Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
dåre, "framkomma med det påståendet, att jag alldeles
af mig sjelf blifvit så grundligt uppryckt; detta
hade nog händt i sin tid, men det hade troligen ännu
dröjt; men hvad som inverkat på mig, duger ej för ett
nyktert bref. Jag hade ådragit mig en helig skuld,
någon har visat mig den, och nu svär jag, att ingen
skall vara mera slaf af sitt ord än jag. Gud ske lof,
att morföräldrarna ej känna all min svaghet! . . . Men
den kommer att godtgöras."
Och häruti hade han rätt, hvilket bäst visade sig
deraf, att han vid sin återkomst, om han bestod
pröfningen, skulle ingå i kompaniskap med sin morfar
eller ock med tiden få öfvertaga grufvorna och största
delen af hela affären. Mellan fadern och sonen var
längesedan öfverenskommet, att Antons mödernearf
skulle utlösas ur Stora Halla/ryd, hvilket gods en
dag i tidernas längd komme att tillfalla den äldste
af rytt-mästarens söner i sista giftet.
Men under det att alla dessa skiften inom familjen
ägt rum, hade tiden icke stått stilla för det vilda
fjellbarnet. Lilly hade vuxit upp till en snart
nittonårig ungmö, utmärkt för sitt vackra, icke
hvardagligt vackra, utan pikanta och storståtliga
utseende. Detta var dock det minsta, ty utseendet
tillhörde henne utan möda. Men hennes själs
öfverlägsna odling, hennes kar akters grundliga
värde och hennes hjertas glada, tacksamma kärlek
mot hennes fosterföräldrar - allt detta var något,
som hon sjelf hade stor del uti, ehuru hennes farbror
i sin partiskhet påstod, att det var Yictorine, som
hela äran tillkom af Lillys nya skapelse. H vilkendera
nu största hedern än tillkom, så är det säkert, att
Lilly redan haft sina två friare, men att hon till
ryttmästarens och Yictorines innerligaste belåtenhet
funnit, att hon omöjligen kunde lemna sin befattning
som gossarnas hofmästarinna. De kunde ej komma under
informator ännu.
Sista qvinliga medlemmen af familjen är för närvarande
den vigtigaste. Derför har hon ock blifvit sparad
till sist. Men sanningsenligt var hon kanske alltid
den vigtigaste, ty den djupa kärlek, hon ingaf
och ständigt allt mera drog till sig, var sådan,
som den sällan uppenbarar sig inom vanliga goda
familj-förhållanden, den var förenad med känslan
af liksom ett hemligt medvetande, att den lilla
Laurence, föräldrarnas första och enda dotter,
deras vårblomma, icke var bestämd att blomstra
länge här nere . . . Också sade alla, att om det på
jorden verkligen kunde finnas några varelser, som
förtjenade namn af englar, så var Laurence en bland
dem - först, emedan hela uppenbarelsen af henne,
i skönhet, ljufhet, renhet och ömhet, var någonting
så litet jordiskt som möjligt, och sedan derför,
att hennes väsende var så framom hennes ålder (hon
var nu mellan åtta och nio år) i fråga om intresset
för högre ting. Hon kunde dock aldrig förtjena det
ofta missbrukade ordet lillgammal, ty hon ägde den
mest intagande barnslighet, midt uti sin förståndiga
uppfattning af de saker, som sysselsatte henne.
Laurence var således familjens högtidsfrid och
högtidsglädje och hennes hjertas skatter slösades på
alla, kanske dock allra mest på fadern, som dyrkade
i henne en af bild af den maka, som ständigt blef
honom dyrbarare. Men den lilla Laurence var liksom
väfd af luft ocli liljor, och ehuru hon intill denna
sommar öfverkämpat alla barnsjukdomar, hade nu det
fruktade slaget inträffat, att hon sjuknat allvarligt
farligt. Och det är vid denna epok, just då glädjen
öfver sonens väntade hemkomst brytes genom ångesten
för dotterns lif, som vi återknyta berättelsen ...
I de båda makarnas rådslag, sedan de hört läkarens
utslag - att "här var litet att hoppas, allt att
frukta", hade nästan samtidigt en tanke uppstått
hos dem, att telegrafera till Herman. Han, den nu så
berömde och ansedde doktorn, öfver-hopad af praktik,
känd för sina lyckliga kurer vid flera hopplösa fall,
skulle kanhända icke neka, att i denna deras djupa
nöd göra en resa ner till sitt barndomshem, som han
nu på mer än nio år icke sett.
"Ack, gör det för Guds skull, min Lorenz", bad
Victorine. "Om det är möjligt, så kommer han."
"Ja, min älskade, jag skall - så outsägligt underligt
det går till i verlden! - skicka^ en bönfallan till
gossen, som jag
en gång upptog, och kanske mången gång var för stolt
emot. Måtte han ej minnas det!"
Och han mindes det ej.
Svaret innefattade blott fyra ord, men de voro nog:
"Jag reser i morgon."
XI. Han kommer.
Liksom för åtta år sedan var det äfven nu en skön
julieftermiddag i början af månaden, men i stället för
den grupp, Anton och Lilly då bildade vid den gröna
bänken under träden, med alla Lillys blommor strödda
omkring, sågs nu i stället två små hurtiga gossar,
en på nära sju och en på fyra år, sysselsatta hvar
på sitt vis. Den äldste, Yictor, höll på att tälja
pinnar till en liten hövagn, under det att den lille
Aron lekte med en dansmästare, som jemmerligt pep,
då mekaniken af hans konstfärdighet sattes i gång.
"Du får inte leka med den der nu", sade Yictor och tog
med en äldre broders myndighet helt lugnt dansmästaren
från den lille, som med de mest bedjande blickar
vädjade till sin mentor.
"Det var snällt, att du inte piper, liksom
dansmästaren", sade Yictor tröstande. "Jag skulle inte
tagit honom ifrån dig, om jag inte varit så rädd, att
det stygga ljudet kunde höras in till Laurence. Se,
der kommer Lilly, hon har hört dig, men var inte
ledsen, du skall få den här hövagnen."
Det var Lilly, som med lätta steg kom till dem.
"Mina söta, snälla gossar, märka ni ej att fönstren
till sjukrummet stå öppna? Lille Aron får ej leka
med dansmästaren nu, hör du det!" Hon klappade den
lille fyraåringen på de blonda lockarna.
"Kommer snart vår kusin, doktorn?" frågade
Yictor. "Tror du ej, Lilly, att vagnen, som pappa
skickat emot honom, snart skall vara här?"
"Jo, det lärer icke töfva länge, innan vi få något
hopp!"
"Du har klädt dig så vackert, Lilly, är det för honom
eller kommer någon annan främmande?"
"Yackert? Små gossar äro alltid så
frågvisa." Emellertid kastade Lilly en blick,
som borde uttrycka fullkomlig likgiltighet, öfver
sin smakfulla toalett. Hon bar sitt buckliga hår
högt uppsatt, och i sin ljusgredelina indiska
musslinsklädning med de breda purpurränderna och
ett smalt purpurrödt sammetsband kring halsen och
ett dito kring den rika flätan, såg hon präktig ut,
erinrande om ett antikt porträtt, som nedstigit ur en
hundraårig ram. De agatsvarta ögonens strålar kastade
sitt skimmer öfver ansigtet, hvars egendomlighet
förhöjdes af det så ovanligt ljusa håret, som liknade
sig att vara öfverströdt med försilfradt puder.
"Der kommer pappa", ropade den lille Aron, springande
emot fadern, som hastigt tog honom på armarna, men
åter nedsläppte honom, utan att som vanligt leka
med pilten.
Ryttmästarens höga mannagestalt var vid de snart
ingående fyrtionio åren lika smärt, som vid tretionio,
och lefde han än till sjutionio, så skulle den
säkert ändå bära upp sig med värdighet. Deremot
hade bekymren ingräft två veck mellan ögonen, och
öfver hans intelligenta ansigte låg en talande oro
och sorgsenhet.
"Ack, min söta Lilly", sade han till den unga flickan,
"du har då verkligen varit god nog att befria mig
från anblicken af den klädning, jag tyckte var svart»
ehuru du påstod att hon var mörkblå . , . Allting i
rödt gör mina ögon fägnad, och så ser Herman genast,
att här ej finnes någon synbar sorg. Tror du, mitt
barn, att äfven Anton kommer i dag? Yi fa vänta honom
när som helst."
"Pappa!" ropade Yictor, "då är det för Anton, som
Lilly gjort sig så fin, och det är riktigt sannt,
för nu blir hon lika röd som banden."
"Ack, det kör, farbror; det är vagnen!" utbrast Lilly
och skyndade med ryttmästaren till den yttre gården,
der de dock fingo vänta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
