Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. II. Ett godt qvarter. - Holofzin. - En svag stund - Dvergar. Berthil Stjerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
marsch, till dess vi stötte på ryska armen 1708 vid
Holofzin, hvarest hans maj:t under faveur af vårt
artilleri med sex regementen och lifdrabanterna
(hvaribland vårt regemente var räknadt) attackerade
ryssarnas venstra flygel, som stod i en mäkta starkt
betäckt ställning, med värjan i hand dref dem ut ur
deras fördelar och på flykten, eröfrande allt fiendens
bagage med 16 metallstycken och en ansenlig hop
fångar, och hans maj:t med drabanterna, lifregementet
och lif dragonerna, satte uti egen hög person efter
fienden, som var 30,000 man stark, och förföljde
honom med värjan i hand allt intill Mo-hileff. Sedan
nu fienden var afslagen, tillätos de regementen af
infanteriet, som varit med i elden, att sätta sig ner
och hvila, sedan de i god ordning nedlagt gevären,
då marketen-tare från högqvarteret, som var en half
mil bortom, infunno sig med bränvin, bröd och mjöd,
att en hvar fick en liten för-friskning. Emellertid
slogs lägret upp af det manskap, som varit betäckning
vid bagaget. Derpå fingo vi befallning att träda
i gevär och rycka in i lägret, men när jag skulle
stiga upp, var jag så styf blifven, af den hastiga
marschen, att jag intet förmådde uppstå-, ty vi stodo
två mil ifrån denna orten, när vi om natten kl. l
fingo order att bryta upp och marschera allt hvad
marscheras kunde på sådana vägar, att vi trampade i
leran till midt på benen och ofvantill besvärades af
ett faseligt regn. Jag, som var förare, men ganska
ung och svag, måste bära fanan och till fot marschera
lika med de gemena, och som vi hunno fram, måste vi
genast i elden mot fienden. 6Så länge jag nu var i
ständig rörelse, kände jag intet af någon styfhet
i lederna, icke heller någon särdeles trötthet, men
sedan jag suttit ett par timmar, blef jag, som sagdt,
så eländigt styf, att jag utan hjelp inte kunde stå
på benen, utan en karl måste taga mig under hvar
arm och leda mig, tilldess jag så småningom kom
mig före. Detta var den enda gången under hela min
tjenstetid, som jag varit så trött och af mig kommen.
e märkliga underrättelser, som afrikaresanden
Schweinfurth lemnat om Akkas-stammen (se 1877 års
årgång af denna tidskrift sid. 82), hafva på senare
tiden satt ej blott den antropologiskt-vetenskapliga
verlden i liflig rörelse, utan äfven i vida kretsar,
genom populära beskrifningar, spridt ett visst
intresse öfver dvergfolken, hvarför vi ock föranledts
till följande meddelande.
Dvergar hafva ingått i alla civiliserade folks äldre
begrepp och spelat en stor roll i sagan och sången. I
våra fornnordiska sägner fore* komma de lika ofta som
deras motsatser, jättarna. I dessa sägner skildras
dvergarna vanligen såsom fula och missbildade
ända till groteskhet. I smideskonsten sades de vara
mästare, och de flesta vapen och smycken, som nordiska
guda- och kämpasagornas hjeltar. och hjeltinnor bära,
äro dvergasmide. Äfvenledes beskrifvas dvergarna
såsom elaka, illistiga och hämndgiriga varelser,
nästan alltid i fiendskap med menniskorna och
sökande göra dem ondt, ehuru vanligen dragande det
kortaste strået. De bodde i bergskrefvor och under
stora stenar, vistelseorter, der ännu fortvarande
folksägner låta dem hålla hus - vi påminna till
exempel om Magiestenen i Skåne. "Eddan" säger, att
dvergarna danades af maskarna i jätten Ymers kött, då
gudarna deraf skapade jorden, samt att de, dvergarna,
aldrig vågade sig fram vid dagsljus, emedan, om solen
sken på dem, de förvandlades till stenar.
Sakom alla dessa sagor ligger tvifvelsutan det
historiska sakförhållande, att en urfolkstam
undanträngts och slutligen utrotats af en annan,
invandrande folkstam, högre både till kropps-
växt och själsförmögenheter. Undanträngda till£de
svårtillgängligaste skogarna, hafva dessa "sista af
sin stam", slägte efter slägte, genom århundraden
lefvat en dold och mörk tillvaro, blott då och då
för inkränktarnas ätt framskymtande och så småningom
trädande bakom sagans lätta, skiftande förlåt.
Spår af ett dylikt urfolk, ett dvergfolk, finnas.ännu
i dag i Sverige. HyItén-Cavallius berättar i sitt
arbete "Yärend och Yirdarne", att man från urminnes
tider och ännu i denna dag på de vilda gränsskogarna
i Yärend träffar spridda hushåll, som, utan att idka
boskapsskötsel och åkerbruk, likt de gamla trollen
och dvergarna lefva i kulor under jorden. Dessa
jordbyggare förekomma inom Albo härad, i Thorsås och
Häiiunda socknar (i sistnämnda socken särdeles på
hemmanet Karsamålas ägor), på den gamla häradsskogen
Horjemo samt nära sjön Möckeln, ej långt från Elmhults
jernvägsstation. Äfven finnas de på skogarna i Konga
härad samt i Finved och Mudung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
