt till jagt och
fiske, för att kunna lifnära sig. Dessa kökarsmän
äro också kraftfulla och oförskräckta och våga till
och med, om det gäller, lifvet för att kunna rycka
sitt utsedda byte från vattnet och luften. De stå i
högt anseende hos de öfriga åländingarna för sin
skicklighet till sjös, men äro derjemte fruktade
såsom vilda män, i hvilkas ådror vikingablodet ännu
sjuder. Namnet på dem man och man emellan i trakten
är också kökarsvikingarna.
På den nordligaste smala och steniga udden,
Kapelludden benämnd, stodo en septemberafton år 1808
tvänne kökarsfiskare lifligt samspråkande. Det var
en vacker afton. Öfver de många holmarna och skären,
öfver den lätt krusade vattenytan, de mörka bergen
och det lilla åldriga kapellet, göt den nedgående
solen sitt röda, fantastiska skimmer, hvilket gjorde
den lugna täflan högst intagande. Icke ett enda segel
syntes till; den vidsträckta vattenytan återspeglade
ingenting annat än holmarna och skären.
»En öfverdådig sälle, den der Lasse», sade ändtligen
den äldre fiskaren, en man vid pass sextio år, i det
han ifrigt spejade utåt hafvet. »Det var ju vanvettigt
af honom, att begifva sig ensam till Kumlinge, som
ryssen håller starkt besatt, efter hvad Nils sade i
går. Han kom ju endast med knapp nöd undan dem.»
»Men en underlig menniska är det i alla fall",
invände Anders.
»Må vara. Men hör först och döm sedan. Eller kanske
du inte har lust, att...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Jun 5 23:22:30 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0022.html
