Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Persiens tron
- Yta och Djup. Skiss af Onkel Adam. (Forts. fr. sid. 143.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
store, som residerade i Ispahan. Emot slutet af förra
århundradet flyttades den tillika med andra skatter
till Teheran, som då blef hufvudstad. För närvarande
tyckes den dock snarare utgöra ett minne af förgången
glans, än i verkligheten tjenstgöra, ty, enligt sir
Porters utsago, är den tron, som begagnas af Persiens
nuvarande beherrskare, betydligt anspråkslösare.
All den herrlighet, som omstrålar den persiska
envåldsherrskarens person och hvarom den nuvarande
shahen personligen dragit försorg att gifva Europa
en föreställning genom sina besök der (han är nu
åter stadd på resa till vår verldsdel), har dock en
bakgrund af förskräckligt mörker: hans undersåtar
hållas i ytterlig okunnighet och lida derjemte ständig
nöd, dels till följd af att ingenting göres till
upphjelpande af landets fruktbarhet, hvarför missväxt
ofta inträffar, dels emedan våldsamma och godtyckliga
beskattningar ofta tillgripas för uppehållande af –
en öfverdådig statslyx och den persiska tronens glans.
*
Yta och Djup.
Skiss af Onkel Adam.
(Forts. fr. sid.143.)
I kojan.
Ännu gingo några år och Birger hade tagit graden och
blifvit docent vid universitetet. Hans ämnen voro
de, som voro honom kärast, och i dem fördjupade han
sig med outtröttlig ifver. Han fick också tillfälle
att göra vidsträckta resor och se länder och folk,
vidt skilda från oss såväl genom afstånd och olika
tro och seder. Det är klart, att den unge mannen
icke bibehöll mera än ett svagt men mildt, minne
af sin sista sommar på Lindesvik. Der åter hade
tant Emerence observerat, att en ung baron, löjtnant
Silfverstråle, oaktadt den långa vägen tämligen ofta
helsat på och att han möjligen kanske – ja, möjligtvis
– hade några afsigter och i så fall på Sigrid, ty Signe
var alltför lärd och pedantisk att förtjusa en så glad
och treflig menniska, som unga baron Silfverstråle,
som dessutom var fideikommissarie till Stora Söderby –
en ganska betydlig possession, tre mil från Lindesvik. S
igrid var ännu alltid lika "söt och snäll",
påstod fröken Emerence, men Signe talade hon helst
icke om, påstod hon åtminstone sjelf, fastän hon
beständigt återkom just till henne, som var lika
snillrik, men långtifrån icke så spenslig och mager,
som den vittra tanten, som på senare åren slagit
sig på litteratur och skrifvit en roman, som hette
"Hjertats Mystèr" och en satir öfver stjernor och
solar, som var förbåldt rolig.
-
Ett par år hade åter gått. Snön låg öfver sjö, berg
och backar, ty det var åter vid jultiden med sin
barnafröjd och sin frid. Det var strax på eftermiddagen,
men ännu dröjde solen några minuter att gå ner och
kastade sina sista purpurröda strålar mot de små
glimmande rutorna i den gamla Märtas gråa, stuga.
Strax utanför, just vid skogskanten, stod samma ekipage,
vi der sågo för ett par år sedan, samma hästar, som
klingade, med samma bjellror. Nog af, fröken Signe
besökte sin gamla barngumma.
Den gamla tycktes sofva, men ännu i sömnen smålogo de
torra läpparna. Signe satt bredvid och höll den sjukas
hand. Det hördes på andedrägtens många pauser,
att hon ej hade långt igen, den goda gamla, hon, som
hade så klent minne och ett så varmt barnahjerta,
hon, som kunde katekesen så illa och kunde dö så
lugn. Slutligen slog hon upp ögonen och höjde på
hufvudet, för att helsa på sin fröken, som hon höll
så mycket af.
Hon bemödade sig att tala och slutligen sade hon
sakta: "Hvar är Gösta?"
Ingen hade tänkt på honom; men han låg knäböjd och
lutade sin panna mot sängkanten och gret så på en
gång bittert och ljuft, som endast ett barn kan gråta.
"Gud signe dig, lilla Gösta!" sade gumman sakta. "Du
följer nog mormor, fastän du inte känner vägen. Gud
signe fröken, Gud signe alla menniskor! Fröken, jag
är lycklig – nu är detta slut!" Dessa ord kostade
för mycket på henne, hon tycktes slumra in, men det
skedde så hastigt.
"Tyst, tyst, snyfta ej så, Gösta!" sade Signe sakta
till gossen. "Mormor är borta, hon är hos Gud."
Gossen såg upp med de klarblåar ögonen – der flög
liksom en ljusstråle fram för ett ögonblick; men
plötsligen knäppte han händerna tillsamman liksom
han velat bedja, tacka och lofva Gud för den gamlas
befrielse.
Hvad veta vi? Inom de bristfälligaste organerna i den
missbildade hjernan bor dock en själ, som tänker och
känner, men utan förmåga att meddela sig ens med sig
sjelf – der bor dock en ande, som här lefver endast
ett drömlif –, kanske också med ett minne af något,
som den aldrig kändt eller vetat af. Det är en gåta,
och Göstas hela beteende tillkännagaf, att han på en
gång visste och icke visste af sin förlust.
Det var snart nedmörkt, då Signe tog gossen vid
handen, svepte om honom en medtagen pels och for till
Lindesvik. Gösta tycktes ej förstå något, men han
smålog åt de sammanstämmande klockornas glada klang.
Den lille skyddslingen tycktes fatta, att han ingen
"momo" mera hade och sade efter, då man berättade
honom, att mormor skulle flytta till kyrkan. "Momo
söjkan", stammade han sedan många gånger, "momo
söjkan". När den gamla begrafdes, for Sigrid med
Gösta till kyrkan. Han såg förundrad på den svarta
kistan och på bärarnas hvita handskar, men sade intet,
icke ens när man sjöng psalmen vid grafven.
Han fann sig mycket väl på Lindesvik och lekte med
den beskedlige Björn, en gammal newfoundlandshund,
som var hela husets favorit, fastän Björn var
något klumpig i sina fasoner och just ej passade
i de stora rummen eller att spegla sig i de gamla
trymåerna. Många gånger smekte Gösta sin gode vän
Björn och upprepade: "Momo söjkan", ty detta var
det enda begrepp, som tycktes hafva fästat sig i hans
slappa minne.
Det var fram i Februari, en riktig urvädersdag – vägar
och stigar voro betäckta med drifvor och det lönade
ej mödan att under ett sådant "Herrans väder" skotta
vägen eller gräfva bort snöhoparna, som oupphörligen
förnyades. Plötsligen flög den frågan genom hela
huset: Har någon sett till Gösta? Hvar är lille Gösta?
Hans vän Björn var äfven borta; men snart såg man
denne, plöjande snön med nosen, springa omkring,
liksom han letat efter något. Emellertid satte han sig
i snöyran och lät höra några skarpa, långt utdragna
tjutningar. Det var tydligt, att han tappat bort
gossen, som smugit sig från alla sina vänner, för
att, så trodde man, gå till mormor der långt borta
vid kyrkan.
Man letade, man ropade, men intet svar, och Signe
höll på att falla i förtviflan, fastän Gösta smugit
sig bort från alla och således äfven från henne.
Först påföljande dag, då ovädret slutat, fann man
lille Gösta under en snödrifva stel och kall. Han hade
"följt mormor, fastän han ej kände vägen".
-
Både fröjd och klagan hafva tystnat pä Lindesvik,
som sedan flera år står öde och obebodt. Numera
strålar intet ljus inifrån. Blott då månen stiger
upp öfver skogskanten midt öfver den lilla sjön,
glindrar den stolta fönsterraden på Lindesvik, till
dess månen dyker in i ett moln, ty då förmörkas den
öfvergifna byggnaden.
Det är nu fyra år, allt sedan majorskan dog,
som det gamla herresätet står öfvergifvet,
som en gammal klosterruin i skogen.
Sigrid hade verkligen haft den naiviteten att,
efter fröken Emerences spådom, gifta sig med baron
Silfverstråle och bodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Jun 5 23:22:30 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0150.html
