Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfdalens porfyrverk. K. E. och K. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
vittriiig, verkställdes redan år 1731, på
Bergskollegii föranstaltande, efter framställning af
upptäckaren, prosten Näsman, m. fl. Derefter synes
dock frågan under ganska lång tid fallit i glömska,
ty först år 1785 finna vi en ny och antagligen mera
omfattande undersökning vara verkställd på samma
mineralfält. Denna nya undersökning föranstaltades
af riksrådet grefve Bielke, hvilken, i sin egenskap
af ordförande för sällskapet Pro Patria, under
missväxtåren 1772-1773 vistades i orten, för att
utdela understöd åt de nödlidande, och derunder blef
satt i tillfälle att göra sig noga underrättad om
porfyrtillgångarna och möjligheten af att tillgodogöra
dem.
Genom Bielkes försorg bildades också år 1788 ett bolag
– grundadt på 1,500 aktier å 5 riksdaler stycket
(detta belopp måste dock flera gånger af aktieägarna
inbetalas) - hvarefter verket påbörjades. Såsom dess
förste styresman namnes "dåvarande studeranden", den
sedermera berömde öfverdirektören E. Högström. Platsen
valdes’ förmånligt midt ibland porfyr-brotten,
af hvilka de förnämligaste bära namnen Dysberget,
Blyberget, Klitten, Eönnåsarna, Brunsbergét,
Norderåsen (äfven kallad Orlock), samt vid Åsen,
der den s. k. granitellporfyren har mäktiga lager. -
Den gröna porfyren anträffas öfverallt i Elfdalen
vid elfvens stränder, äfvensom på dess lotten. I
sammanhang härmed må ock anmärkas, att inom Elfdalen
porfyr anträffas så att säga i alla färger, hvar för
sig rena, såsom t. ex. svart, hvit, gul, röd o. s. v.,
äfvensom s. k. conglomerater, hvilkas färgskiftningar
öfvergå hvarje beskrifning, enär de icke hvar för
sig äro på för ögat uppfattligt sätt bestämda och
begränsade, utan i hvarje del af "brottet" ingå på
ett sällsamt sätt i hvarandra.
Mekanismen för drifvande af slipverket är uppfunnen af
förutnämnde öfverdirektör Hagström. Denna uppfinning
berömmes af alla fackmän såsom varande i hög grad
snillrik’.och praktisk-, tilläggas må dock, att
äfven verkets egna, arbetare gång efter annan lyckats
förbättra och fullkomna densamma, oaktadt de, alla
Elfdalsbor, aldrig varit l tillfälle att studera
mekanik på teoretisk väg. Hvarje vid Elfdalens
porfyrverk användt medel att förädla porfyren är
uteslutande svenskt, utan att vi dock dermed velat
säga, att ju icke tilläfventyrs äfven utländskt
biträde kunnat vara af mer eller mindre väsentligt
gagn vid verkets oaflåtliga sträfvan till fullkomning.
Sedan clet genom grefve Bielkes nit bildade Elf
dalens por-fyrverk länge gått med förlust, inköptes
detsamma af d. v. krönprinsen Carl Johan, som gjorde
allt, för att tillvinna anläggningen europeiskt
erkännande. . Eedan derförinnan, eller första året af
sin tillvaro (år 1788), hade dock första. ägarna af
detta verk visat, hvad af dalaporfyr kan åstadkommas,
genom, tillverkning af den vas, som nu förvaras i
det s. k. konung ’Oskars skrifrum på Drottningholms
slott och hvilket konstverk bär följande påskrift:
;
Den första vas, som bh-fmt jgjwd i Sverige af porfyr
frän Elfdalens socken i Dalarne. Ar 1787.
Sedaii Carl Johan, såsom förut är nämndt, blifvit
ägare af Elfdalens porfyrverk, befallde han, att
den nu vid lustslottet Rosendal stående bekanta
och af hvarje åskådare så rättvist beundrade, i
den ädlaste stil utförda vasen skulle vid verket
förfärdigas efter lemnad ritning. Efter både
långvarigt och ifrigt sökande fanns ändtligen, år
1823, vid Gåshvarfs by det por-fyrblock, vägande
icke mindre än omkring 600 skeppund, hvarur vasen
sedermera höggs och fullbordades, år 1825-, af verkets
egna arbetare. Ritningen till detta mästerverk är,
i förstorad skala, uppgjord efter teckning af en
i Herculanum funnen och numera i Portici förvarad
antik marmorvas, hvilkens alla proportioner och flesta
prydnader blifvit med största noggrannhet följda. En
samtida säger, att äfven "främlingar erkänna, att
de icke i något land i Europa funnit ett arbete af
samma slag, från äldre eller nyare tider, som i djerf
storhet, sköna, lätta, harmoniska former och sjelfva
ämnets glans, med detta kan jemföras. Det öfverdunklar
äfven Italiens båda största vaser, den antika, påfven
tillhöriga, på Vatikanen och den i Villa Albani".
Rosendalsvasen hvilar på en fotställning af oslipad
granit, Vasen håller i höjd 9 fot med en diameter
vid öfre kanten af 12 fot och rymmer icke mindre än
1,077 kannor - "ett dryc-
keskärl", säger en författare, "värdigt guden Thor vid
hans bekanta täflan med Utgårda Loke". Rosendalsvasen
är huggen ur ljusröd porfyr, inmängd med hvita,
svarta och gröna prickar. Det "råa" blocket till
densamma vägde, såsom vi förut uppgifvit, 600 (andra
uppgifva 800) skeppund; fullbordad vägde vasen
blott 55 skeppund, hvilket, bland annat, bevisar,
hvilken ofantlig möda måst nedläggas, för att efter
ritningen bringa detta konstverk till den begränsning,
det nu innehar.
Efter en landsvägsfärd af omkring 43 mil anlände
Rosendalsvasen i medlet af November 1825 till
Stockholm. Den hade då varit på vägen i fem veckor och
hela tiden dragits af hufvudsakligast dala-almoge,
till ett antal af omkring 170- 200 man och
derutöfver, dagligen. Lustiga berättelser föreligga
om hurusom vid denna sällsamma transport kronofogdar,
länsmän, trumslagare, fiolspelare och piplekar e
hjelpte till att hålla de uttröttade och stundom
knotande "dragarna" vid godt humör, för hvilket
goda ändamåls vinnande dansgillen här och der till
och med anordnades; men då ett närmare relaterande
häraf skulle föra oss för långt, föredraga vi att gå
vidare i texten. Endast det må tilläggas, att allmogen
"öfverallt täflade att under sång och glädje och genom
frivilligt biträde lätta och fortskynda arbetet".
Efter Carl Johans död öfvergick Elfdalens porfyrverk
i arf till’ kronprinsen Oskar. Med den om. ett
varmt sonligt hjerta ,vittnande pietet, som alltid
utmärkte denne furste, lät han redan strax efter
faderns död beställa vid p or fyr verket den berömda
sarkofag, hvari Carl Johans stoft nu hvilar i ett
af Riddarholmskyrkans grafkör. Det dröjde dock länge
innan denna beställning hann fullbordas, eller nära
åtta år. Detta dröjsmål berodde hufvudsakligast derpå,
att den gamla, skickliga arbetarestammen vid verket
gått till sina fäder, hvadan således nya arbetare
måste inöfvas, men slutligen blef dock arbetet färdigt
år 1852. Ytterligare fyra år för gingo dock, innan
sarkofagen kunde transporteras till Stockholm. Detta
skedde under den stränga vintern 1856. Den 9 Februari
samma år började transporten, dervid i början "170
tvåfota kungshästar" tjenstgjorde och drogo gladom
åstad, efter hvad man derom’ finner antecknadt. En
ansenlig mängd matsäckslass, slädar med redskap
och en stor skara nyfikna och intresserade åskådare
följde efter.
Trots alla de äfventyrligheter, som kölden (30 till
36 grader), djup snö och svaga broar öfver Dalelfven
uppställde, gick likväl tåget lyckligt. Faran var dock
mer än en gång öfverhängande, såsom t. ex. vid färden
öfver Insjön, der isen knakade och här och der brast,
så att transporten af matsäckslassen måste ske på en
annan väg, än den man valt för "kungskistan".
Vid ankomsten till Falun blefvo "kungshästarna"
mottagna med hurrarop, och "kalaser" anställdes för
dem. De hade dock icke "hof" med sig, utan började
att grundligt dricka,
"klappa på bälgen och hicka, näsan i glasenom sticka,
; . sjunga enhvar för sin flicka",
och så tog det slut med den hittills rådande
ordningen. Rop på högre dagspenning började höjas,
men sedan denna begäran blifvit beviljad och de
värsta orostiftarna afskedats, fortsattes taget
under sång, musik och trumslagning till Gefle,
dit sarkofagen anlände den 25 Februari så tidigt på
morgonen, att befolkningen "väcktes af skrällande
trumpetstötar", utslungade af "kungshästarnas" stolta
musikanter. I Augusti samma år hem-tades sarkofagen
af en kronoångare, som lyckligt öfverförde den till
Stockholm.
Carl Johans sarkofag utgör en trogen efter
bildning af den, hvari Augusti fältherre Agrippa
hvilar. Den är utförd i samma slags ljusröda porfyr,
som Rosendalsvasen, men sprängd ur en så kallad
jordsten - funnen vid Garbergs by, omkring två mil
från porfyrverket - hvilka stenar anses vara fastare
än de block, som tagas ur sjelfva porfyrbergen. I
oförädladt tillstånd vägde blocket till sarkofagen
omkring 100 skeppund.
Såväl under de år, Carl Johan ägde Elfdalens
porfyrverk, som sedermera under Oskar I:s tid,
utfördes vid verket många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
