Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskap och inbillningskraft - Baschi-Bosuks. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från det på kajen stående elektriska batteriet spordes icke blott
tydligt inne i fästet, utan man anställde der samma
experimenter, som om man haft batteriet i samma rum. Vid dessa
experimenter felades blott de båda visaretaflorna vid trådens
ändar, och den elektriska telegrafen hade varit fyrtio år äldre!
Litet mer inbillningskraft, och en af verldens största
uppfinningar hade trädt fyrtio år tidigare fram i offentligheten!
En korrekt teori är vishetens nyckel; går man ut från
den, så äro följderna säkra. Men utan inbillningskraft är ingen
teori möjlig. En vetenskaplig uppfostran måste derför lära oss,
att se både det synliga och osynliga i naturen, lära oss att se
atomerna både i hvilande och rörligt tillstånd och, utan att
förlora dem ur sigte, följa dem i deras vandring ut i verlden,
samt visa huru de der uppträda såsom naturliga företeelser.
De vågrörelser, hvilka genomlöpa hela naturen, måste
liksom afbildas på själsögats näthinna. Genom svängningar i ethern
se vi; genom svängningar i luften höra vi; genom
svängningarne i nerverna smaka, lukta och känna vi; genom hjertats
svängningar lefva vi. För att riktigt illustrera sitt
»vetenskapens bruk af inbillningskraften» väljer professor Tyndall såsom
exempel ljusets dallringsteori.
Ljuset är resultatet af en mekanism, som är helt och
hållet dold för våra sinnen. Det är resultatet af svängningar
eller vågor i en fin ether, som genomtränger hela rymden. Vi
känna icke sinligt denna ether, utan blott andligt. Det har
ännu icke lyckats att förtäta den, så att den blifvit kännbar,
eller att bevisa dess tillvaro på kemisk väg. Ännu har man
aldrig kännt dess sus på sin kind eller märkt den allra
finaste dagg som den afsatt. Ethern ligger långt utom vår
kunskapskrets, och ändock veta vi, att den måste vara för
handen, emedan vi se och iakttaga fenomenet af ljuset och
seendet, som i många fall, ehuru i en annan form, blott är
likartadt med ljudets fenomen.
Ljudet går med olika hastighet genom olika ämnen. I
vatten fortplantas det med en hastighet af 4,700 fot i sekunden,
under det likväl vattnets egen vågrörelse — de vågor, som
bildas på en lugn vattenyta — blott har en hastighet af en
fot i sekunden.
Men vattnet är icke nödvändigt för att fortplanta ljudet;
det vanligaste medlet derför är luften, som likväl endast
fortskaffar ljudet 1,090 fot i sekunden eller med knappt 1/4-del
af dess hastighet i vatten. Orsaken härtill är, att, oaktadt
vattnets större vigt sträfvar att minska hastigheten, så blir detta
mer än utjemnadt genom vattnets ofantliga molekularelasticitet.
Vi kunna således tilläfventyrs göra oss en temligen klar
föreställning om ljudet. Genom olika konstgrepp kunna vi tvinga
ljudvågorna att sjelfva visa sig; vi känna deras längd, ja, deras
svängning och återstudsning; vi veta, att hvarje ord går ut i
verlden med vågor, som aldrig stanna, utan blandas med andra;
vi veta betydelsen af musik och larm, af harmoni och disharmoni.
Korteligen, vi hafva bestämda begrepp om den fysikaliska
process, genom hvilken olika känslor frambringas i våra öron.
Sedan vi i tanken konstruerat ljudvågorna för oss, dem
vi visserligen icke kunna se med våra ögon, men på hvilkas
tillvaro vi fast tro, vilja vi försöka att lära känna ljusets orsak
och mekanism. Här kommer oss företrädesvis inbillningskraften
till hjelp.
Hvaraf ljudets hastighet beror, hafva vi visat. Om vi nu
förminska ett mediums täthet, men bibehålla dess elasticitet,
så öka vi hastigheten. Öka vi elasticiteten och bibehålla
tätheten, så öka vi likaledes hastigheten. En ringa täthet och en
betydande elasticitet äro derför hufvudvilkoren för att uppnå
stor hastighet.
Man vet nu att ljuset rör sig med den förvånansvärda
hastigheten af 29,000 svenska mil i sekunden, så att det, för att
hinna från solen till jorden, behöfver blott 8 1/2 minuter och
från månen knappt mer än en sekund. Huru kan en så
oerhörd hastighet ernås? Blott derigenom, att man antager
närvaron i rymden af ett medium så utomordentligt tunnt, att det
är ovägbart, men derjemte besitter en lika utomordentlig
elasticitet.
Detta är den af Huyghens först uppställda teori, hvarigenom
Newtons emanationsteori numera förkastats. Han hade antagit
att ljuset bestod af materiella, ytterst fina smådelar, hvilka
utgingo från hvarje sjelflysande eller belysande kropp och
träffade ögat. Den så kallade ljusethern, detta universella medium,
är icke undulationens källa, utan dess fortskaffningsmedel. Den
mottager och för vidare, men den skapar icke.
Eftersvängningarna inverka på vårt ögas näthinna och genom
svängningarnas olika längd eller korthet uppstå de olika färgerna.
Den violetta färgen angifver de snabbaste, den röda de
långsammaste svängningarna. Enligt Fresnels beräkning, komma vid
violetta ljus 764 billioner svängningar på en sekund, vid rödt
488 billioner svängningar. Blått och grönt ligga der emellan.
Den vetenskapliga föreställning, som här är afgörande,
fordrar såsom ursprung och orsak till dessa vågrörelser en smådel
af en vibrerande materia, lika så bestämbar, ehuru oförlikneligt
mycket mindre som den, hvilken förorsakar den musikaliska
klangen. En sådan smådel kallas atom eller molekyl.
Att föreställa sig en sådan partikels litenhet, måste helt
och hållet öfverlemnas åt inbillningskraften. Vi veta att
kometernas svans plär hafva en ofantlig utsträckning, upptagande
rymder, hvari vår planet många gånger skulle få rum. Huru
pass mycket menar då läsaren att det skulle bli, om vi packade
ihop hela kometmassan till en enda klump? — Enligt John
Herschel, skulle den beqvämt kunna transporteras af en häst.
Det är, som vi antydt, en oändlighet af molekyler, som
bildar vår azurhimmel, men den djerfvaste inbillning kan icke
fatta lättheten, ja, nära nog intetheten i detta oändliga haf, som
bär till oss solljuset på sina vågor. Antag, att ett skal omgåfve
vår jord på ett afstånd ungefär som till spetsen af Mont blanc
och att man lyckats samla den himmelsmateria, som uppfyller
rymden, inom detta skal. Huru stor skulle den bli, hvilken vigt
skulle den hafva? Enligt Tyndall, så pass stor, att den ledigt
kunde få rum i en fruntimmersbörs eller i en måttlig snusares
dosa. Hädanefter kan således »himmelen störta tillsamman»,
utan att krossa oss!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
