Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
att hans ärende varit att lemna fru von B. ritningen
af ett hus, i hvilket hon funderade på att nedlägga
allra bästa delen af sitt kapital,"
»Hvem i all verlden har användt dig som affärsman»,
sade ryttmästaren, i det han, helsande på värdinnan,
med hemligt nöje anmärkte, att hon syntes ovanligt
förlägen.
»Det är ingenting att tala om.» Hon lade papperet
ner i arbetskorgen, och medan derefter en liten stum
scen spelades mellan henne och den siste gästen,
skyndade studenten ut.
V. J>e kollationera sina vanor ocli egenskaper.
Ryttmästarens närvarande visit var icke beräknad
att räcka mer än några minuter. Han hade endast för
afsigt att fråga om han kunde hoppas, att för sin
egen del få upptaga en timma af hennes nåds afton,
men då han härpå erhöll det blyga, undvikande svaret:
»Icke i afton, icke heller i morgon, men i öfvermorgon
afton skall jag säkert vara hemma», mulnade han.
»M är suverän i er vilja!» svarade han litet
stucken. »Men hvart tog den der ritningen
.vägen? Ernår ni verkligen nedlägga ert disponibla
kapital i en fastighet här i staden?»
»Ack, var god och bry er för all del ej om det
der!» Men just som hon nu skulle skjuta ner en
förrädisk snibb af papperet, stötte hon med armen
mot en blomkruka, och der låg då öppet på bordet
det kringstjelpta innehållet och, kan man tänka,
allra öfverst den uppslagna teckningen, i hvilken
han vid en flygtig blick genast igenkände sitt eget
herregods. Men när han såg hennes ökade oro, var han
allt för ridderlig och derjemte allt för förtjust åt
sin herr sons påflugna idéer, att låtsa sig ha sett
något. Han rekommenderade sig tvärtom med ett hastigt:
»Således i öfvermorgon ...» och dermed var Victorine
befriad från sin tredje visit.
Så snart hon blifvit ensam började hon gråta som ett
riktigt barn. Hennes ställning gent emot sin mäktige
och fordrande friare hade varit så god - nu var den
deremot så ohållbar som möjligt. »Detta», tänkte hon,
»har jag den förarglige studenten att tacka för, men
hvem kan harmas på den... Han är så glad, oförarglig
och godsint, att han verkligen måtte vara född att
bortskämmas. I alla fall blir det ändå, såsom jag på
förhand beslöt, ingen förklaring förr än kandidaten
rest, och när förklaringen sker, skall hans herrskare
väsende icke få imponera på mig - jag vill ha alla
mot och med på klar fot.»
Kandidaten var nu på väg till Stockholm; unge Anton
hade rest med ett par kamrater ut åt landet och
aftonen var inne, då Lorenz Blumenhaal ändtligen
skulle se sitt öde afgjordt.
Han hade också icke väl satt ifrån sig hatten,’
än han kastade sig in i ämnet...
».Ack, säg, får man bli ostörd i afton? Hvar är
tant Elsa?»
»Hos postmästarens på ett bostonparti ... dit jag
senare skall komma efter.»
»Verkligen!...» ryttmästarens ton hade redan
en dominerande brytning. - Men med ett det
behagligaste leende svarade Yictorine: »Det är
alldeles nödvändigt. Jag har minst ett halft dussin
betar att vinna eller uppgöra sedan sista bjudningen.»
»Det är då visst och sannt, att fruntimren ha en
egen förmåga att söka distrahera en man från sitt
ämne. Men denna gång får det ej lyckas, Och hvarför,
dyra Victorine, skulle ni vilja det? Jag säger er ju
ej något nytt, då jag erinrar er om huru grymt jag en
gång blef gäckad. Och ännu mindre blir det något nytt,
om jag häntyder på, huru trofast jag under alla dessa
år qvarhållit er bild i mitt hjerta. Jag kan aldrig
älska någon annan qvinna! - Hvad svarar ni mig då?»
Från det ögonblick han började tala till henne med
en röst så öm, så bevekande, att hon aldrig trodde
det vara
möjligt att han» den stolte mannen, kunde tala så,
och sedan han betraktade henne med blickar, strålande
af en eld, hvilken hittills icke träffat henne,
kände hon liksom en fullkomlig maktlöshet till allt
motstånd. Men hon tillslöt hjeltemodigt ögonen medan
hon svarade. »Jag tror visserligen, att ni länge hyst
tillgifvenhet för mig...»
»Tillgifvenhet! - hvilket uttryck!»
»Kärlek då! Men hvad som varit är icke alltid, det
som llir. Jag är ej mera den adertonåriga flickan, som
lätt öfver-tygar sig, att det blott behöfs utsträcka
handen, för att nå den sanna lyckan! Nu, vid snart
tjugofyra år en mogen qvinna, vågar jag säga er: Om
jag ger er något, fordrar jag kanske mera i gengäld.»
»Derpå tviflar jag icke det ringaste. Men vill jag
ej skänka er hela mitt lif?»
»Detta, herr ryttmästare, är en fras, hvilken männerna
saklöst kunna begagna, emedan de naturligtvis göra
hustrun delaktig i hela deras lif. Men den förklarar
icke hvad hon egentligen får. Skall hon med maken
endast dela kärlekssuckar och dagligt bröd eller
skall hon blifva hans hälft i högre mening?»
Ryttmästaren hade ej beredt sig på preliminärer af
detta slag. Och han ,fick ej tid att svara innan
hon tillade:
»Ernår ni väl, att börja med, för min skull lägga band
på ert befallande lynne, er uppblossande häftighet,
ert misstroende och er ofelbarhet? Allt detta,
som jag observerat, skulle, utveckladt i hemlifvet,
störa för mig all frid och glädje - ty om jag också
älskade min man, måste jag då frukta honom.»
»Victorine, tro mig, jag är just den man, som, ehuru
icke danad af den mjukaste leran och utan tvifvel
behäftad med ännu flera fel, såsom, envishet, högmod
och (männer emellan) oftast oåtkomlighet för skäl -
likväl är skapad att, af en öm och trofast hustru,
ledas från det reala till det ideala. Jag säger detta
på den grund, att mången mild sträng anslås i mitt
väsende, just då jag möter mildhet, och att jag då
först känner mig lycklig. Lita på mig, fängsla mig
genom kärlek!»
»Allt detta är vackert, och Gud ser huru gerna jag
vill lita på er... Dock har jag svårt att beherrska
en bäfvan, som ofta kommer öfver mig.»
»Detta förefaller mig grymt! Mina känslor äro så
varma, så djupa; såra mig ej i denna stund, tvinga
mig ej att tro, det ni skulle önska att se en stark
man förvandlad till en dåraktig yngling. Jag äger
passioner, men jag äger äfven makt att styra dem,
och just nu gifver jag ett grundligt prof derpå,
ty mitt blod svallar och jag står ju ändå här lugn,
snarare lik mannen inför sin domarinna, än mannen
inför den qvinna, som han dyrkar tillräckligt, för
att aldrig kunna såra henne och af hvilken han väntar
lika mot lika... Älskade Victorine, låt antingen ditt
hjerta tala, eller låt mig gå!»
»Ja, mitt hjerta skall få tala och det bekänner
för dig fritt, att jag länge, länge förstått och
besvarat dina känslor, till qval för mitt samvete,
som ofta anklagat mig, då jag ej hade rättighet att
hysa din bild.. . Nej, vänta, vänta... beherrska dina
intryck medan jag får förklara för dig, att listan
på mina fel icke blir mindre än dina. Jag är icke
en driftig qvinna, tant Elsa här styrt vårt hus,
och huru ringa betydde det, emot ditt! Jag är till
lynnet ofta drömmande; stundom känner jag mig modig,
men oftare skuggrädd som ett barn. Har jag lugn och
frid omkring mig, är jag glad i mitt husliga lif,
men en fullkomlig sensitiva för all kylig beröring,
all slags storm. Till på köpet fruktar jag, att jag
är en smula loj. Hvad säger du nu?»
»Jag säger, min högt älskade sensitiva, att en del
af dessa egenskaper tillåter jag dig att behålla, men
andra, som föllo dig så naturliga, då du var förenad
med en så gammal godsiniiad, men trög och tankspridd
make, skola vi bortplocka. Tant Elsa skänker jag dig
gerna, och du får också gerna drömma, blott jag lefver
i din dröm och får väcka dig - just som nu!»
»Nej, så häftigt vill jag ej bli väckt», svarade hon
skrattande och lycksalig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
