Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med ditt utmärkta rykte och så värd den stora aktning,
man skänker dig, skulle man våga sqvallra om! Nej,
nu skyndar jag ner i förväg!»
»Och sätt kaffet i kabinettet, tant lilla. Jag kommer
genast efter,»»
»Ja, ja, du.» Tanten smålog och tänkte för sig sjelf:
»Begriper! Kabinettets fönster ligga åt gården och
derifrån slipper hon, stackars sensitiva, ännu så
skygg och barnslig, att besväras af någon helsning.»
Den unga fru von B:s våning, der hon under sitt
enke-stånd, hvilket nyss ingått i andra året, lefvat
fullkomligt tillbakadraget, var ingen profkarta på
elegans, än mindre på god smak, ty den var precist
sådan, som den gamle assessorn under tjugo ungkarlsår
haft den. Då han gifte sig, gjorde han det möjligaste
minsta i förbättringsväg, ty, som han sade till
sin unga, försagda hustru, »det vittnar om dumhet
och brist på moralitet, att göra sin dagliga boning
till ett tempel för fåfängan och konsten. Den förra
har man nog af, blott man går ut på gatan, och för
den sednare har man museer och expositioner af alla
slag. Hemmet bör endast visa renlighet, enkelhet
och trefnad, medan, till belöning, kapitalet växer
genom räntorna...»
Sedan mannen med dessa orubbliga principer (i öfrigt
en hedersman) lemnat sin unga hustru ensam, att
under råds rade disponera öfver det solida arfvet,
hade hon dock icke gjort minsta omstörtning i det en
gång ordnade boet-, hon vördade ännu hans grundsatser.
Då hon inträdde i det omnämnda kabinettet, ett ganska
tungt rum, för tillfället upplyst af en ståtlig
brasa, såg hon så ljus, vacker och älsklig ut,
att hon sjelf utgjorde rummets förnämsta upplysning
... Victorine var, som man hört, tjugotre år och hade
det obestridda privilegiet att gälla för stadens
första skönhet. Hennes fina gestalt, af lagom
höjd, utvecklade i sina rörelser allt det behag,
som kroppsliga rörelser kunna utvisa. Ansigtet,
ovalt och af en bländande hvithet, ägde drag,
hvilka blifvit liksom utvalda, för att visa det
godas intelligens. Hennes hår ägde den sällsynta
purpursvarta färgen och vågade sig som ett diadem
öfver pannan. De svarta, svärmiska ögonen och den
fina purpurn på kinder och läppar - allt stod i
öfverensstämmelse med hennes mjuka och milda väsende.
»Se här, min älskling», sade tant Elsa, Victorines
enda qvarvarande slägting i lifvet, »se här ändå en
besökande.» Hon visade åt bordet, på hvilket stod en
hög kamelia med en rikedom af hvita blommor.
»Ack, hvem har skickat den, kära tant? Hon måtte väl
aldrig vara från den förbittrade?. . .» hon afbröt
och vände sig bort.
»Hon kommer ej från någon förbittrad, mitt
barn. Rytt-mästaren har skickat den som ett prof
från sitt orangeri vid Stora Hattaryd. Han hoppades
att du skulle vilja mottaga den, efter som dina egna
kamelior ännu icke hunnit komma i blomning.»
»Jaså gerna. Jag har aldrig sett en skärare hvithet
på sådana blommor eller en saftigare grönska,» Hon
nästan gömde ansigtet i trädets krona.
Tanten, som stod bakom henne, skakade sakta hufvudet
och hade ett utseende som tycktes säga: »Jo, nu är det
klart», men högt yttrade hon: »Ryttmästarens betjent
nämnde ingenting om, att hans herre ämnade sig hit.»
»Jag tror ... jag vill likväl minnas, att han i
går talade något om att komma hit i eftermiddag.»
Yictorine fördjupade sig allt mer i beundran af
blommorna.
»Jaså.» Tanten började syssla, med kaffet, men
när servisen blifvit uttagen, sade hon utan all
förberedelse:
»Min kära Yictorine, nu måste du berätta mig den der
dumheten af kandidaten. Vår grannfru hade hört lite’
slarf, men visste icke mer, än att alla menniskor
påstodo, att han burit sig åt som en äkta tjufpojke,
hvilket dock är honom fullkomligt olikt. Men huru
kom du att dansa första fransäsen med honom?»
»Ja, det är frågan! Jag försäkrar tant, att då vi i
förrgårs afton träffade den unge mannen, som vi kännt
många år, hos borgmästarens, och han frågade mig om
det var sanning, att
jag på morgondagens bal skulle dansa för första gången
efter så lång tid och han med detsamma bad mig om
första fransäsen - han vet att jag aldrig valsar -
fann jag hans tidiga begäran högst påflugen och
ernade genast säga honom, att jag icke ens visste,
om jag alls skulle komma att dansa, följaktligen ej
heller ville binda mig ... och ...»
»Och ändå hade du den svagheten, att gifva ett
alldeles motsatt svar.»
»Jag var icke mäktig af motstånd för den blick, han
höll öfver mig - det är en så underlig ung man! Kort
sagdt, jag lofvade.»
»Men hur kom det der andra sedan?»
»Utan tvifvel befann han sig i ett ursinnigt humör,
då han uppträdde på balen, något som märktes af många
ögon. Han sade mig helt kort och tvärt, att vi skulle
dansa emot hans farbror - och derpå försvann han...»
»Kom ej ryttmästaren fram till dig?»
»Yisst icke! Men äfven sedd på afstånd märkte jag,
att hela hans magnifika personlighet, i trots af all
sjelfbeherrskning, var inhöljd i moln. Jag kände mig
orolig, dock utan någon bestämd aning om förargelse,
då musiken blåste upp och alla par ställde sig på
sina platser. Efter ett opassande dröjsmål kom unga
herrn med sin långsamma, loja gång, men när vi hunnit
till midten af salen, släppte han plötsligt min arm,
mumlade någonting om en häftig näsblod, som dock
ingen kunde se, och lemnade mig ensam innesluten i
den stora ringen. Några obildade unga män, som han
passerade, funno scenen tillräckligt löjlig för att
börja skratta högt. Döm om min belägenhet, blottställd
för så många blickar! Blygseln ökade min närsynthet,
så att jag ej kunde urskilja den plats, jag lemnat.»
»Och detta skulle hända dig, då du för första gången
åter visade dig i societeten!»
»Ja, det var i sanning en slät hämnd, men just då kom
ryttmästaren skyndsamt emot mig och sade högt, med
sin allra största förbindlighet: ’Min son, hvilken
just nu anlände, anhåller på det vördnadsfullaste,
att få intaga min brorsons ställe/ Derefter förde han
mig helt ståtligt till min plats, der unga Anton,
studenten, stoltserande mottog mig. Musiken blåste
åter upp och allt gick sin gilla gång. Kandidaten
syntes ej vidare.»
»Men säkerligen ryttmästaren, derpå är ej att tvifla.»
»Ja, han var mycket uppmärksam mot mig hela
aftonen. Men jag förstod hans dolda, men djupa harm
öfver, att jag beviljat unge herrn hans uppbjudning.»
»Naturligtvis», inföll tant Elsa, »ansåg gamleherrn
den näsvisheten af brorsonen såsom ett oblygt
ingrepp i hans rättighet. Han var naturligtvis den
sjelfskrifne kavaljeren till första dansen.»
»Min bästa tant», svarade Yictorine med en så
naturlig värdighet, att den gamla damen blinkade
dervid, »får jag be tant icke begagna ett uttryck,
som blir vulgärt, då det användes på en man sådan
som ryttmästaren Blumenhaal!»
»Ack, Yictorine, jag ser hur det går, men tänker
du ej på, att denne stolte och fordrande herre är
född att herrska öfver allt, som kommer under hans
domsrätt? Du har en gång korsat hans beräkningar;
han torde ännu minnas det.»
»Minnes det gör han väl, men han vet, att det ej var
jag, som korsade dem. Nu går jag åter tillbaka upp
i min sängkammare, der jag behöfver hvila och tänka.»
»Ja, barn, det sista i synnerhet. Ack, tag ej illa
min uppriktighet!»
III. Hvad. följden t>lef af den xmga fruns tänkande.
Klockan hade nyss slagit sex. I förmaket var
kakelugns-elden nära nedfalnad. Men tvärt
emot assessorns hushållsprinciper brunno, i
rena hvardagslaget, tre ljus i kronan och två på
divansbordet, der värdinnan satt, mycket upptagen af
att röra omkring mönster och garnnystan i arbetskorgen
. . . Nu ringde det på tamburklockan. Hvad skedde
då? Jo, att Yictorine tappade hela korgen, att tyon
började darra från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
