Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungherrarna och Gamleherrn. Novell af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
I det ögonblick, vi återtaga vår historia, se vi
tvänne damer stiga ur en vagn, utanför ett hus vid
Drottninggatan, hvars första våning innehafves af
professor Blumenhaal. Den ena af dessa damer har denna
magnifika hållning, som knappt behöfver ett präktigt
utseende för att, som det heter, "slå an". Men då,
som här, båda delarna förenas, är det än bättre,
särdeles vid den betänkliga gränsen af de redan
öfverstigna fyrtioett åren, Den andra damen, ännu i
den allra tidigaste ungdomsblomman, jemnt sjutton år,
äger detta slags långt sällsyntare skönhet, som nästan
helt och hållet tillhör det spirituella området, och
hvars ;fina blomma man betraktar med ungefär samma
intresse som blomman af dessa här sällsynta tropiska
växter, hvilka för endast tjugofyra timmar låter sitt
blombarns fägring och genomskinliga färgprakt blända
öga, sinne och hjerta, för att sedan sluta sig och
dö. Det var, med ett ord, en mera andlig än jordisk
skönhet hos denna hänförande unga flicka.
"Mamma", sade hon, "jag blir nu mindre modig, än då
jag öfvertalade dig att resa hit. Kanske hade jag
bort vänta, tills han af Anton fått veta, att vi redan
anländt. Men nog ursäktar han Väl ändå min ifver?"
"Säkert, min lilla Laurence, det kan du vara
öfvertygad om. Men som det är vid början af hans
mottagningstimma, får du god tid att öfva dig
i tålamod. Jag hoppas hans arbetsrum är ledigt;
den gamla hushållerskan släpper oss nog dit in; det
ligger intill salen, der de besökande vänta, och du
får då på afstånd en skymt af honom, hvar gång han
öppnar dörren till det inre mottagningsrummet."
"Ja, mamma, jag vet, då han släpper ut och in sina
patienter. - Förra vintern såg jag det icke, när min
konfirmation hindrade oss att följa med pappa till
Stockholm. Men under de föregående två vintrarna,
när vi för min helsas skull bodde här några månader,
då har jag flera gånger varit i arbetsrummet under
mottagningen, och det har obeskrifligt roat mig."
De båda fruntimren, genast af hushållerskan igenkända
som professorns slägtingar, insläpptes efter deras
beräkning och befunno sig nu i ett stort, vackert rum
med bokhyllor från golf till tak, två. skrifbord,
fåtöljer höljda i broderi och två soffor likaledes
betungade af broderi, förstås i dyn-former af alla
slag.
"Mamma, jag ser icke min dyna . . . Ack, så många
fruntimmersarbeten: mattor, antimakasser, konsolatörer
och allt möjligt!" Laurence såg sig med orolig blick
omkring.
"Jag skall glänta på sängkammardörren", skyndade
Yic-torine att svara, då hon såg huru blodet plötsligt
kom och flydde på dotterns fina kind. "Nå hvad ser
du der i hvilsoffan, icke mer än en enda dyna. Och
icke en enda mer i hela rummet."
"Jag tror, att det är min. Ack, hvad jag är lycklig
öfver, att han skilt den ifrån de andra."
"Nå, det är bra, om du är lycklig. Men i öfrigt, mitt
älskade barn, är jag viss, att du ej vill glömma,
att sedan du blifvit uppväxt till en ung och Msk
jungfru och icke längre kan passera hvarken som barn
eller patient, du sjelf fattar att förhållandet till
din gamle kusin, som han sjelf med rätta kallar och
skrifver sig, ej kan likna det forna. Du har nu icke
sett honom på halftannat eller närmare två år. -
Det gör en stor skilnad."
"Icke för mig, mamma, och icke för honom heller,
det är jag viss om. Han håller så mycket af mig sedan
jag var barn, och jag . . . kära mamma, förbjud mig
ej att vara naturlig, eljest faller jag i gråt. Jag
tror bestämdt, att orsaken hvarför icke Herman förra
sommaren kom ner till landet var den, att han märkt,
att mamma icke var så glad åt hans besök som pappa
och jag och gossarna."
^Stackars mina gossar", sade Yictorine, såsom
det tycktes, temligen belåten med att bortslå
ämnet. "Victor i egenskap af gymnasist finner sig
väl vid skiljsmessan, men Aron, som blott skolgosse,
känner det värre, att ej få komma hem emellanåt."
"Det är ju vanligt, att gossar alltid få vara hemifrån
under skolterminerna. Men mamma svarade icke på
min bön."
"Min Laurence, icke förbjuder jag dig att vara
naturlig, men grannlagenheten i vissa förhållanden
har sina fordringar.
Och ehuru Herman är en äldre man, troligen mycket
förändrad sedan vi sist sågo honom, kan ändå vissa
små förtroligheter förefalla löjliga."
"Jag är alldeles säker", svarade den unga flickan,
som nu fick tårarna i ögonen, "att ingen menniska
på hela jorden, utom mamma, kan finna något, som
står i samband med denne ryktbare, ömsinte och
menniskovänlige man, löjligt. Det kännes som ett
knifstyng i hjertat att höra ett sådant ord, och det
skulle äfven smärtat pappa att höra."
"Du är allt för känslig, min egen Laurence. Du
har just icke sett många karlar ännu. Men denna
vinter skall min lilla flicka komma ut i -den glada
verlden och få göra bekantskap med nya. förhållanden
i lifvet."
På detta svarade Laurence icke ett enda ord. Hon stod
vid dörren till salen, som hade ett par tums öppning
utåt, och hörde huru två damer, sittande helt nära,
lifligt samspråkade med hvarandra.
"Kära Louise, såg du hvilken min grefvinnan A. satte
på sig, då professorn utan ceremoni bad henne vara
god och vänta tills den gamla frun, som nu är inne,
komme tillbaka?"
"Ja, jag märkte det nog, och nu står hon alldeles
purpur-färgad vid fönstret. Hon är icke van vid
läkarefasoner af det slaget. Men professor Blumenhaal
är lika känslolös för vackra damer nu som förr,
och jag tror icke det är vardt att kokettera för
honom ... Se, der är han! Kors i all verlden, hvad
det är besynnerligt med honom. Andra menniskor
blifva äldre, allt som tiden går fram, men lian,
som såg riktigt passerad och en smula gubbaktig ut,
då han var ung, är nu, då han hade rättighet att icke
mer offra åt ungdomen, utan kommit in i mannaåldern,
helt ungdomlig. Se, så bra han ser ut, och så glad,
och i så elegant toalett l"
"Ja, han är rent af ståtlig, sedan han icke går så
lutad. Men hvad betyder det yttre, då man talar om
den mannen. Hvilka underkurer gör han ej, och så god
han är mot de fattiga!"
"Ja, hvad det beträffar, är han makalös. Han kan
sjelf vaka ibland hos dem, när det är något vigtigt
. . . Åh, bevars, vår sköna grefvinna kom ej in
den här gången heller . . . Nu går hon också för
omaket . . . Och jag tror det är bäst vi också gå,
för han kan omöjligt hinna att taga emot alla, innan
’tiden är ute. Jag går väl hit om ett par dagar för
min rheu-matiska tandvärk."
"Jag följer med dig nu. Min magkramp får väl
tåla sig."
Och damerna försvunne.
Nu vände Laurence sitt sköna, strålande ansigte mot
modern, som slagit sig ner i ett soffhörn, roande
sig med att jemföra broderierna på professorns
present-dynor.
"Hvad i all verlden står på, min engel. Du ser ut
som... nå, lika mycket..."
"Snälla mamma, jag har sett Herman!. Mamma kan aldrig
föreställa sig, huru förändrad han är."
"Jo, jag kan ganska väl föreställa mig, att han nu
ser oändligt respektabel och antik ut,"
"Respektabel, det förstås. Men han ser nu tio år yngre
ut, än när vi sist sågo honom. Och sådant vackert och
hedrande rykte han har. Jag hörde ett par fruntimmer
tala om honom med den djupaste beundran."
"Min lilla du, patienter hafva alltid den vanan att
beundra sina läkare."
"Hvad mamma talar kallt! De beundrade också hans
utseende och skämtade nästan litet elakt öfver en
mycket magnifik, ung grefvinna, som gick sin väg
i förargelsen öfver, att hon ej slapp in. Men min
kusin Herman rättar sig endast efter hvem som väntat
längst... Jag är alldeles förtjust öfver, att vi
fingo göra denna visit inkognito."
"Det var på det hela onödigt. Pappa kunde nog sjelf
fått tid att bjuda honom till middag. Men pappa är för
svag för sin lilla flicka... Åh, nu blir det uppbrott
derinne - då få vi snart träffa herr professorn."
Stolar och småbord skötos fram och åter, och
strax derefter hördes manliga steg raskt mäta
golfvet. Men de kommo ej arbetsrummet utan ställdes åt
tamburen. Derpå hördes en Jjflig, välljudande stämma:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
