Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Far är hemma!" Ernst Wallmark - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Far Sir hemma!"
(Tillhör illustrationen å föregående sida.)
ti skyddande hamn ligger skutan förtöjd,
’~’arken göms under snötäcket hvitt;
"Far är hemma igen» och i stugan är fröjd,
Mor och barn ha’ nu återfått sitt.
Ty var saknaden djup när .i fjerran han for,
Kastad kring på det brusande haf-,
Så förbyts den i dag till en glädje så stor,
Som ett menniskohjerta vet af.
»Far är hemma igen»-och för gammal och ung
Skall en festdag det blifva i dag,
Nu skall muggen, af fradgande julölet tung,
Gå omkring i det lyckliga lag.
Lilla mor lägger hvitaste duken på bord
Och tar remmarn ur skänkskåpet fram.
Far, som brottats med vindar från Söder och Nord,
Kan behöfva en stärkande »dramm»! -
»»Far är hemma igen!» Lille sistfödde son,
Du blir bjuden till dans i hans knä!
Ack, från vågornas famntag och bränningars dån
Är det ljuft att få komma i lä,
Ljuft att sitta igen bland de älskades rund
I sin trefna, fäst tarfliga vrå,
Att ta’ kärlekens helsning från ögon och mund
Och få svara förtroligt derpå! -
Så är sjömannens lif! Opp och ner - ner och opp,
Liksom skeppet på böljornas rygg! - Ifrån sorg och
till fröjd, ifrån fara till hopp Stads’ han håller
sin kurs lika trygg;
Ty hvad mera, om vågorna skyhöga slå Emot bogen
vid stormarnas tjut? Sin ledstjérna har han derupp’
i det blå, Och den släcker stormen ej ut.
Hvarthelst dock han seglar till främmande land,
För att söka sig skatter och guld,
Der skimrar ur minnenas fjerran ibland
För hans öga en hägring sä huld.
Och oemotståndligt den drager hans själ
Tillbaka till hembygdens kust,
Till ögon, som sade i tårar farväl,
Till kärlek i nöd och i lust.
Den bugtiga stäfven då vänder han snart
Mot hemmet med längtande håg.
Och brisen är gynnsam; med dansande fart
Bär det af öfver glittrande våg.
Snart nalkas han kusten der stugan ses stå
Invid viken speglande klar.
Der bo de - derinne - de gamla, de små,
Som ha’ väntat sä länge på far.
Den blågula flaggan nu hissas i topp,
Ett »hurrah», som från bergen ger svar!
Och de små skynda alla med jublande hopp
Ner till stranden att helsa på far.
Då - när maka och barnen i famn honom ta’ -;
Då, vid återseendets fest,
Han sannar de orden att: »borta är bra,
Men hemma, ack hemma är bäst».
Ernst Wallmark.
ooh
Novell af Emilie Flygare-Carlén.
Första tidskiftet.
(Eftertryck förbjudes.)
I.
fynd - ett nog starkt och exalteradt uttryck för
närvarande fall; men naturligtvis är allt, som
sker i dålig afsigt, syndigt. Det kan ej falla mig
in att förneka detta, äfven, eller allra minst,
då frågan gäller mig sjelf* Jag afskyr alla dumma
undanflykter! Således har jag begått en mycket
mensklig synd eller, rättare, en mensklig.dårskap,
efter vi äro födda med begär, att stundom öfverge
den sunda logiken för ett narrspel.»
Den person, som fullkomligt obesvärad uttalade
dessa ord, var en ung man med fyllda tjugotvå
år. Han ägde likväl ingenting så särdeles ungt i sin
personlighet. Stor till växten, men med en vårdslös
kroppsställning, till följd af träget arbete mager
och blek, långsam och betänksam i sina rörelser,
syntes äfven hans ansigte i harmoni med det öfriga.;
Hyn skiftade sällan i rödt, och don något; stränga
pannan befanns utan skuggning af det bruna håret, som
kortklippt stod upp rundt omkring hufvudet. I hans
stora, kolsvarta, utmärkt sköna ögon brann nästan
ständigt .en beslöjad eld, och då härtill lades en
mun, som syntes nog fast, att sällan visa ett det
mildaste, men aldrig ett gladt leende, så har man
porträttet; fullständigt. Och intrycket af detta
ansigte, hvilket den redan betydliga skäggväxten
ytterligare lånade ett allvarligt drag, var det,
att man hade framför sig en kraftig, men icke en ung
natur. Han hette Herman Blumenhaal, hade nyss tagit
medicine kandidaten och
var nu under förhösten på besök hos sin farbror,
i hvilkens sällskap han för närvarande befann sig i
staden närmast dennes egendom.
Den blifvande läkaren, hvilken, enligt en oblid
spådom, aldrig skulle bli en lycklig läkare, hade
uttalat de ofvananförda orden till den framför honom
stående .farbrodern: en högrest, imponerande man,
till utseendet itretiotre eller tretiofyra år,
men i sjelfva verket nära det fyrtionde. Det var
icke denne herres så utmärkt vackra drag, som mest
frapperade, ty i dem fanns ringa mildhet, äfven
då de befunno sig i sitt normala skick, hvilket nu
långt ifrån var händelsen, ,men hvad som frapperade,
var hans befallande min och väsende,; och likväl
visste man aldrig exempel på, att han öfverskridit
artighetens eller humanitetens gränser. Just nu låg
emellertid öfver den afrikanska ansigtsfärgen, den
stolta kastningen på hufvudet, framför allt öfver de
blixtrande ögonen och de under väldiga mustascher
halft undangömda läpparna, ett mörkt element, ett
slags återhållen naturrevolution, som, i fall den
ej tyglats, skulle likt en lavin rasat ner öfver
brorsonen, i hvilkens lågmälda ton måhända legat en
bittrare sarkasm än orden antydde.
»Jaså, du erkänner då, att din ovärdiga och syndfulla
handling härflöt från en dålig afsigt! Nå, jag visste
förut, att den flöt från en af dessa grumliga källor,
hvilka äro vida sämre än de, från hvilka mången
lättsinnighet härflyter. Du lydde en gemen känsla»,
sade iskallt farbrodern.
Sv. Familj-Journ. 1878.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
