Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. III. Marscher och strider. - Jag träffar Carl XII. - Till Pultava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
att förbinda de sårade. Klockan vid pass 8 kom hans
maj:t, i egen hög person, tillika med prinsen af
Wtirtemberg, till oss, sedan vi alltifrån klockan
4 hållit ut fiendens svåra anfall, förmanande oss
att göra manligt motstånd, ty undsättning vore nu
för handen, som bestod af Dalregementet, hvilket ock
marscherade allt hvad det kunde oss till hjelp. Detta
upplifvade hvar och en ånyo och gaf liksom nytt mod
och styrka, så att vi inom några minuter obligerade
fienden att tänka på reträtt, till hvilken ända han,
genast formerade fyrkant och drog sig tillbaka. Men
sedan Dalregementet kom, blefvo fienderna så
förpassade, att de föllo som gräs och slutligen
med ansenlig förlust undan-kommo. Således stridde
den nådefulle Guden för oss, att vi ock denna gång
fingo glädja oss af en herrlig seger; lofvar! vare
Han evinnerligen!
Efter detta blodbadet befalldes oss att först
begrafva de döda och sedan förfärdiga bårar för de
blesserade, hvilka icke kunde rymmas på sjukvagnarna,
och härtill åtgingo fem till sex dagar, hvarpå
åter börjades med den förra oupphörliga marschen,
då fienden förföljdes immerfort. Genom brand och
plundring lemnade han intet annat än svarta jorden
efter sig, så att vår arme led en förfärlig brist,
både för folk och hästar. Det vore för vidlyftigt att
beskrifva all den vedermöda vi ledo på denna långsamma
och svåra marschen, då mödor, hunger och törst samt
dagliga skärmytslingar mattade krigsfolket otroligt,
men lemnade dock modet qvar, så att enhvar önskade,
det fienden ville hålla stånd och leverera batalj,
då man förespådde sig lycka och seger, som ändtligen
skulle belöna hären med goda vinterqvarter, der den
kunde få nödig hvila och förfriskning.
Omsider sist i November månad fattade fienden stånd
bakom en flod, kallad Desnaströmmen, och ville
der disputera oss öfver-farten, men hans maj:t
betänkte sig icke länge, utan under skydd af våra
stycken, planterade på höjden, som vi på vår sida
innehade, gick generalmajor Stackelberg med trenne
infanteriregementen, bland hvilka vårt befann sig,
på flottar af sammanbundna stockar, öfver strömmen,
fästandes å andra sidan två stora kablar eller tåg,
som å vår sida med andra ändan fastades, hvarvid
flottarna drogos fram och tillbaka. Så transporterades
för hvar gång tretio man öfver, utan att fienden
för vårt artilleri förmådde hindra det, förrän så
tjockt mörker med hällregn kom, så att de stridande
icke kunde se hvarandra. Icke dess mindre anföllo
oss ryssarna med stor häftighet, skjutande af sina
handgevär redan på långt håll på måfå, utan att kunna
se oss. Å vår sida sköts deremot intet, undantagande
att tre hundra man voro posterade å andra sidan af
höjden, med befallning att skjuta utan uppehåll. Dessa
togos nu af fienden att vara desamma, med hvilka
han hade att göra, så att han sköt kontinuerligt
efter deras eld och oss andra öfver hufvudet under
ett sakta avancerande, till dess han kom oss på tio
till tolf steg nära- bröt omsider, med full eld och
under granaters kastande, in ibland buskarna, då
vi med värjan i hand läto honom förnimma, att hans
fiende var icke den, han skjutit efter, utan befann
sig inne ibland hans leder, då vi, inom en timmas
förlopp, nedergjorde omkring 2,000 ryssar. Fienden,
som bragtes i största oordning, blef nödsakad att
skyndsamt draga sig tillbaka med mycken förlust,
lemnande tvänne metallstycken i sticket.
Här vill jag berätta något, som mig personligen
hände. Generalen, - som ha^e mycken godhet för mig,
skickade mig, som den dagen var ordonnans hos honom,
öfver strömmen tillbaka att uppsöka generalmajor
Lagercrona, som tillika var kongl. adjutant, med
rapport, att fienden dragit sig undan, af-vaktandes
generalen hans maj:ts befallning, om han skulle
blifva stående eller förfölja, hvartill han ansåg sig
för svag, efter manskapet var alldeles utmattadt,
äfvensom, af det oupphörliga regnet, så genomblött
både till gevär och mundering, att ingen vore i
stånd att angripa, förr än ny ammunition och någon
förfriskning blifvit utdelt, enär karlarna under hela
dagen icke njutit det ringaste till lifsuppehälle.
Yid öfverkomsten kl. 12 om natten sökte jag
generalmajor Lagercrona, som blifvit ansatt af
stark kolik, hvarför han förvisade mig till öfverste
Siegroth, som hans ställe företrädde. Denne öfverste
fanns nu hos hans maj:t vid artilleriet, uti en
koja af bräder vid en stor stockeld, hvarets hans
maj:t vid min ankomst blef mig först varse och
tillsporde mig strax, hvad jag ville, hvarpå jag sade
mig vara afsänd från andra sidan med rapport till
general Lagercrona, som den vidare till hans maj:t
aflemna borde. Då lemnade konungen mig ej tid att mer
säga, utan begynte strax att examinera mig om allt,
hvad hos oss förefallit, och sedan jag gjort besked
om allt, hvad jag visste, sade den store konungen:
"I får nu väcka upp öfverste Siegroth och berätta,
hvad I har order till." Han satte sig ner på ett
bräde, som låg på två fjerdingar framför elden,
hvarpå jag-gick och väckte bemälcle öfverste, som
tillika med några andra lagt sig ner på halm; för
honom berättade jag hvad mig befaldt var, då han
strax gick till hans maj:t och gjorde den anmälan,
som sig vederborde. Emellertid befallde konungen,
att jag skulle lägga mig hos de andra och hvila till
reveljen, men jag, som ansåg denna befallning mera
som en frestelse, invände, att jag inte understöd mig
tänka på någon hvila, förr än jag bragt min general
svar på min förrättning, da hans raaj:t leende sade:
"I kan mans lägga er, vi vilja taga det på vårt
ansvar"; men som jag ändå inte hade freden, utan blef
likafullt stående, sade öfverste Siegroth: "gå och
lägg er efter hans maj:ts nådigste befallning, ty ni
får ändå inga order förr än i morgon bittida", då jag
invände, att generalen väntar på min återkomst, hvarpå
-han yttrade: "generalen har redan fått order förr än
ni kom, ty medan ni var hos general Lagercrona, har en
adjutant blifvit till eder general öfverskickad". När
jag det hörde, ville jag förfoga mig till min post,
men öfversten sade: "ni får inte gå ur stället, förr
än ni undfått hans maj:ts befallning, utan lägg er
ner och hvila"; hvilket jag då ändtligen gjorde. Så
snart reveljen slogs, sprang jag upp liksom i en
yra och kom hans maj:t in på lifvet, då han leende
sade: "nu är tid att I förfogen eder till er post,
ty fienden är i an-marsch att ånyo attackera". Då
jag genmälde, att jag ännu inte fått något svar,
hvarmed jag min general förnöja kunde, sade konungen:
"I kan följa med vår svit, så vilja vi sjelf tala med
honom", och med detsamma förfogade sig hans maj:t till
stranden och lät sätta sig öfver strömmen, då jag ock
på samma pråm följde. Yid öfverkomsten sade konungen
till generalen: "Er ordonnans ha vi behållit hos oss,
nu kan I låta honom gå till regementet." Hvad vidare
taltes om oss, vet jag inte, men sedan konungen besett
och låtit räkna de döda (som voro på fiendens sida
omkring 2,000, men af de våra blott några och femtio)
och gifvit order om deras begrafvande, begaf han
sig tillbaka, och strax begynte man arbeta på tvänne
bryggor, som inom två dagar voro färdiga, hvarpå hela
armen gick öfver, men fienden drog sig åter undan
och gjorde intet stånd mer, utan utmattade oss med en
beständig svår marsch under mycken hungersnöd, allt
intill sex veckor före jul, då hans maj:t stannade
med högqvarteret uti en stor by, vid namn Romma.
Sedan vi passerat Staradub, hvilken ort med landet
der-omkring var utsedd till vårt vinterqvarter,
men hvarest fienden, som alltid var före oss, redan
fattat posto, fortsattes marschen mot staden Batturin,
hvilken vid vår ankomst var af ryssarna lagd i aska,
samt vidare till ofvannämnde ort Romma, hvarest armen
fick stånd; men vårt regemente med skånska kavalleriet
fick befallning att genom natt och dag marschera och
fatta posto uti en stad sex mil längre in i landet,
vid namn Hadjatz. Denna stad var med en graf och
pallisader samt en stark jordvall befästad. Här fanns
nu ändtligen ett godt förråd af lifsmedel, så att vi
fingo en temligen god förfriskning; invånarna mycket
villiga och tjenstaktiga. Men fjorton dagar efter
vår ankomst blefvo vi af 25,000 ryssar belägrade,
som oss hvar natt allarmerade, så att vi beständigt
i den stränga vintern måste ligga till valls, hvaraf
många satte lif och helsa till; dock höllo vi ut
belägringen. Kort sagdt: vid jultiden bröt kungen med
hela armen upp och kom oss till hjelp, samt berände
och stormade fästningen Yiprek, den han sig ock,
fast med stor förlust, bemäktigade. Från denna tiden
eller början af 1709 fanns för oss ingen hvila, emedan
kungen fortsatte marschen med hela armen åt Pultava,
som af ryssarna innehades; vårt regemente blef draget
ur Hadjatz och samman-fogadt med general Axel Sparres
kolonn, som posterats uti en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
