Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafssvampen - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXV. Claes Adam Ehrengranat. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
hål, medförande en mängd Små partiklar från svampens
inre. Vattnet har blifvit upptaget genom de små hål,
som finnas öfver hela svampens yta, och, sedan det
passerat de otaliga gångar, till hvilka dessa hål
leda, har det öfvergått till kanalerna, samt slutligen
genom de största gångarna blifvit fördt ut till det
fria, omgifvande vattnet. Denna cirkulerande ström
utför en mängd för svampen vigtiga funktioner-, den
medför föda till cellerna, hvilka utgöra de egentliga
svampdjuren, medverkar vid respirationen och biträder
materielt vid svampens fortplantning.
Det finnes många olika slag af svampar. Några
påträffas vid våra hafskuster, andra lefva i sött
vatten-, men de bästa svamparterna finnas i de
sydligare hafven, i Medelhafvet, Grekiska arkipelagen
samt på Ost- och Yestindiens kuster. De, som mest
värderas, förekomma temligen djupt under vattnet
och erhållas genom dykning, emedan de aldrig ^visa
sig ofvan vattenytan. De fästa sig vid hvad som
helst, som kommer i deras väg - en korallgren, ett
framskjutande klippstycke eller hvad som annars råkar
vara passande. Dr Johnston omnämner i sin »Beskrifning
öfver brittiska svampar»», att en stor svamp blifvit
funnen på ryggen af en lefvande krabba. Svamparna
likna koraller deruti, att de blifva större och
tjockare och växa fortare, när de äro utsatta för
stark sjö, än under lugnare förhållanden - något,
som torde bero derpå, att i förra fallet hvarje ny
våg medför ett nytt förråd af föda till den slemmiga
samling af celler, som utgör den verkliga svampen, och
ett nytt förråd stärkande ämnen till de honi-aktiga
fibrer och deras lösa eller kalkartade bihang, som
tillsammans bilda svampens skelett.
Somliga svampar hafva en bestämd form, t. ex. af
en urna, ett klot eller ett träd, under det andra
växa huru som helst, i det de öfverdraga klippan,
musslan eller hvad det är, de hafva fäst sig vid,
med ett mjukt, svampaktigt ämne. Yissa svampar hafva
förmåga att tränga in i ämnen, hvilkas hårdhet tyckes
kunna motstå de starkaste mekaniska angrepp. Musslor,
koraller, klippor genomträngas’med samma förvånande
lätthet. För att vidmakthålla sin förbindelse med
vattnet, bana svamparna sig väg genom klippmassan,
undergräfva småningom denna genom dessa ständiga
angrepp och anskaffa på detta sätt grus och småsten
till den byggnad, som korallerna och de öfriga
»hafvets arbetare» alltjämt hålla på att uppföra till
sin skapares ära.
Beträffande svamparnas sätt att fortplanta sig
hafva många olika åsigter gjort sig gällande, Några
svampar fortplantas genom ägg, andra genom oändligt
små kulor, som afsöndras när de mognat och hvilka
utgöra ämnet eller fröet till nya svampar, Hos de
flesta hafssvampar bildas små kulor i cell-samlingens
slemväfnad; dessa kulor föras ut af den ström,
som. flyter genom de större öppningarna på svampens
yta, och drifvas derefter en tid omkring, tills de
finna ett föremål,
vid
de kunna fästa sig funnet, qvarstannar
Sedan detta föremål en fröet derpå under hela sin
Neptuns bägare.
hvilket blifvit tillvaro.’
Hos sötvattens-svampar iakttager man ett annat
förhållande: Frölika ämnen, bestående af flera i en
klotformig massa förenade celler, bildas i svampens
kropp. Efter någon tid om-gifves denna massa af en
kapsel, på hvars yttersida en strål-formig slemmig
växt utvecklar sig. När slutligen de förenade cellerna
mognat och blifvit jämnstora, spränga de sitt omhölje
och kringspridas i vattnet. Inom några dagar förena
dessa celler sig dock åter och bilda grupper, som till
utseendet likna den mogna svampens slemaktiga ämne-,
i detta sitt öfvergångsstadium undergå de likväl ännu
många ombildningar och förändringar och visa derunder
en aptit, som knappt kan tillfredsställas.
En af de underbaraste svampformer är den, som fått
namn af Neptuns lägcvre. Denna jättesvamp, som hinner
mer än en half manslängds höjd och ett i förhållande
dertill svarande omfång, bygges endast och allenast
af myriader små djur, hvilka sitta hopkrupna i sina
hål och blott till hälften framkomma för att i vattnet
utsträcka sina nästan osynliga armar eller sugrör. Hur
underbart! Då dessa djur lefva skilda från hvarandra,
hvilken makt leder hvars och etts verksamhet, så att
deras samfälda verk uppnår en bestämd, harmonisk och
symmetrisk form? När bägarens smala fot är fullbordad,
hvem tillsäger då den oräkneliga skaran att byggnaden
med ens skall utvidgas? Hvem underrättar dem om,
när tiden är inne att bilda bägarens inre sidor
och att forma dess öfre kant, och hvem lär dem att
förse bägaren med regelbundna refflor? Med ett ord,
hvilken högre tillskyn-delse förmår denna mängd af
helt och hållet från hvarandra skilda och hvar och
en i sin cell fastsittande arbetare, att arbeta så
gemensamt efter samma plan och gifva sin byggnad en
bägares form? Man kan i någon mån fatta,
att ett bisamhälle kan forma sina vaxkakor, att
myrorna kunna bygga sin stack och fåglarna sitt
könstrika bo; man kan fatta den gifna planen och
den allmänna anordningen för ett verk, vid hvars
utförande arbetarna kunna se hvarandra och meddela
sig med hvarandra. Men alla dessa hållpunkter för
fattningsgåfvan vika undan, när man frågar, huru en
sådan byggnad som Neptuns bägare - och för öfrigt
mångfaldiga andra strängt regelbundna svampformer -
åstadkommes. Man står här inför samma lifvets gåta,
som, strängt taget, möter oss öfverallt i naturens på
skilda lifsformer och outgrundliga lifsfenomener så
rika verld, och när man ej af menniskoförståndet kan
få sina undrande frågor besvarade, återstår blott att
beundra och gladas, beundra den ofattliga vishet, som
ordnat allt, och gladas åt den outsägliga kärlek,^som
öfverallt på vår väg hopat föremål till väckelse
af vår eftertanke och till vägvisare för vår ande,
att i. dess sträfvan till förädling och lycka bortom
materiens gräns söka lifvets eviga ursprung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
