Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Tingvallaön. Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
vasavapnet och bokstäfverna C. D. (Carolus clux). Han
förvaras nu på skolans museum och återgifves i
teckningen här nedan.
För att ej blifva allt för långtrådiga, må.det
anförda vara nog, hvad stadens äldre historia
angår. Dock vilja vi nämna, att staden ingalunda
undgått allvarliga pröfningar. Pest och sjukdomar
hafva flera gånger rasat inom samhället, och elden
har ej sällan lagt större delen af staden i aska.
Den mest förhärjande af dessa eldsvådor var den, som
började söndagen den 2 Juli 1865. Vid dess utbrott var
en stor del af stadens inbyggare samlad i domkyrkan,
der årets nattvardsungdom just då konfirmerades. De
hemska klämtslagen kallade dock ut den andaktsfulla
skaran, och snart tog elden så öfverhand i de tätt
sammanbyggda trähusen, att alla försök till släckning
voro fåfänga. Inom några timmar liknade staden ett
ofantligt bål, hvars lågor utbredde sig åt alla håll,
och före följande dagens afton låg största och bästa
delen deraf i aska. Endast rök, askhögar och de
spöklikt qvarståcnde skorstenspiporna buro vittne
om, att här för kort tid sedan, idoga menniskor
haft sina hemvist. Det var en bjertslitandc syn,
som måndagsaftonen erbjöd, och vi hafva hört män,
hvilka man ej kan kalla »»Ljertnjupna»», omtala,
att de gråtit som barn, då de sågo denna förödelse.
Det är förlåtligt, om modet sjunker vid sådana
tillfällen. Emellertid höll man »kuraget» bra uppe i
Karlstad, och som ett beivs på den allmänna stämningen
vilja vi anföra en anekdot, Några personer stodo på
den med knapp nöd räddade »Vestra bron-» och samtalade
om den stora olyckan. En af dem yttrade sig något
klen-modigt, men afbröts af en annan med dessa ord:
»Åh, prat! In t’ ä de vardt te jämre sej, så länge
int’ elfva fluti bort!» Olyckan sjelf bidrog också på
sitt sätt att hålla modet uppe, ty hon förde folket
närmare samman,
och mången talar ännu med glädje om de muntra,
kommunistiska måltider, der känd och okänd
sammanträffade vid borden, som ofta utgjordes af
några bräder, lagda på silltunnor och dylikt.
När sinnesstämningen var sådan, kan det ej väcka
förundran, att man med raskhet och kraft grep sig an
med stadens uppbyggande, ehuru pröfningarna för denna
gång ej ännu voro slut. Aret efter >. branden» - åren
räknas i Karlstad ännu efter denna olyckshändelse
- utbröt nämnligen koleran och skördade öfver 300
offer. Men samma år började dock stadens uppbyggande,
sedan den nya tomtregleringen blifvit fastställd och
ordnad, och arbetet bedrefs med sådan fart, att inom
mindre än tio år knappt några spår af det härjande
elementets grymma framfart syntes. Allt blef också
omändradt och staden så godt som oigenkänlig för dem,
som på ett årtionde ej sett densamma. Det är detta
nya Karlstad, som vi nu vilja föreställa för den ärade
läsaren, med löfte att fatta oss så kort som möjligt.
Det nya Karlstad är en af våra mest välbyggda städer,
med prydliga hus, stora torg och ovanligt breda
gator, af hvilka många äro försedda med dubbla rader
af träd; torget äger sådana på både norra och södra
sidan. Dessa planteringar äro så väl ur sundhetens som
skönhetens synpunkt af största betydelse, och lika
stort värde hafva de såsom skydd mot elden, hvilket
vid den stora branden tydligen visade sig. Dessa
Enda återstoden af Karl IX:s "slott" i Karlstad,
(Teckning af C. S. Hallbeck,}
planterade breda gator och de ganska ansenliga
byggnaderna gifva åt staden något »störstadslikt»,
och Karlstad ser verkligen ut, såsom några uttryckt
sig, »som en bit af en stor stad".
Den vackraste väg, på hvilken man kan draga in i
Karlstad, är den, som leder öfver »»Vestra bron». När
man står på nämnda bro, har man under sig den
brusande elfven och synkretsen begränsad mot norr af
barr- och löfskogklädda höjder, hvilka, genom olika
höjd och afstånd, bilda en bakgrund af den skönaste
färgskiftning. Framför ligger »»Residenstorget", hvars
midtelparti upptages af landshöfdinghuset, uppfördt
i enkel, men ren och ädel stil. Stadshotellet och
hypoteksföreningcns hus med flera, alla värdiga sitt
läge, omgifva vidare den vackra platsen, och i söder
synes, vid Järnvägsgatans slut, "Stationen». Omgifven
af lummiga löfträd, kröker sig elfven mot vester,
brusar fram under jernvägsbron och försvinner, böjande
sig åt söder, för åskådarens blickar. Äfven åt detta
håll bildas ramen af grönskande, lummiga träd. Kasta
vi slutligen blicken åt venster, så framskymtar
på udden biskopshuset mellan högstammlga, urgamla
träd. Dessa träd räddade vid den stora branden nämnda
hus; deras grenar blefvo till större delen uppbrända,
men ur de friska stammarna hafva nya, kraftiga skott
skjutit fram.
Men huru skön än den plats är, på hvilken vi befinna
oss, få vi ej nu stanna der längre. Framför oss
öppnar sig
" Kungsgatan », genom hvilken vi efter några få steg
äro framme vid »Stora torget’». Här stanna vi åter och
med nöje, ty vi stå på ett bland de vackraste torg,
som någon af vårt lands städer kan framvisa. Dess
afslutning mot vester bildas af rådhuset, en
storartad, tre våningar hög byggnad, som inrymmer
postkontoret, telegrafen m. m. Vid torgets högre
belägna östra ända reser sig elementarläroverkets
särdeles vackra och ståtliga, i romansk stil uppförda
hus, hvars inre i prydlighet och smak står i full
öfverensstämmelse med dess yttre. * Så håller
samlingssalen i längd 94, i bredd 50 och i höjd 32
fot. Härtill
vilja vi lägga, att läroverket är ett af de mest
besökta i landet, med omkring 450 lärjungar.
Mellan dessa båda byggnader, som upptaga östra och
vestra sidorna, sträcka sig i norr och söder om
torget enskilda byggnader, alla två våningar höga,
utom frimurarelogens ståtliga hus, som höjer sig en
våning öfver de andra kamraterna.
Gå vi nu fram genom norra torgalien, komma vi upp på
den höjd, »*Herrgårdsbacken.’», hvarest domkyrkan
är belägen. Denna byggnad är icke särdeles gammal,
omkring 150 år, samt helt liten och oansenlig,
åtminstone för att vara en domkyrka. Midt
emot henne, på andra sidan om gatan, ligger
det gamla skolhuset, äfven kalladt »’Gymnasium
Adolpho-Frederi-cianum». Huset inrymmer nu skolans
ganska betydliga boksamling och naturhistoriska
museum, domkapitlets rum, arkeologiska samlingar
m. m. Ofvanpå är en tornlik byggnad, som förr användts
till observatorium. Nära härintill ligger läroverkets
gymnastiksal och mellan denna och nya läroverkshuset
skolungdomens storartade lek- och exercisplats.
Fortsätta vi sedan vår vandring mot öster, så komma vi
helt snart till kanalen, som sammanbinder Klarelfven
med Venern. Här taga vi af mot venster och vandra
längs »Kanalbanken», som är, liksom banken på motsatta
sidan, försedd med
* Öfverst i vignetten är denna byggnad återgifvet!.
Den större vyen framställer ett parti vid elfven.
I detta synes, under kyrkan stadshotellet och i midten
landshövdingeresidenset. Den nedanför aftecknade
byggnaden är rådhuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
